måndag 1 oktober 2012

A way with words or away with words?

Redigerar en podcast där jag intervjuar en mycket insiktsfull person om en reportageresa som skall bli till text i en bok. Normalt sett för denna typ av podar så klipper jag bort mycket av mina frågor så att den som intervjuas får just berätta. Det brukar bli bättre lyssnarupplevelse då.

Men, så uppstår en situation under intervjun som bryter igenom. Intervjun blir tillfälligt en kort diskussion om huruvida de som kommer att lyssna till poden kommer att förstå det som sägs, eller om det blir oklart. Normalt skulle en sådan diskussion klippas bort, men i och med att den bryter igenom och har ett budskap, att man måste söka egen information för att det som presenterats aldrig kan bli komplett, gör att samtalet kommer väldigt nära. Det blir transparent.

Detta är nödvändigtvis inget nova persei som flammar upp på min natthimmel, men jag försöker sätta ord på hur jag uppfattar det i en diskussion och får ett dramaturgiskt begrepp, från teatern, i retur. Jag lyssnar på förklaringen och argumenterar aningen emot, men faller sen till föga och inrättar min upplevelse efter den övertygande förklaringen. Så kanske det var: Våra ord och begrepp, vårt språk, är vår världs gränser.

När jag är på väg hem kan jag inte sluta fundera på om begreppet verkligen stämde överens med hur jag uppfattat vad jag upplevde. Jag börjar luta åt att det nog kanske inte var så. Får givetvis skylla mig själv för att jag inte framhärdade, MEN... hur ofta är det inte så att upplevelser och insikter inrangeras av de begrepp som ligger nära, men ändå inte stämmer. Och sen konstaterar jag att det var nog så jag upplevde det. Ha-ha, och det fanns redan ett färdigt begrepp för det. Men, betydelseglidningen uppstår kanske inom mig själv?

Tycker mig ha förmåga att hantera språket, men jag har nog mina stunder då språket får övertaget och förmår att hantera mig, istället. A way with words or away with words?