tisdag 12 juli 2011

Vems är konsumenten?

Snabbt ryck genom ElGigantens butik på Kungsgatan för att känna och klämma på flera datorer. Nuvarande har varit på upphällningen ett bra tag. Hatar att byta dator, även om jag gillar när saker går snabbare, säkrare eller bara rent av fungerar utan konstiga avbrott.  Nåväl, ElGiganten har möblerat om och det är nog fler nervösa butiksanställda än köpsugna konsumenter. Datorerna har skickats upp på övervåningen och istället är bottenvåningen fylld av hemelektronikgodis och vanligt godis. Där kan även finnas glass. Frågar ett servicevilligt butiksbiträde varför de säljer godis och han svarar att det är för att folk som handlar gärna köper en chokladkaka om de inte hittat något annat. Jag antar att det gäller att passa på att sälja något när kunden är i affären. Precis på samma sätt som det varit IKEAs filosofi att erbjuda snorbilliga pryttlar som folk kan plocka på sig när de ändå är där. En kort stund äger man konsumenten och då gäller det att passa på att fylla deras korgar och tömma deras plånböcker. Inget fel med det: Vi lever i en marknadsekonomi.

Kommer att tänka på ett seminarium som jag ledde i Almedalen för en vecka sedan. Mest lantbrukare och lantbruksengagerade var där; inklusive panelen, men exklusive mig.

Tankar om nationell självförsörjning och misstänksamhet mot all import svävade i luften och kom in som SMS till mig som moderator. Ganska uppenbart var det att uppfödarna och odlarna såg konsumenterna som sina konsumenter och som sin marknad. Ingen annan skulle få komma där och sälja livsmedel till dem. Helst skulle vi även exportera livsmedel, men importen skulle inskränka sig till kaffe och choklad. Ingen sa det rätt ut, men tanken svävade där. Offentlig upphandling skulle utformas så att det var lokalt odlade SVENSKA livsmedel som köptes in, oavsett om det var bra för exempelvis skolbarnens mat eller för kommunens budget. Det var samhällets ansvar, ja nästan plikt. Och all mat skulle vara närodlad och i säsong (ingen sa det rent ut). Vi som konsumenter skulle inte bara känna oss utan även vara ägda av lantbrukarna.

 Med full respekt för dessa odlares och uppfödares egenintresse, men hur ser de på resten av befolkningen?
Är det vår skyldighet, vi andra, att köpa och äta vad de svenska lantbrukarna odlar och föder upp?
Även om det innebär att vi får betala mer och inte kan välja lika fritt?

Hade en mattant på 70-talet som kunde varit chefsideolog för denna rörelse. Minns vad jag tyckte om henne.

fredag 8 juli 2011

Almedalen t.o.r.

Almedalen är stället för den som vill ha kul. Man kan supa sig full eller debattera sig trött i ett litet skjul. Men det är även sinnebilden för den värld som alla de som någon gång varit engagerade i ett politiska ungdomsförbund eller en intresseorganisation önskar sig. En stad som domineras, visserligen bara för en vecka, av välartade människor som trivs med att nätverka, skvallra, planera och debattera. Och för alla de som tycker att just detta hör till höjdpunkterna att bevaka (i.e. journalisterna). Samhällsengagerade av alla fasetter och slipningar kan få se sina frågor och kändisar dyka upp och presentera sig. Visst finns det en doft av vaselin i luften, men det mesta är extremt städat och de flesta är välartade. Mycket välartade. Och det är precis vad de vill vara: Välartade och lovande.

Ett paradis där bilden av det demokratiska systemet är i sin prydnad. Ett paradis där det, precis som i det antika Aten, betalades av någon annans arbete.

måndag 4 juli 2011

Egen och andras .......

Vaknar av att jag tänker på en gammal kollega vars vidare dåd och framgångar berättats för mig per telefon igår. Det är vargtimmen och jag inser att det är lönlöst för mig att försöka somna om. Bredvid mig sover ett av barnen tungt och tryggt. Jag lyssnar till andetagen och den rofyllda sömnen. Nyss var det jag som sov. Nu är det jag som är vaken.

Kollegan då, vad var tanken som väckte mig?

Det går bra för honom. Bra är väl det, men det är knappast vad jag egentligen tycker. Men, mina åsikter är knappast något som avgör en annan persons framgång eller ej. Och jag vet inte om det skulle vara bra om det var så. Även om jag ibland, småsint, säkert skulle kunna tycka det.

Vi har inte träffats på åtta år, jag och den gamla kollegan. Jag har under årens lopp fått höra vad han har för sig. Det har gått ömsom bra, ömsom dåligt. Nu går det bra. Och det är bra. Det tycker jag nog.

Jag inser att det jag föraktar hos honom är samma svagheter som jag förmodligen skulle ha föraktat hos mig själv; ryggradslöshet, falskhet, opportunism och omständlighet. Evigt jagande efter social bekräftelse och alltid beräknande.

I efterhand kan jag nog inse att de svagheter jag förknippar med honom är hans styrkor.

Han har förmodligen också en gång sovit tungt och tryggt bredvid sin pappa. Hoppas det.