Reklam- och satirbranschen dras med samma problem, vilket kanske förklarar varför det de presterar är såpass platt och konservativt. De utgår båda från samma antaganden om människors föreställningar kring olika saker, att allt de kan åstadkomma för att slå igenom är att bygga på antagna föreställningar om vad folk tycker.
Reklambranschen kan i bästa fall inhämta uppfattningar från såkallade fokusgrupper, en samling människor som skall vara demografiskt representativa för den tilltänkta målgruppen (som någon med mer eller relevant verklighetsuppfattning tänkt ut). För satirikerna utgörs referensgruppen (även det ett slags fokusgrupp) av vänner och bekanta som, gissningsvis, delar satirikerns världsuppfattning samt en gemensam uppsättning av stereotyper.
Resultatet blir tråkigt material med stereotypa förtecken. Något som knappast kan anses som nydanande eller som påverkar samhället i stort. Lyckligtvis är såväl reklamare som satiriker ett utdöende fenomen.
Även om de inte förstår det själva.
Reklambranschen kan i bästa fall inhämta uppfattningar från såkallade fokusgrupper, en samling människor som skall vara demografiskt representativa för den tilltänkta målgruppen (som någon med mer eller relevant verklighetsuppfattning tänkt ut). För satirikerna utgörs referensgruppen (även det ett slags fokusgrupp) av vänner och bekanta som, gissningsvis, delar satirikerns världsuppfattning samt en gemensam uppsättning av stereotyper.
Resultatet blir tråkigt material med stereotypa förtecken. Något som knappast kan anses som nydanande eller som påverkar samhället i stort. Lyckligtvis är såväl reklamare som satiriker ett utdöende fenomen.
Även om de inte förstår det själva.
