Har varit utfrågare på en årsstämma i Vara Konserthus. Två dagars inläsning av verksamhetsberättelser, motioner, ett flertal telefonsamtal med branschfolk och en dags funderande resulterade i ett fyrsidigt frågebatteri och konstaterandet att den nya styrelsen gjort ett riktigt bra arbete. Men det blir det ju ingen underhållning av. Säkert finns det en och annan som vill se "ansvarsutkrävande" och blod, sådana finns det alltid. Men när det bara skulle bli burleskeri, i ett i övrigt seriöst sammanhang, kan jag inte ta på mig den rollen; jag är ju ingen kvällstidningsreporter.
Fast jag ångrar en sak jag sa som moderator. Ångrar det inte mycket, men lite. Det var en onödig, publikfriande kommentar som förringade värderingar vars representanter inte var där.
Nå, på herrtoaletten, efter utfrågningen, kommer en man fram till mig och säger åt mig att jag skulle gått hårdare åt dem i styrelsen. Fast å andra sidan, tillägger han, så har de gjort ett bra jobb som får ihop hela organisationen på så kort tid. Men, fortsätter han, man måste alltid hålla de förtroendevalda kort.
Tänker på mina egna år som ordförande i en bostadsrättsföreningsstyrelse och minns att det handlade om att hållas ansvarig för de få tillkortakommandena, inte för allt det som gjorts rätt. Och hur det sakta började påverka min uppfattning om en hel del av mina grannar.
Nå, alla är i grund och botten mycket rara och jag vandrar ut i Varaslättsblåsten. Enligt kartan i telefonen är det en kilometer till stationen och jag har en dryg timme på mig att ta mig dit. Beslutar mig för att se stan. Vandrar runt i stadskärnan i motvind, hur jag än vänder mig och går. Ser allt och har bara 48 minuter kvar att slå ihjäl. Conditori Nordpolen Vara är öppet och skyltar med grötfrukost för 60 kronor. Jag tar en Nordpolen special och en vetebulle med pecannöt och lönnsirap. Hela kalaset kostar 37 kronor och jag blir serverad vid bordet. Känner mig lite som en karaktär i en Pär Rådström-roman.
Publiken på Conditoriet är blandad. Äldre och yngre om vartannat. De sistnämnda kunde sitta på ett fik varsomhelst i Sverige. De verkar vara arbetslösa eller undersysselsatta och diskuterar hur mycket man tjänar på att bära ut tidningar. Och om det är värt att gå upp för, på morgonen. En flicka funderar på att starta ett hästgymnasium och de andra tråkar henne för det. Eller så är det bara så jag uppfattar det.
Det känns lite som om jag gjort en tidsresa. Husen ser ut som något obestämbart 50/60-tal. Det är tomt på folk på gatorna i staden, förutom några pensionärer som stretar i den hårda blåsten. Och så några mörka kvinnor som jag, kanske fördomsfullt, tror är flyktingar. Det är väl det som gör att jag inser att det fortfarande är 2012.
Plockar ihop mina saker från kafébordet och går till tåget för färd till Herrljunga. Där kan vad som helst hända. Exempelvis att det tåg skall komma som för mig någon annan stans.
