Ryggradslös integritet

Vet inte om det är ett tecken på överlägsen intelligens, vankelmod eller begynnande demens som gör att jag allt oftare hyser motstridiga åsikter om det mesta som jag konfronteras med. Att isolera mig med P2 har inte riktigt lyckats. Korsord och Sudokon i Svenskan, som utgör min nattningsritual, kommer med vidhängande annonsbilagor och nyhetsdelar, varav jag åtminstone läser nekrologerna (som blivit bättre det senaste halvåret efter en dipp som varade i över ett år).

Nå, det är kluvenheten som är i centrum och jag har i alla fall haft förståndet att hålla det för mig själv. Mer för att jag inte orkar slå dövörat till olika resonemang som skall försöka resonera mig till rätta än för någon oro om vad min omvärld skall tycka om mig.  Kommer inte ihåg om det var Andy Warhol eller någon annan som alltid valde att hålla med de han lyssnade till, för att visa engagemang och slippa konflikter. Börjar alltmer förstå honom. Så mycket engagemang och åsikter, så litet intresse.

Till synes ryggradslöst är också en form av integritet. 

Den som har gjort en resa

Har varit i Skåne på besök. Närmre bestämt i Malmö, för det mesta. Hann med en tur till Smygehuk där kombinationen av ruttnande tång och kraftig pålandsvind skapade en spännande associationslek hos barnen i baksätet; de försökte överträffa varandra i precisa beskrivningar av hur det luktade. Carl-Jan Grankvist och Knut-Christian Gröntoft hade inte kunnat göra det vare sig bättre eller vidrigare, men barnen hade kul åt varandra och stanken. Om nu någon är intresserad kan jag meddela att palmerna ännu inte var utplacerade i Trelleborg. Vad som däremot var utplacerat var mängder av mäklarskyltar, troligtvis inför "Konstrundan" som är, eller var, ett populärt påskfördriv i södra Skåne tidigare. Mäklarna hoppades väl på att någon av alla de konstintresserade skulle göra en avstickare och spontanhandla ett pittoreskt litet kustnära hus. De var nog tvungna att baka kanelbullar så att skorstenspipan sprack om de skulle kunna överträffa tångstanken.

Nå, påsken innehöll även andra divertiment utöver denna geografikopplade utflykt till Sveriges ände (eller början?). Fast jag vet inte om de var så illustra. Ägnade morgonstunder åt att betrakta det ohyggligt feta koltrastpar som residerade i innerträdgårdens (yes, fanns även en ytterträdgård) grönska vid huset där vi bodde. Det dröjde ända tills tredje morgonen innan jag vågade fråga värdparet om koltrastarna inte var lite i överkant välnärda. De var lite som (och kanske inte så lite) Edvard Persson-varianter av de magra och stressade koltrastar som finns i trädgården där jag normalt tillbringar min dygnsvila. De skånska koltrastarna var som fjäderklädda handbollar som makligt hoppade omkring på stenplattorna. 

Jag fick till svar att de var normala koltrastar och att de jag hade i Stockholm förmodligen var undernärda. Tja, så är det kanske.

Hittade och läste en gammal julsamling av Torsten Ehrenmark och funderade på honom, Jolo, Philip Marlow och manlig ensamhet som myt och norm. Det var ju ändå påsk