Den här soptunnan har fler läsare än din blogg

Inför ett vägskäl i förorten kan man stå.....

2012-01-28T23:22:00.000-08:00

.... och få bilden klart för sig.

Facis de necessitate virtutem

2012-01-18T08:13:00.000-08:00

Enligt Nietzsche upphöjer svaga människor sina gärningar, det som de varit tvingade att göra, och påstår att de valt själva att göra det, för att det är och har varit det goda att göra. Tänker på att egocentrerade människor med ekorrbeteende och inskränkt syn på sin omvärld gärna rationaliserar sitt liv och sitt värv på samma sätt. Och väljer att läsa världen på ett sätt som gör dem till segrare. För det är nog det viktigaste i deras värld. Funderar på om inte de flestas liv är ett misslyckande som i retrospektiv valt att formuleras som om de, just de, kommit upp med trumfen, hur ensamma de än sitter med den.

Vet inte varför jag kommer att tänka på det när jag besöker Stockholms Universitet. Gångvägen från tunnelbanan är lika deprimerande som den var då jag gick här (oavsett väderlek). Huskropparna upplevs som mindre nu, men studenternas ansikten, frånsett piercing och rakade skallar, är de samma. Och jag konstaterar att det var länge sedan jag såg så många ansikten hårt härjade av acne. Samma bleka ansikten och samma håglöshet. Samma nudlar och samma billiga öl.

Den jag träffar är ung och vi samtalar om och runt en massa fenomen som jag känner igen. Det är 22 år som skiljer oss åt, men hans studievardag har varit min. Min vardag nu kan kanske bli hans. Vem vet?

Jag vet inte om jag ännu upphöjt mina val till dygd, men jag har i alla fall funderat över dem.

Nietzsche skulle fylla 20 år när han skrev in sig vid Universitetet i Bonn. Jag var 18 år när jag skrev in mig.

Jag lämnar studenterna och Universitetet och kan konstaterar att de och det nog är lika välanpassat som på min tid.

Fortsätter att fundera över att göra en dygd av nödvändigheten, som enligt Nietzsches kanske skulle stavas kompromissen eller det som bara blev. Herre över sitt öde - jo-jo med snöre, fem öre, som min mamma skulle ha sagt

*Uppdatering*: Och så läste jag den här recensionen och tyckte att den var alldeles lysande i sin snillrika sågning.

Om en hund mår sådär

2012-01-12T10:43:00.000-08:00

CoAl₂O_{4 är den kemiska formeln för det pigment som givit färg åt väggen. En beständig färg som en gång i tiden signalerade beständighet. Nu signalerar den kanske främst att den glaserade tegelväggen bättre bestått tidens tand än resten av bygget. Endast väggen lyser lika klart som den gjorde tidigare. Och vänd mot norr står parkbänken på skuggsidan, för de som lever på densamma. Och deras husdjur.}

Första natten i galgen är värst

2012-01-12T01:03:00.000-08:00

Har mitt livs hittills mest besvärliga intervjuobjekt. Tillgänglig endast under bilfärder och dessa företages vid sjutiden på morgonen eller vid obestämbar tid på kvällen: - Skicka ett SMS och stäm av!

Hej och hå, han svarar inte när jag ringer och svar på SMS kommer flera timmar senare, när han inte kan.

Tar en promenad i en, för sinnesstämningen passande, söderförort istället. Vandrar genom ett miljonprogramsområde som låtit förfallas av det allmännyttiga bostadsbolaget. Oklart varför, men har en vag bild av att det i lokaltidningarna pågått en debatt om huruvida bostadsrättsföreningsombildningar alternativt försäljning till ett privat fastighetsbolag är orsak till det. Plötsligt blir ljuset varmt och jag kommer att tänka på hur tallens krona, bakom huset på landet, brukade spraka till av solnedgången. Tittar på huset framför mig och får en bild av hur nöjd arkitekten måste ha känt sig när han eller hon fick till fasaden på flerfamiljsboendeenheten framför mig. Det var nog såhär det var tänkt att betraktas. Det var nog såhär det såg ut på fasadritningen eller modellen som godkändes. En fråga om perspektiv.

Den äldre damen med barnvagnen, nere till vänster i bild, hittar ingen lösning på hur hon skall få upp joggingbarnvagnen för trapporna. Och gångstigen är alldeles lerig. Hon pratar absolut ingen svenska och ganska många hypoteser rusar genom mitt huvud om hur hon uppfattar det land hon nu lever i. Det kan vara nog konstigt för mig som levt större delen av mitt liv här.

Jag bär upp barnvagnen för trapporna. Vagnen är alldeles ny och, så vitt jag kan bedöma det, högteknologisk. Tanten är alldeles gammal och, så vitt jag kan bedöma det, från en annan tidsålder med huckle och en fotsid kappa.

Härda ut: det blir inte bättre, men man vänjer sig.

30 minuter stopp på röda linjen vid Örnsberg

2012-01-05T09:34:00.001-08:00

De som drömmer om det ogripbara som de längtar efter. Det som förhoppningsvis kan tillfredsställa deras hunger och törst efter någonting annat än det som finns. De som sträcker sig uppåt efter något annat och, i sina fåfänga försök at t få det att materialisera sig på denna, vår jord. Det är de som gör vår verklighet större, trots att de i sina egna ögon misslyckas; För det blir aldrig som de drömt det. Men för oss andra trollar de fram magiska ting, bilder och ljud som andra, praktiska människor, gör åtkomliga.Man måste beundra dem.

Det räcker inte med att veta var man är för att komma dit man ska

2011-12-26T14:36:00.000-08:00

Den extremt nervösa mannen i Tensonjacka flackar med blicken mellan mig och min son, där vi sitter och spelar Angry Birds på min IPad i Tunnelbanan. Mannen är yngre än jag, men har nästan inget hår på huvudet. Blicken far fram och tillbaka mellan mig och min son och jag stirrar tillbaka. Vare sig vänligt eller surt. Det är fullt i vagnen, men bredvid honom är sätet tomt.

Vid Gamla Stan kliver en kvinna ombord. Hennes ansikte är rödblått och uppsvullet och avslöjar många nätter utomhus. Inte så lite alkohol heller. Givetvis tränger hon sig in på sätet vid fönstret bredvid den extremt nervöse mannen. Det dröjer inte många sekunder innan han tränger sig upp bland de stående och avlöses av en man som sjunker ned på sätet och somnar. Hans telefon glider ur handen och jag sträcker mig in under hans säte, plockar upp den och räcker den till honom. Han grymtar, oklart om det är till tack eller något annat. Han sjunker ihop igen för att vakna till vid Hornstull och frågar: "Vart fan går det här tåget och var fan är vi?". Jag tittar upp från IPaden och svarar: "Hornstull". Han nöjer sig med svaret och säger: "Bra, jag ska av vid Mariatorget". Min son säger: "Mariatorget har vi åkt förbi."

Mannen stirrar först på min son, sen på mig och säger: "Men vad i helvete!"

Sen går han av, precis innan dörrarna stängs.

Vargtimmeskorrespondens

2011-12-19T20:22:00.000-08:00

Uppe i ottan och svarar på e-post som jag inte hunnit med. En fördel med att svara på brev i vargtimmen är att den som får dem kan se när de är skickade och att de med stor säkerhet inte kan besvara dem på en gång. Trodde jag.

När jag har svarat på mitt femte brev plingar det till och jag har fått en kommentar. Lite rart är det att det finns någon därute som sitter vid sin dator, precis som jag. Svaret är bra mycket mer personligt än vad det brukar vara från den personen. Den tidigare VD:n, numera egna konsulten, har smugit in en personlig ton i sitt e-postmeddelande. Hans svar andas en smula förtrolighet, något jag inte är van vid från denna person som annars är väldigt mån om att framstå aningen pompös (i mina ögon iaf).

Jag vet att denna aningen av förtrolighet kommer att vara som bortblåst när jag pratar med honom under dagtid. Nå, väntar med att besvara hans aningens förtroliga brevsvar tills på dagtid. Får se om något av denna sympatiska ton kommer att stanna kvar hos honom.

Alla dessa oförklarliga möten

2011-12-17T14:36:00.000-08:00

Köar i en evighet i kamerabutiken för att köpa ett zoom-objektiv till ett extremt bra pris. Har inte riktigt tid med det här, men vi pratar 4 lakan i rabatt. Skall till sjukhuset sen och besöka min pappa och är aningen i uppe i limningen. Äntligen blir det min tur och jag får hon som stammar som expedit. Inget fel med det. Tänker att jag skall vara extra tillmötesgående som kund.

Jag vet vad jag skall ha, men expediten insisterar på att jag skall "känna" på objektivet och tar fram en kamera, monterar objektivet och räcker det till mig. Det är då han dyker upp. En man i obestämbar ålder som gratulerar mig till mitt val av kameramärke. Han fortsätter med att berätta att han är krigsfotograf, eller var. Han säger att han är 75 år gammal, har arbetat för den Israeliska säkerhetstjänsten och har varit med. När jag frågade om var han varit med, om det var i Kongo, skakade han på huvudet och säger: Suez, Oktoberkriget, Vietnam..

Och vad svara man på det? Jag sa bara: Oj!

Han berättar om att han ägnat år åt att lokalisera och fotografera krigsförbrytare i Sydamerika. Sen fortsätter han med att berätta om olika tekniska aspekter av olika kameratillverkare, film, digitalsensorer samt satellitkameror. Han berättar om det museum han skapat utanför Tel Aviv med olika militära kameror som är jättehemliga.

Han berättar hela sitt livs historia i FFW-version. Gripande, men absurt eftersom det är som en rabblad redogörelse som jag känner igen, vilket inte förtar den tragik som finns. Han överlevde Förintelsen och vigde sitt liv åt att ... Tankarna far runt i hjärnan och jag funderar på vad jag skall kategorisera hans livsgärning som: Åt att hämnas, att vedergälla?

Jag är stressad, skall betala och sen åka till Sankt Görans sjukhus. Han förklarar en massa saker som jag redan känner till, men jag vill inte vara ohövlig. Särskilt inte som han är trevlig, engagerad och kunnig. Men vad skall jag göra av hans information?

Han berättar en massa teknisk historia och vill att jag skall fråga expediten vad de tar för en Leica M-9. Sen berättar han en massa om Leica och hur de "fuskade" förr i tiden. Han försöker pruta på det pris jag skall betala och expediten säger att jag redan fått 21 procent i rabatt. Han tycker att hon skall vara juste mot mig.

Denne välvillige man vill aldrig sluta och jag gillar honom skarpt, samtidigt som jag inte har tid att stanna och lyssna på honom.

Till slut tackar jag för hans hjälp och tar honom i hand. Jag förklarar varför jag måste gå och känner ett styng av vanmakt. Han gratulerar mig till mitt val av objektiv och önskar mig lycka till.

Ute faller ett snöblandat regn. Det är lördag. Jag skall till Sankt Görans sjukhus.

Gemenskapen i ett utanförskap

2011-12-02T02:34:00.000-08:00

Fick ett möte inställt av den mest triviala av alla anledningar: Den jag skulle ha möte med hade glömt bort det och var hemma med sjukt barn. Så kan det gå. Skall vara på annat kortmöte lite senare i närheten så det finns ingen anledning att åka tillbaka till min arbetsmodul. Bara resan fram och tillbaka skulle ta all tid i anspråk.

Gör mig några ärenden i ett förortsköpcentrum istället. Det är ingen vidare fart på kommersen och det är kanske lite för tidigt på dagen för det. I närheten av Systembolaget fördriver några presumptiva kunder sin tid. Sätter mig och skriver detta och funderar på den gemenskap de och jag delar i vårt utanförskap. Vi väntar allesammans på att något skall hända eller, i deras fall, öppna. Sen börjar jag fundera över vissa vänner jag haft genom åren. En del vänskaper tog sin början i den minsta gemensamma nämnaren att ingen av oss hörde till den andra gruppen och vad nu de i den hade gemensamt. En del av de vännerna har jag kvar. Och det är jag glad för. Träffar dem lika sällan som jag träffar mina andra vänner.

Klockan blir 10 och de andra som väntar skall bli del av en annan gemenskap eller utanförskap. Vårt nuvarande gemensamma utanförskap upplöses. Själv skall jag kolla efter julklappar en liten stund.

Så kan det vara.

Souvenirer

2011-11-30T12:15:00.001-08:00

Hittade en stor ask fylld med miniatyrklädnypor i min byrålåda, där gamla glasögon, manschett- och skjortknappar ligger. Jag tog upp en näve och tittade på dem. Mest blåa, men en del silverfärgade. Visste precis varifrån de kom; SAS-flighter framför skynket på den "gamla goda tiden". De satt på servetten och skulle användas för att hålla fast den, när man åt. Var och en, en resa. För det mesta till Bryssel, men även till andra flygplatser och destinationer. Ingen av dessa klädnypor var yngre än 11 år och ingen äldre än 21. Så länge sedan var det och så nära i tiden. Hade förmodligen en tanke bakom mitt samlande, särskilt som jag de flesta gångerna reste bakom skynket och inte fick någon klädnypa att ta med.

Sen börjar det forsa över mig, minnen av gater, terminaler, anslutningståg och taxiresor. Den sterilt generiska miljön och det kalla ljuset som fanns överallt. De trista mackbutikerna och doften av gratinerad ost. Kvällspromenaderna från tågstationerna till hotellen som alla såg ungefär likadana ut. De stängda butikerna och de trista skyltfönstren. Tiggarna och de blanksvettiga ansiktena på (framförallt) män som varit allvarliga hela dagen och nu skulle ägna sig åt socialt nätverkande, eller bara fylla.

Så europeiskt och modernt det en gång kändes. Så länge sedan.

Jag hade en dröm

2011-11-21T23:22:00.001-08:00

Somnade tungt efter intensiv gårdag som inte slutade förrän sent. Drabbades av "nakna ögon", en känsla av hypernärvaro, under kvällsuppdraget som medmoderator på en debatt. Förmodligen av anspänningen, kanske av tankar som jag haft under dagen, eventuellt av kombinationen.Jag var trött när jag tog tunnelbanan hem och jag var trött när jag gick och la mig.

Drömde sen en banal men otroligt rolig dröm. Vaknade mitt i natten av att jag skrattade högt. I korthet handlade drömmen om en middag, en otroligt trevlig middag. Samtalet böljade fram och tillbaka, men det var en särskild person med som jag tyckte jag kände igen. Vi pratade och skrattade oerhört mycket åt varandras skämt och ordvändningar, men vi kunde inte komma på var vi träffats förut eller vår gemensamma beröringspunkt. Ända tills vi samtidigt konstaterade att vi faktiskt träffats tidigare, i en dröm jag hade haft för någon månad sedan. Det hela var så absurt att vi båda skrattade så att tårarna rann. Och då vaknade jag mitt i natten av att jag skrattade högt.

Årstafältet, Allhelgonadagen, klockan 12 på dagen

2011-11-08T12:49:00.000-08:00

Elegi över hösten 2011

2011-11-08T08:01:00.000-08:00

Cyklar till den lokala pizzerian i den begynnande höstkvällen. Dagens gråa dimma har snabbt förvandlat denna hellediga (komp och utflexade) halvdag under höstlovet till ett disigt mörkeruterum. De timerstyrda lamporna i de tomma villorna och radhusen har inte hunnit med i svängarna. Inte heller gatlyktorna.

På pizzerian konstaterar bemanningen att det är lugnt; ovanligt och kusligt lugnt.Jag vill inte äta där och tar min kartong i kasse och cyklar hem. Inte ens omkörd av någon bil tar jag mig hem. Inte ens en medelålders man och husse på kvällspromenad med hunden ser jag på min cykeltur. Allt är stilla, allt är öde. Allhelgonaaftonsöde och i stilla frid vilar förorten i mörkret.

Jag funderar på om kungen i konungariket Sverige, Carl XVI Gustaf, någonsin går på gatorna i villaförorterna, som en vanlig man, med cigarett i sin hand. Bara för att känna av hur hans undersåtar har det. Och vad som får dem att ticka och gå.

Senare, pizzan uppäten och ett glas vin därtill, står jag vid fönstret och ser ut över husen i grannskapet. Avklädda vilar de, löven har fallit från träden, och med sina tidsinställda lampor tända, för att avskräcka inbrottstjuvarna. Gapandes ihåliga, vittnande om frånvaron av allt mänskligt liv.

Och vad med mig själv?

Det uppenbara blir trivialt först efter att det konstaterats

2011-11-02T02:51:00.000-07:00

Har ägnat arbetsdagar åt att intervjua experter inom ett visst område för en rapport. Har ställt kritiska frågor och bett dem jag intervjuat att fördjupa och förklara sig noggrant.

Jag har varit vänlig, strukturerat vad de sagt och ställt kontrollfrågor. Jag har lyssnat till cynisk reflektioner "off the record" som jag inte får eller har citerat i rapporten, men som ändå skänkt en viss ton åt vissa av mina formuleringar.

Läser igenom vad jag ställt samman och konstaterar att det blir ganska menlöst; uppenbart och trivialt.

Går tillbaka till mina anteckningar och konstaterar att det nog inte är mer avancerat eller spännande än så här. Så lätt, trivialt och ...och ..och .. uppenbarligen så kontroversiellt att informationsansvariga på ett företag, där en av experterna är anställd, hör av sig och meddelar att de inte vill ha med "sitt bidrag".

Tänker på en rad ur en bok av PJ O'Rourke om jätteträden i Amazonas som sträcker sig majestätiskt högt upp i himlen och med rötterna i en extremt näringsfattig jord.

Är nog mest sur över den tid jag slösat bort.

Primadonnor och prinsessor på ärten

2011-09-20T02:15:00.000-07:00

Läser det här och det här och lyssnade till det här och funderar på i vilken badanläggning journalister och redaktörer befunnit sig de senaste decennierna. Min andra fundering rör hur de uppfattar sig själva. Har flera, nära vänner som arbetar som journalister och de är väldigt allmänbildade, men i vissa stycken (givetvis inte mina nära vänner då) tycks en hel del inom medierna blanda ihop sin person och sin yrkesroll. Det finns inte så få journalister som blir personligen förolämpade av att någon i yrkesvägar tar kontakt med dem. Och är personen som kontaktar dem PR-konsult så är det fruktansvärt kränkande. Som om det var PR-branschen som låg bakom de upplevt ökande kraven och pressen på tidningarna. Något som snarare hänger samman med vikande annonsering och fler digitala alternativ.

Nå, tänker på hur det kan vara i Sverige varje gång jag kontaktar redaktörer och journalister i våra nordiska grannländer. De är lika stressade och pressade de, men eventuella aversioner mot mig hänger snarare samman med att jag är svensk (och därmed Bror Duktig). Dock, efter några kortfattade formella gliringar så går det att föra ett kort, sakligt resonemang. Och svårare skall det väl inte behöva vara.

Av samma anledning är jag aldrig oförskämd mot de telefonförsäljare som kontaktar mig, inte ens om de ringer hem till mig. Ett artigt nej tack funkar om man inte är intresserad.

Klassresor

2011-09-05T00:20:00.000-07:00

Har varit på två klassresor i en följd med ett av barnen. Som sig bör, kanske, var den första med den ursprungliga klassen och den andra med den nya.

Klass, i ekonomisk-social betydelse, var inget som nämndes under den första klassresan, men det var något som dök upp flera gånger under den andra. Och klassen som omnämndes var medelklass. "Det här är ett medelklassområde och vi är medelklass". Fast jag kunde inte se någon skillnad vad gällde föräldrarnas utbildningar, yrken eller livsstil (nåja, lite vad gäller det sistnämnda, men inte mycket) mellan de olika föräldragrupperna. Fast viljan att definiera sig som medelklass och, kanske, den trygghet som medelklassbegreppet utstrålar var tydlig.

Själv knep jag igen min käft och nickade instämmande. Vad annat kunde jag göra?

De motstridiga normativiteterna i vår samtid

2011-08-05T13:46:00.000-07:00

Det är PRIDE-vecka och det är väl både bra och tråkigt. Bra, för att det förmodligen behövs, tråkigt av samma anledning. Funderar över normativitet, inte begreppet som sådant, men att det vunnit så i popularitet. OK, den "klassiska" judeo-protestantiska, postkoloniala och socialdemokratiska heteronormativiteten (hur kan någon människa skriva en sådan mening utan att skämmas) som påstås ha dominerat Sverige har tycks ha ersatts av en massa olika militanta normativiteter som strider om allmän legitimitet. Det finns säkert en HBT-normativitet, men den alarmerar knappas lika mycket som den folkhemsnostalgiska (brunaanstrukna) normativiteten som tycks söka sin grund i vad "vanligt folk" tycker. Det finns de som skulle kunna stämpla detta som konventionella, intuitivt lättfattliga vanföreställningar. I linje med vad "far- och morföräldrarna skulle ha tyckt". Och jag tänker inte äns ge mig in på vilka som hänger upp sina tankevärld på den rockhängaren. Fast det finns flera och även andra som tycks skrika ut sitt behov av att störta rådande normativitet (och ersätta den med sin egen). Grundad på religiösa, politiska, progressiva eller bara nostalgiska skäl. Känns fruktansvärt självcentrerat. Fast det är väl
bara jag..

Vems är konsumenten?

2011-07-12T09:56:00.000-07:00

Snabbt ryck genom ElGigantens butik på Kungsgatan för att känna och klämma på flera datorer. Nuvarande har varit på upphällningen ett bra tag. Hatar att byta dator, även om jag gillar när saker går snabbare, säkrare eller bara rent av fungerar utan konstiga avbrott. Nåväl, ElGiganten har möblerat om och det är nog fler nervösa butiksanställda än köpsugna konsumenter. Datorerna har skickats upp på övervåningen och istället är bottenvåningen fylld av hemelektronikgodis och vanligt godis. Där kan även finnas glass. Frågar ett servicevilligt butiksbiträde varför de säljer godis och han svarar att det är för att folk som handlar gärna köper en chokladkaka om de inte hittat något annat. Jag antar att det gäller att passa på att sälja något när kunden är i affären. Precis på samma sätt som det varit IKEAs filosofi att erbjuda snorbilliga pryttlar som folk kan plocka på sig när de ändå är där. En kort stund äger man konsumenten och då gäller det att passa på att fylla deras korgar och tömma deras plånböcker. Inget fel med det: Vi lever i en marknadsekonomi.

Kommer att tänka på ett seminarium som jag ledde i Almedalen för en vecka sedan. Mest lantbrukare och lantbruksengagerade var där; inklusive panelen, men exklusive mig.

Tankar om nationell självförsörjning och misstänksamhet mot all import svävade i luften och kom in som SMS till mig som moderator. Ganska uppenbart var det att uppfödarna och odlarna såg konsumenterna som sina konsumenter och som sin marknad. Ingen annan skulle få komma där och sälja livsmedel till dem. Helst skulle vi även exportera livsmedel, men importen skulle inskränka sig till kaffe och choklad. Ingen sa det rätt ut, men tanken svävade där. Offentlig upphandling skulle utformas så att det var lokalt odlade SVENSKA livsmedel som köptes in, oavsett om det var bra för exempelvis skolbarnens mat eller för kommunens budget. Det var samhällets ansvar, ja nästan plikt. Och all mat skulle vara närodlad och i säsong (ingen sa det rent ut). Vi som konsumenter skulle inte bara känna oss utan även vara ägda av lantbrukarna.

Med full respekt för dessa odlares och uppfödares egenintresse, men hur ser de på resten av befolkningen?
Är det vår skyldighet, vi andra, att köpa och äta vad de svenska lantbrukarna odlar och föder upp?
Även om det innebär att vi får betala mer och inte kan välja lika fritt?

Hade en mattant på 70-talet som kunde varit chefsideolog för denna rörelse. Minns vad jag tyckte om henne.

Almedalen t.o.r.

2011-07-08T09:00:00.000-07:00

Almedalen är stället för den som vill ha kul. Man kan supa sig full eller debattera sig trött i ett litet skjul. Men det är även sinnebilden för den värld som alla de som någon gång varit engagerade i ett politiska ungdomsförbund eller en intresseorganisation önskar sig. En stad som domineras, visserligen bara för en vecka, av välartade människor som trivs med att nätverka, skvallra, planera och debattera. Och för alla de som tycker att just detta hör till höjdpunkterna att bevaka (i.e. journalisterna). Samhällsengagerade av alla fasetter och slipningar kan få se sina frågor och kändisar dyka upp och presentera sig. Visst finns det en doft av vaselin i luften, men det mesta är extremt städat och de flesta är välartade. Mycket välartade. Och det är precis vad de vill vara: Välartade och lovande.

Ett paradis där bilden av det demokratiska systemet är i sin prydnad. Ett paradis där det, precis som i det antika Aten, betalades av någon annans arbete.

Egen och andras .......

2011-07-04T21:31:00.000-07:00

Vaknar av att jag tänker på en gammal kollega vars vidare dåd och framgångar berättats för mig per telefon igår. Det är vargtimmen och jag inser att det är lönlöst för mig att försöka somna om. Bredvid mig sover ett av barnen tungt och tryggt. Jag lyssnar till andetagen och den rofyllda sömnen. Nyss var det jag som sov. Nu är det jag som är vaken.

Kollegan då, vad var tanken som väckte mig?

Det går bra för honom. Bra är väl det, men det är knappast vad jag egentligen tycker. Men, mina åsikter är knappast något som avgör en annan persons framgång eller ej. Och jag vet inte om det skulle vara bra om det var så. Även om jag ibland, småsint, säkert skulle kunna tycka det.

Vi har inte träffats på åtta år, jag och den gamla kollegan. Jag har under årens lopp fått höra vad han har för sig. Det har gått ömsom bra, ömsom dåligt. Nu går det bra. Och det är bra. Det tycker jag nog.

Jag inser att det jag föraktar hos honom är samma svagheter som jag förmodligen skulle ha föraktat hos mig själv; ryggradslöshet, falskhet, opportunism och omständlighet. Evigt jagande efter social bekräftelse och alltid beräknande.

I efterhand kan jag nog inse att de svagheter jag förknippar med honom är hans styrkor.

Han har förmodligen också en gång sovit tungt och tryggt bredvid sin pappa. Hoppas det.

Motiv

2011-06-05T00:06:00.000-07:00

På jakt efter vettig information om digitala mellanformatskameror hamnar jag ofelbart på sidor med exempelbilder och fotogallerier som entusiaster och proffs lagt upp i olika forum. I ett svep är jag förflyttad till 70-talet och tonårstidens läsande av Aktuell Fotografi, Foto och Photo.

Mer eller mindre bra fotografer och fotografier, mer eller mindre stulna manér, klichéer och effekter, men även originalitet. Att döma av fotografernas namn och bakgrunderna i bilderna kan jag konstatera att de kommer från, eller åtminstone befunnit sig i, alla delar av världen. Och den övervägande majoriteten av fotograferna är nog inga proffs. Mina fördomar löper fritt och jag antar skamlöst att de med italienska namn som plåtat blonda flickor på ett ganska platt, men pretentiöst sätt använder sin (noga redovisade kamerautrustning) som ett sätt att få kontakt med flickor, eller nått. Amatörfotograferna som del av den globala turistupplevelseindustrin, kanske?

Funderar över fotografernas motiv. Alltså inte det som de avbildar utan varför de tagit sina bilder. Och varför de vill ha dem publicerade, just de bilderna, i ett forum där alla kan se dem. Är bilden tagen för dem själva eller för någon annan?

En bild kan ju vara ett fångat ögonblick; just detta har jag sett eller jag varit med om. Men det kan ju också vara ett sätt att visa vad man kan. Om någon annan skulle vilja anlita dem. Det kan också vara ett sätt att visa vem man är, eller önskar vara.

Jag vet inte varför jag kommer att tänka på det nu. Som om jag inte kunde nöja mig med att se på bilderna för vad de visar. Men, en bild lär ju säga mer än tusen ord och kanske är motivet bakom motivet minst lika intressant.

Nu

2011-04-27T13:08:00.000-07:00

I brytpunkten mellan det förflutnas framtid och vår framtids förflutna konstaterar jag hur hur snabbt det går att falla ur vanor. Alldeles nyss tog jag skållheta bad tre gånger i veckan och spelade tennis varje lördagsmorgon när vädret var milt. Men baden har jag slutat med och senaste gången jag spelade tennis en lördagsmorgon var nästan ett år sedan.Eller två?

Så snabbt det går att falla ur vanor, såväl goda som dåliga. Så snabbt det går alltihopa.

Tja, intalar mig själv ofta att det bara finns detta undanglidande nu, men jag har fel. Även om framtiden, per definition, är oändlig så är det bara det som nu sker och det som har skett som faktiskt finns eller funnits.

Att byta ett ord eller två

2011-04-23T02:13:00.000-07:00

Är på återbesök i Hornstull, skall fixa en vägg och en golvlist, och stöter ihop med en bekant som jag träffar alltför sällan. Han är verkligen otroligt trevlig att träffas och prata med. Och som det är nuförtiden blir det alltför sällan.

Vi pratar om att jag flyttat, om trädgårdsskötsel, om våren och hur skönt det är, när han plötsligt berättar att han fått cancer i strupen som inte kan opereras. Han skall få cellgift och strålbehandling:
- Det är ju inte så trevligt att berätta, folk ryggar ju när de hör det ordet, men jag vill att du skall veta eftersom jag inte vet om vi stöter ihop igen.

Han är bra mycket äldre än jag och har vuxna barn så det handlar inte om någon medelålders pappa som skall lämna fru och småbarn efter sig. Så en sån tragedi är det inte frågan om. Men han är en trevlig person som jag gärna skulle vilja stöta ihop och byta tankar med fler gånger än hittills. Och så kan det kanske bli.

När jag tänker efter finns det en massa möjliga vänskaper som runnit iväg och bort under åren. Inte bara de som gått bort utan de som runnit ut i sanden för att de yttre omständigheterna och förutsättningarna försvunnit. Men jag får väl vara glad för att de förekommit alls.

Och cellgift och strålbehandling kanske fungerar.

Hopplösheten

2011-04-20T14:37:00.000-07:00

På väg hemåt i stilla veckan. Mellansonen är upphämtad från fritids och tunnelbanevagnen är fylld av sådana som inte har råd med lantställe eller kan ta klämdag. Vi tar oss längre bak i vagnen och sonen hittar en sittplats. En mycket blek kvinna med de största ögonvitorna jag sett står och pratar med en mörk, hårdsnaggad kille som har någon form av ticks. Deras samtal, eller snarare hans monolog, är så högljudd att jag oundviklingen fångas av deras samtal. Han vill gå på Cosmonova i helgen och jag tänker att de kanske är ett par. Allt eftersom hans monolog utvecklar sig tänker jag att han förmodligen har någon form av begåvningshandikapp. Och utifrån hennes svar är det ganska tydligt att hon vare sig är hans flickvän eller hans personliga assistent. Station efter station passerar och deras samtal, i.e. hans monolog, mal på. Då slår det mig plötsligt att de inte känner varandra alls. Han gör sitt bästa för att stöta på henne och han har definitivt någon form av socialt eller begåvningsmässigt handikappad. Och hon försöker parera varje hans invit, hövligt.

Tack och lov blir det dags att kliva av. Funderar på vad hon skall göra om hans monolog utvecklar sig till ett tjatande om att få följa med henne hem.

Är det revolutionen eller vad den leder till som är det intressanta?

2011-04-07T09:56:00.000-07:00

Tänkte på sociala medier och fastnade i en tanke medan jag tömde diskmaskinen på rent och fyllde på med smutsigt. Revolutionsromantiken, oavsett vilken förändring den fäster sig vid och närs av, är en slags förälskelse i uppbrottet med alla de nya chanser det för med sig. Minns de olika hopp som skett och förknippats med i min pågående samtid under årens lopp. Förändringar har alltid tillskrivits stor betydelse och förväntan. Och förändringar har det sannerligen blivit, men inte ens när det blivit som det sades har utfallet blivit särskilt mycket muntrare.

Revolutionsromantiken är som ett frejdigt hejande på nya profiler som ställer sig på barrikaderna. Ett frejdigt hejande på att det gamla skall krossas och det nya (ännu inte fullmogna) skall blomma ut. Ungefär som att gå ut gymnasiet. De gamla förpliktelserna byts ut mot en lovande framtid. Och med det lovande är det just så att det ännu inte är. Och det som ännu inte är kan ju rymma allt.

Diskmaskinsluckan far igen med ett tjoff (en rejäl sak).

Är det revolutionen, och förändringen i sig, som älskas eller är det vad som komma skall?

Förmodligen är det den eviga längtan efter något annat, något nytt. Allt annat, bara inte samma gamla värld. Bara samma gamla längtan nån annanstans.

Tankar i kvällningen

2011-03-22T13:34:00.000-07:00

Att sälja in något som att det är lättare än vad det är, är aldrig något en hantverkare skulle göra. Men det görs dagligdags av vissa konsulter. Och det fascinerar mig lite, fast skrämmer mig än mer.

Hantverkare vill sällan ha någon som kikar över axeln, för deras yrkeskunskap är de rädda om. För de med någon form av legalt monopol eller motsvarande gäller samma. De vill vara i fred och göra det som de gör i godan ro.

Kom på det idag när jag lunchade med en bekant som ägnade månader åt att gör en sak som borde kunna vara avklarat på ett par veckor. Men nu fanns det som sagt månader att göra det. Kom att tänka på en person jag känt som förmodligen sålt in det som ett par dagars arbete. Konsekvenserna bar någon annan stackars stressad person. Den säljande personen är i en ny bransch nu. Bra så, men branschen är som den är och företaget är knappast kvar.

Konkurrerar du på lågt pris och snabb leverans så får du inse att din arbetsplats blir en låglönefabrik.Hur snobbigt du än klär dig och vilka ord du än väljer.

Zebran är ett randigt djur

2011-03-14T07:25:00.000-07:00

När man läser sånt här så undrar i alla fall jag hur naiva journalister är, eller hur naiva de tror den stora allmänheten är. Det finns få, om någon, bland alla de "politiska experterna" i vårt land eller annorstädes som inte är eller har varit en del av någon partiapparat. Vissa, som inte längre är med, tänker nog att de för tillfället befinner sig på avbytarbänken. Vissa andra redovisar sin tidigare/nuvarande partitillhörighet mer eller mindre öppet (med hopp om att få uppdrag därigenom) och ytterligare andra är lite mer hemlighetsfulla av snarlikt perfida skäl.

Min erfarenhet är att alla som varit lite mer än passiva medlemmar har någon form av avsikt med sina inhopp. Antingen för att visa att de finns, fortfarande är duktiga eller så för att bereda vägen för sin egen framtida partikarriär. Jag tror att partiengagemang är som alkoholism. Även om de håller sig nyktra alldeles så länge så kommer de förr eller senare att trilla dit igen. Då sitter de där bakom ratten och fumlar med nyckeln i tändningslåset för att kunna trycka gasen i botten och vara herre över mittlinjen.

Arbetade en gång i tiden med flera forna politruker (stavas det så?) som skakade av harm om de inte blev listade bland medlemmarna i politikens "hemliga nätverk" i PR-branschen eller om det gick bra för någon av deras forna kontrahenter inom partiapparaterna. De hade ju så många bättre kontakter och så mycket mer smaskiga skandaler som de kunde avslöja.......

Allt partimedarbetare, forna eller nuvarande, gör har ett politiskt syfte. Det ligger i deras natur.

Ränderna går aldrig ur!

Det är inte alltid det som lyckats som lär oss något

2011-02-05T10:00:00.000-08:00

Åt lördagslunch i myllret på Kungshallens nedre våning. Det vore en överdrift att säga att folk slogs om sittplatserna, men långt ifrån en grov överdrift. I ett samtal blev jag påmind om food-courtrestaurangen vid Norrmalmstorg, bredvid huset där MEA låg. Minns när den restaurangen öppnade och minns när den stängde. Minns att jag tyckte att det var ett genialt koncept när de öppnade och minns att de höll hyfsat hög nivå innan de dekade ned sig och lade ned. Tanken var att ett sällskap kunde träffas och äta tillsammans och att alla kunde välja vad de ville ha, från dyrt/avancerat till "billigt"/enkelt.

En genial och storslagen idé som föll huvudstupa ned i graven. Kan föreställa mig att det berodde på alltför stort förhållande mellan för många fullutrustade kök i förhållande till antal platser och omsättningshastighet. Det var trevligt och gott och folk satt säkert kvar alltför länge.

Men "food-court" som koncept fungerar. Folk vill träffas och äta och kunna välja från olika kök i samma sällskap. Fast för att det skall kunna fungera ekonomiskt så får det bli junk-mat.

Jag vet inte riktigt hur min hjärna hoppar till slutsatsen att det emellanåt är de storslagna försöken och spännande misslyckanden som ger en fingervisning om vad som kan bli framgångsrecept.

Eller som Wineasy-grundaren Johannes Bertorp sa när han avfärdade en radiointervju: Det är inte alltid de som lyckats som har något att lära ut.

Och han sa det vid cirka 22 års ålder.

Fascinerande!

Reklampaus

2011-01-15T10:01:00.000-08:00

Alla dessa svindlande magiska sista förbrukningsdag på de konserverade delikatesser som jag staplade i skafferiet på landet. Tills jag slängde dem för att de passerat sin gräns. Med råge.

Alla dessa forna framtida datum som förbrukats, men inte brukats. Jag minns dem alla. Som igår.

PR-skolan: 4. Medieträning

2010-09-05T13:02:00.000-07:00

Medieträning har sett likadan ut länge, men vad som ibland läggs till nuförtiden är uppträdande i sociala medier.Lata journalister ser gärna medieträning som ett hot mot deras arbete, men jag är mer övertygad om att medieträning underlättar för såväl duktiga som mindre duktiga journalister.

Grunden för medieträningen handlar om att utbilda (de som har råd) i att förstå mediernas spelregler och vad som gäller vid olika intervjusituationer. Det kan vara viss skillnad mellan hur man skall formulera sig för att elda på de anställda och entusiasmera kunderna samt hur man formulerar sig för att få något vettigt sagt till en journalist som i bästa fall (och i runda slängar) har en uppfattning om vad företaget överhuvud taget sysslar med för att tillfredsställa sina kunder och samhället i stort.

Vanligtvis genomförs medieträningen med en inhyrd medieträningskonsult, gärna med bakgrund (och helst lite känd) från någon kändare blaska, TV eller radio. Och ju mer känd, ju dyrare; men har man köpt något dyrt har man i alla fall försökt... Och det finns en hel del journalister att hyra som sadlat om eller gör det som extraknäck.

Utbildning, budskapsträning, övning, återkoppling, ny övning och sedan slutord samt någon liten minneslapp att ta med sig till kontoret att ha under skrivbordsunderlägget.

Oftast, men inte alltid, leder det till att den som tränats kan svara redigt på frågor och lär sig att hjälpa journalisten med sitt arbete. Något som vanligtvis uppskattas.

Det största problemet med medieträningen är väl att företagsledaren förväntar sig att någon större affärstidning skall ringa.

PR-skolan: 3. Sociala medier

2010-08-18T06:52:00.000-07:00

Som med månget nytt finns det idag, när detta skrivs, många fler experter än lyckade exempel på hur man bäst utnyttjar sociala medier i kommunikationen med sin omvärld. En orsak kan vara längtan efter ett ständigt paradigmskifte, en annan kan vara att det finns på tok för många människor som jobbar med media och som tror sig ha funnit ett saftiga köttben. Efter IT- och mediebubblans bristning. Experteriet tycks ibland bestå av att man har koll på de senaste möjligheterna, snarare än att man faktiskt kan hitta och lyfta fram de och det som lyckats. Och som inom den sekteristiska vänsterrörelsen blir det en strid om vem som har rätt och vem som är senast.

Återstår att få den allra viktigaste frågan besvarad: Varför?

Det kan finnas många goda skäl, men som med all omvärldskommunikation handlar det till syvende och sist om de man vill nå, vill nås där och på vilket sätt de vill nås och i sin tur få en chans att nå dig och vad de förväntar sig att få.

Jag minns den gode IT-konsulten Måns som hjälpte mig bygga upp en gigantisk kunskaps- och informationsdatabas under 90-talets första hälft (och ja, de anslutna företagen ringde upp den och tankade ned informationen under natten). Efter många om och men där vi tittat på mer eller mindre fantastiska tekniska lösningar (inte med dagens mått kanske, men på den tiden var det så i alla fall) säger Måns: Och hur blir det med innehållet?

När det gäller kommunikation kopplad till en faktisk verklighet så gäller det att inte skapa några förväntningar du inte är beredd på (och kapabel till) att infria under en mycket lång tid. Oavsett om det gäller att föra ut eller hämta in information.

PR-skolan: 2. Amerikan i stan

2010-08-16T01:39:00.000-07:00

Någon gång kan det hända, det kan hända ganska snart, att det amerikanska företag du arbetar som konsult för har någon Vice President ute på high-rotation i EMEA. De gör så ibland, för att peppa styrkorna, skärpa upp rapporteringen eller för att han (i 39 fall av 40 är det en han) gör bättre nytta någon annanstans än på HK.

Nåväl, det blir ju tid över och nog borde den albanska bondby som Stockholm är och den affärspress vi har här vara beredda att klättra över lik för att kunna delge oss om dennes unika (generella) insikter om framtiden och företagets förträffligheter. Fast riktigt vad han (eller hon till 1/40-del) kan prata om är inte riktigt fullständigt klart. Därför behövs det en mediabrief och en profil på de 'top tier'-journalister som skall göra intervjun. Invändningar mot detta ses som gravt subversiva och borde nästan räknas som ett brott mot Homeland Security Act eller motsvarande.

Nåväl, mediabrief och beskrivning av 'profilen' på den eller de journalister som kan tänkas bli aktuella går iväg och det blir .......tyst.......

Sen kommer ett besked om att det inte riktigt passar eller att profilen inte är riktigt rätt. Men det viktiga är att han (eller hon) hamnar i media, givetvis helst stort. Det här är en cirkus som kan pågå ett tag och inget blir egentligen särskilt klart tills det plötsligt blir aktuellt för besöket. Och då skall man som PR-konsult gärna vara med vid intervjun, för att kunna styra undan besvärliga frågor och i princip kasta sig framför kulan från skjutjärnsjournalisten. Och den tillgängliga tiden för intervjun sätts gärna till eventuella hål i den tillreste amerikanens kalender vilket kan innebära 6.30 i en hotelllobby eller 12.30 i ett kontor ute i Kista.

Du har alltså en okänd amerikansk vice president från ett företag som inte är särskilt stort i Sverige, som inte kan säga någonting speciellt på en plats och en tidpunkt som oftast är katastrofal. Det är ett kamikaze-uppdrag som ibland lyckas (om det är fullmåne, du har extrem tur och det inte händer någonting alls i världen den dagen).

Jag har lyckats, andra har lyckats men det är bland det sugigaste man kan tvingas göra. Och resultatet blir sällan bra. Förståelsen för att man inte kan skriva om en journalists artikel är inte direkt stor.

Det är en s.k. lose-lose-situation.

Så kommer det en amerikan på stan så är det bara att gömma sig.

PR-skolan: 1. Visitkortskonsulter

2010-08-15T12:37:00.000-07:00

En visitkortskonsult är en välkänd person, gärna från politiken, som mer eller mindre frivilligt slutar på sin förtroendepost och tämligen omedelbart erbjuds anställning på en PR-byrå med hög svansföring inom Public Affairs.

Att anställa en visitkortskonsult tjänar flera syften:

Som en gentjänst (för kommande tjänster) till det parti som personen representerat,
för att kunna få lite PR för sin verksamhet och visa vilka man har råd att anställa,
som tidsåtskild ersättning för tidigare fattade beslut åt en befintlig uppdragsgivare,
för att kunna utnyttja personens kontaktnät och de gentjänster denne har att ropa av

Visitkortskonsulten kan även med fördel användas som talare vid olika seminarier (och gärna kunna presentera lite skvaller kring vad som egentligen hände, höhöhö..., i samband med något uppmärksammat beslut, höhöhö....)eftersom denne är en kändis och likt Leif "Loket" Olsson så är en kändis, en kändis, en kändis långt efter att någon egentligen minns om det som gjorde personen känd egentligen var något minnesvärt.

Kunskaper om beslutsgångar och "maktspelet" är inte något som ens en medioker PR-byrå skall behöva anställa någon för att förstå och begripa.

Undantagstillstånd i livet

2010-08-12T02:52:00.000-07:00

För många år sedan ingick det i mitt arbete att resa till en europeisk stad för möten. Mötena var många, långa och frekventa. Det här var huvudsakligen innan wifi-revolutionen som erbjuder snabb och gratis uppkoppling överallt och alltid. Men den bärbara datorn var med och idogt arbetade jag på spartanska hotellrum kvällarna igenom. Rapporter och mötesanteckningar, idéer för framtiden; allt kom på pränt. Men, den SAS-flight jag så gott som alltid tilldelades av min affärsresebyrå (jorå, så gick det till på den gamla goda tiden) var lika gott som alltid försenad. Och med försening menar jag inte 5 - 10 minuter utan 1-2 timmar.

Jodå, så ofta flög jag att mitt lojalitetskort var av den ädlaste valör och jag släpptes in på den speciella loungen. Men där satte jag mig sällan, utan hellre längst ut på piren, långt förbi min gate. Där hände sällan någonting alls. Där befann jag mig i ett undantagstillstånd, ett väntat och väntans undantagstillstånd. Jag hade fullgott alibi för att inte vara produktiv eller någonting överhuvudtaget. Tänker på de stunderna ibland.

Och vad är väl en semester eller ett inställt affärsmöte i en fylld kalender om inte ett undantagstillstånd?

En legitim möjlighet att vara upplöst i tiden och befriad från förpliktelser!

Säger kanske något lite om vår tid och kanske mer om mig.

Homo Publicus

2010-08-10T14:59:00.000-07:00

Borde väl betyda den offentliga människan?

Med allt mer av vårt liv och gärning offentlig publicerat och tillgängligt, för vår egen möjlighet att ta del av världen och att marknadsföra oss själva för att kunna ta (få?) alltmer del av världen, kommer kanske integritetsbegreppet att få en ny betydelse och utformning..

Jeremy Paxman konstaterar i sin bok The Political Animal att vi som väljare vill rösta på kandidater som är som vi, fast perfekta (den moderna demokratins dilemma). Kanske kommer "perfektionskriteriet" att förändras över tiden?

Nä jag ger råd åt företag i (medial) kris handlar det om att "lägga korten på bordet", erkänna fel och misstag samt att be om ursäkt. Därefter handlar det om att leverera ett budskap kring hur man tänker sig att ta tag i problemen. Men när allt redan är offentligt kanske det inte längre kan bli några besvärande avslöjanden?

Minns en intervju med en ung kvinna kring sociala medier och att det kunde förekomma bilder där hon var berusad, vilket (enligt reportern) eventuellt skulle kunna äventyra framtida anställningsmöjligheter.

Hennes svar löd lakoniskt: - Men om jag var full på en fest och var full så var jag väl det då!

Thorsten Ehrenmark föreslog en gång att för att verkligen dölja en hemlighet så skulle man arkivera den bland allt annat. Ingen journalist ids rota igenom en massa tråkigt vanligt för att hitta en skandal. La man hemligheter i ett låst skåp märkt "hemligt" så var det att göra den grävande journalistens arbete alltför lätt.

Ut med skiten så döljs den i all annan bråte istället.

Så var jag väl det då..

Upprepningar eller upprapningar?

2010-08-10T14:34:00.000-07:00

Har ägnat mig åt eftertanke och reflektion (en avsiktlig tautologi) under sommaren. Har slagits av hur uppraddande av synonymer i text o budskap ses som ett retoriskt knep i debattartiklar och i reklam (istället för kommunikativ inkompetens). Eller så är det ett led i hur torgförandet av åsikter eller uppmaningar alltmer efterliknar vad som tillskrivs vara ett citat av propagandaminister Joseph Goebbels: "Repetition builds reputation".

Vet inte om han verkligen sa det och vet inte om det verkligen fungerar. Störs dock av det. Fast jag börjar väl bli gammal.

Inget samhälle tycks fungera, även om det är på olika nivåer..

2010-07-29T02:53:00.000-07:00

Timslånga samtal med whisky i den hyfsat milda Atennatten tycks bekräfta det allmänna missmodet som finns här i Grekland. Och samtal med franskar, franskor, norskar, norskor, tyskar, svenskor och svenskar säger samma sak: Allting barkar utför! T.o.m. norrmännen, sin ganska solida position till trots, säger att det snart kommer att gå åt pipan (när oljan tar slut, vilket den kommer att göra).

Tror ingen på framtiden?

Same same but different

2010-07-05T02:42:00.000-07:00

Den kulturella skillnaden i uppfattning om privat och offentligt samt mellan enskilt och gemensamt föresvävar mig när jag sitter och arbetar utanför det lokala EU-kontoret på Anafi. Inne i byn säljer de inte tuggummi för att det blir fula fläckar på gatan av utspottade tuggummin. Samtidigt ligger slängda sängbottnar på sluttningen nedanför Chora och tomma vattenflaskor glittrar i gräset längst vägarna. Samma sak vad man gör eller inte gör offentligt. Att klappa till sina barn verkar vara helt OK, men att kyssas offentligt betraktas som konstigt.

Getinghonung Provencale

2010-06-22T03:53:00.000-07:00

En resa till Grekiska landsbygden visar antagligen inte upp fler original än en svensk byhåla, men det vilar ett inte så litet drag av exotism. Mannen som kör med varninsblinkerserna på, alltid, för att han anser att det är så det ska vara. Och de som sitter och betraktar murarna i arbete. Samma samma samma. Kan man inte se det hemmavid så spelar det antagligen ingen roll att eller vart man reser.

Det är väl egentligen ingen skillnad, annat än till de yttre attributen. Och att här är det anständigt varmt.

Den urbana motsvarigheten till Schrödingers "Cat in a box"

2010-06-13T09:32:00.000-07:00

Erwin Schrödingers tankeexperiment med en katt inlåst i en stållåda med en giftampull som slumpmässigt kunde ta kål på katten var hans kritik av vad han ansåg vara en ofullständig (kvantfysisk) teori. Poängen i korthet går ut på att kattens död var helt slumpmässig, men man kunde inte få reda på det förränns man öppnade lådan och kollade efter. Å andra sidan är det ju ganska lätt att föreställa sig att kattkräket strukit med i vilket fall som helst, om man gav experimentet tillräcklig med tid. Det här död/levande-tillståndet är ett slags mix av tillstånd. Nåväl, enligt Köpenhamnstolkning upphör ett system att vara en mix av tillstånd och blir det ena eller det andra först när en observation har ägt rum. Tankeexperiment ansåg man påvisa den subjektiva naturen i mätningar och observationer. Vissa använder den inlåsta kattstackaren som ett slags exempel på att när stållådan är stängd, så existerar systemet simultant i en mixad överlagring av tillstånden död och levande. Först när kammaren öppnas och observationen sker, så övergår vågfunktionen i ett av de båda tillstånden. Kul så... En modern variant torde vara en cykel, parkerad på gatan över natten i Stockholm. Huruvida den finns kvar eller är stulen är något man upptäcker först när man kommer för att hämta den.

Och tänker på Per Naroskins reflektion kring godkända cykellås: Låset är godkänt, men det tar bara en tjuv två sekunder att knipsa av det. Så är det och ingen tycks bry sig....

Undrar om katten tänker innanför eller utanför boxen?

Tatueringar och deras sociala utveckling

2010-06-12T09:39:00.000-07:00

Skänker en tanke åt de som en gång i tiden skaffade sig iögonenfallande tatueringar för att tydligt markera sitt utanförskap och sin asocialitet. Tatueringen var en tydligen markering av "no way back" till varnagel för omgivning för att de skulle veta att involvering skedde på den tatuerades villkor och att en eventuell kamp skulle ske på liv och död, rättare sagt din död och hans liv...

Tatueringar och ointresserat blåstirrande under halvslutna ögonlock.......

Undrar vad det gamla gardet med tatueringar och idiotblick tänker om alla hipsters på Södermalm som sportar samma attribut och attityd, men som skulle kunna användas som tandpetare av kamphundsvalpar.

Avdelningen vitsar om namn och platser

2010-06-12T04:55:00.000-07:00

Barack i Vita huset tycker jag är ganska festligt.

Regnets inverkan på cykelbanor och parker

2010-06-11T01:21:00.000-07:00

skall inte underskattas. Promenerar med mina två äldsta till skolan. Avsevärt färre cyklister en dag när regnet vräker ned. Och Högalidsparken, nu i tonen av en mättad regnskogsgrönska, ligger öde. En del skräp skymtar i gräset, men farbröderna som ramlat i alko-hålet syns inte till, ej heller hobbyalkoholisterna som legat halvnäck och lapat sol på morgontimmarna. Ernst Jünger skriver någonstans i Stålstormen att regn och kyla är det som snabbast bryter ned moralen hos stridande enheter. Lika sant i första världskrigets skyttegravsbataljer som i de enskilda olycksfåglarnas krig mot sig själva.

När barnen är lämnade på skolan återvänder jag samma väg. Upplevelsen är ännu bättre; Här är det tomt.

Och håller regnvädret i sig kommer Tanto kännetecknas av ett värdigt lugn, likt en engelsk slottspark, denna kväll. Och fotbolls-VM börjar! Plötsligt händer det!

Har någon tagit upp Lugns stafettpinne och gjort om DN Kontakten till ett forum för vardagssurrealistisk poesi, eller är Sverige bara fantastiskt?

2010-06-10T00:01:00.000-07:00

"Kramgod 08-kvinna söker kramgod, svensk akademiker. "

"Humorgillande , aktiv kvinna, skrattar gärna."

"Man i 50-årsåldern. Uppfostrad i en polisfamilj, både på gott och ont. Har aldrig haft tanken att supa mig full eller göra inbrott. Den kvinna jag kommer överrens med är mjuk och förstående."

"Man, 36 år, vill träffa charmig, snäll tjej som är omtänksam och medmänsklig."

"En man söker en tjej, 30-35 år, som är ärlig, trevlig och artig. "

"Det vore trevligt om en kvinna ville ta kontakt med mig. Jag är 63 år, bor mellan Bollnäs och Hudiksvall. Det vore roligt om det inte var så långt mellan oss till att börja med."

Världen är ibland både rolig och fantastisk.

Finns även på nätet: http://kontakten.dn.se

Många politiker tror att sociala medier kommer att avgöra valet

2010-06-09T08:29:00.000-07:00

enligt en undersökning av SR. Hela 58 procent kommer att använda sig av sociala medier och 70 procent tror att sociala medier kommer att avgöra. Men de flesta som intervjuas tycks vara högoddsare och högoddsare är ju desperata och tacksamma för all uppmärksamhet. Även den som sker i gammelmedia.

En självutnämnd expert, sociala mediepropagandist och twittourettare är aningen skeptisk och en statsvetare från västsverige är skeptisk.

Man kanske skulle byta ut "tror" mot "hoppas". Själv tror jag att det skulle vara kul om alla de som tror på sociala mediers avgörande betydelse förlorade stort. Fast det är ju jag och jag kandiderar ju inte.

Sommar i P1

2010-06-08T04:22:00.000-07:00

var under många år ett intressant radioprogram. Hör presentationen av årets sommarPRATARE och konstaterar att det nog bara finns tre som jag vill lyssna på.

Och denna flåsiga presentation........

Eller så har jag blivit gammal och sur.

Allting är precis som förut

2010-06-08T03:16:00.000-07:00

Ingenting förändras. Samma då som nu. Otroligt roligt!

Hugget i sten!

Live the potential!

2010-06-07T00:23:00.000-07:00

Promenerar till skolan med mellangrabben. Rödljus tycks mest vara en försynt rekommendation till cyklisterna. En rekommendation som lika gärna kunde ha visats på Anslagstavlan (finns den?) för ingen tycks bry sig. Inte ens när barn går över gatan.

Likaså bilar som skall svänga. Det är jobbigt att använda sin blinkers och särskilt om man kör bil. Fram och kör nästan över det korsande övergångsstället tills det tar stopp av barnen som promenerar över. Mellangrabben vinkar till föraren, vänder sig till mig och säger: "Det är viktigt att få ögonkontakt!". Jag sneglar på bilföraren som blåser upp kinderna av irritation och försening. Då slår det mig, en tanke som föresvävat mig, men som jag inte tidigare lyckats formulera: Det är förhindrandet av potentialen som frustrerar. Den potential som ett redskap ger och vars roll man ikläder. Har jag en stor stark bil som kan köra fort så måste jag också köra fort, för att jag kan! Och cyklisten grenslar en snabb, miljövänlig, smidig mackapär, så varför skall han eller hon hindras av tråkiga regler ("det gör ju ändå ingenting om jag smiter förbi detta rödljus, jag har ju ett moraliskt övertag och det går, jag kan!").

Det är därför unga män och kvinnor inte skall få gå omkring med kniv eller kamphundar. Att bära eller ha med en potential är att bli denna potential och kommer med största säkerhet alltid leda till att man måste förverkliga den. För att man kan!

Stora och små frågor, eller även en blind höna

2010-06-06T12:51:00.000-07:00

Det finns flera gravt överskattade debattörer i Sverige, men jag konstaterar att även en av de dummaste kan finna ett intressant korn av sanning, om man skalar bort den akademiska motsvarigheten till kåkfararspråket (i.e. en begreppsvärld från varje överspänd gymnasists favoritfilosof och favoritreferens Nietzsche), och det finner och uttrycker han här, tillsammans med en annan överdrivet hyllad men ändå tänkvärd mediepersonlighet. Jaget och jagets tyckandens beständighet i en värld där tyckandet får en återkoppling som är avsevärt snabbare än tidigare. Å andra sidan hade Sveriges bittraste blöjbebis, Pol Pot-hyllare med mera, förmodligen inte hejdats av detta för 40 år sedan.

Millenniets första decenniums lösen var demokratiseringen av promulgerandet av varje tänkbara åsikt, i ett flöde man knappast sett tidigare förutom i Molly Blooms tirad (eller vad man nu skall kalla det; logorée?) i Odyssevs.

Nationaldagen - Startskottet för lullesommarperioden i Sverige

2010-06-06T04:08:00.000-07:00

Så lullar sakta Sverige in i den mash-up av traditionell försommarlättja/industrisemester/EU-semester som blev följden av vårt EU-medlemskap per den 1 januari 1995. I Sverige kan vi raljera över demonstrerande fransmän som vill ha verklighetsfrämmande förmåner kvar och lättjefyllda greker som går i pension vid 55 år, men vår egen lättja (och korruption) har vi svårt att se. Och visst, många slavar och sliter, men det finns väldigt många (med anställning) som inte gör det. Sommarlättjan tar sig många uttryck, bland annat att arbete och ansvar flyter iväg och folk "unnar" sig ett eller flera glas rosé eller öl på vägen hem efter jobbet. Och kanske även på kvällen, vid grillen eller på verandan. "Man behöver ju inte vara så himla Luther eller Jante eller vad det nu är...". Och för de som är olyckliga nog att få åka till Visby för Almedalsveckan så kan man nog gå ganska hårt in i sommarnattens svarta alko-hål.

Denna lullesommarperiod sträcker sig tills personalkonferenserna och kick-off:erna tar sin början i slutet av augusti. Och då kan man hö-hö-hö:a till berättelserna av hur sommaren varit och att det kanske börjar bli dags att ta det lite lugnare. Men det är nog bara temporärt eftersom folk måste stämma av med en AW-öl eller drink och det ramlar lätt på tills det är dags för lulleluciaglöggkalsen som nu flyttat till november för att hinnas med och för att november ändå är en sådan jäkla mörk och trist månad.

Sjungåmmstudäntennslyckliadaaar

2010-06-05T04:08:00.000-07:00

Studentutspring och på studentmottagning. Förtjusande alltihopa. Kanske är detta det lyckligaste ögonblicket i mångas liv? Fulladdat av förväntningar och förhoppningar, tillsynes frigjorda från familjen, samhällets och jordens gravitation. Mitt i språnget är allting möjligt. Precis som efter avstampet och upphoppet, innan någon kroppsdel, aldrig så litet, nuddar ribban och river ned den från sina ynkliga hållare. Och dunsen ned i mattan är inte farlig för kroppen, men skramlet av ribban mot kolstubben sargar själen, kanske?

Promenad till tunnelbanan genom sommarkvällen. Hade inte barnen varit så trötta hade vi kunnat vandra Hornsgatan hemåt, lätt och skönt. På Hornsgatan och i köerna utanför krogarna myllrar de nyutsprungna studenterna. Från Tanto hörs sorl och skrål av snart nyutslagna studenter. Men, ännu i upphoppet och ribban har bara börjat darra lite försiktigt av vinddraget.

Den existensiella aspekten av att vara fri företagare

2010-06-03T04:13:00.000-07:00

I min vulgärversion av existensialismen ser jag det som människans frihet att själv välja sin roll, eller friheten att tvingas att själv välja sin roll. Och när det inte enbart handlar om vad och hur man vill vara som människa (nja, så mycken frihet finns väl inte där) utan även det man gör och försörjer sig på som fristående konsult där det sker en idelig omformulering av vad man erbjuder utifrån den utveckling man genomgår för varje uppdrag och uppdragsgivare. Du är vad du gör eller vad du säger att du gör (om någon köper det)?

Lika förvirrad fortfarande.

Allt började med två självutnämnda experter på sociala medier som rabblade varumärken och statistik.Och från det till framtiden för medierna...

Jag beklagar sorgen, men hur skall jag uttrycka mig?

2010-06-02T03:52:00.000-07:00

Skriver mitt andra kondoleansbrev på en vecka. Det första var till hustrun till en tidigare kollega som jag arbetade tillsammans med i 11 år, det andra, det som är nu, är till en kollega (vars far gått bort) från en annan del av mitt yrkesverksamma liv.

Och hur sjuttsingen uttrycker man sig? Det kantrar åt det formella, lite styltiga. Prövade det väldigt avspända sättet också, men det blev helt fel. Och snart är de värdiga korrespondenskorten slut. Kanske är just kondoleansbrev ett område där man inte måste visa stilistisk briljans och egenhet. Sånt kan man spara till nekrologen.

Mäter vi vad som är lätt att mäta eller vad som är relevant att mäta?

2010-06-02T00:57:00.000-07:00

Oftast tror jag att det är det förstnämnda, för då ser det ut som om man gjort något utan att anstränga sig alltför mycket.

Eller så fattar folk inte bättre. Men det tror jag inte. Jag tror att folk fattar precis. Fast kanske inte alla.

Och vilka är "vi", "man" och "folk"?

Du sökte en konflikt och du fann den

2010-05-31T14:26:00.000-07:00

Ships that pass in the night,
and speak each other in passing,
only a signal shown,
and a distant voice in the darkness;

So on the ocean of life,
we pass and speak one another,

Klart att de som arrangerade konvojen visste vad som skulle hända. Klart att de som planerade motinsatsen förstod vad som skulle komma att ske. Alla har fått vad de ville ha. Såväl de som var ute för att provocera som de som var ute för att statuera ett exempel. Några människor, som nyss var barn, har fått sätta livet till. Herrar och damer inom politik och diplomati har fått sätta sig i krismöten. Snart kommer uttalandena och fördömandena. Världen är inte svart/vit, många gånger är världen grå/grå eller rent av svart/svart. Och Folkrätten? Tja, utbenas kanske här?

only a look and a voice,

then darkness again and a silence. (Henry Wadsworth Longfellow)

Fast det här är ännu vackrare skrivet av samme man, men knappast tillämpligt.

Fler som bloggar än som läser bloggar

2010-05-31T13:55:00.001-07:00

Som i livet:
* Fler som lever sina liv än som intresserar sig för andras.
* Fler som har en åsikt än som intresserar sig för andras.
* Fler som pratar högt i sin mobiltelefon än som lyssnar till vad som egentligen sägs

The opposite of talking isn't listening. The opposite of talking is waiting. (Fran Lebowitz)

Och gör det något, egentligen?

Alien i kattkrematoriet?

2010-05-31T06:37:00.000-07:00

Ekokyckling, skonsamt uppfödd och hänsynsfullt avdagatagen (icke bedagadtagen), fylld med turkiska paprikor (doftar sött i hela köket) och vitlök samt kryddad med salt, peppar, söt och pikant paprikapulver, olivolja, smör med mera. Skjuts in i ugnen 80 minuter på 175 grader och redo att ätas när jag hämtat mina barn från skola och dagis.

Järva, Nya, Mål

2010-05-31T05:01:00.001-07:00

When you can't measure performance, you measure input. In a perverted hope of assessing some value to the work done.

Händelser som ger perspektiv

2010-05-31T01:44:00.000-07:00

Att vara (tillfälligt i alla fall) curlingförälder (tja, förälder är jag ju jämt, men dito curling- tror jag nog inte att jag är särskilt ofta), föreningsordförande, oroligt barn till äldre förälder, egenföretagare och maginfluensasjukomhändertagande make kan ibland ge ett perspektiv på tillvaron när samtliga biorytmkurvor slår i botten med ett brak.Alla dessa saker man inte ska göra, som att skälla på barnen som bråkar och vägrar släcka lampor och sova samt att vara sarkastisk och använda svåra ord när man pratar med barnen och stressa, stressa, stressa dem till skola och dagis för vi försovit oss efter att jag ha varit vaken halva natten.

Det finns inget livspussel, för det finns inte ett sätt att lösa livet, om nu livet är ett problem eller en tenta som måste lösas på ett visst sätt. Livet är inte heller en labyrint, även om vägval vi gör leder oss in i gångar som inte alltid är enkla att ta sig ut från. Fast, som någon klokare än jag skrivit, vi märker sällan våra val förränns i efterhand, förränns vi ställs inför konsekvenser av våra omedvetna val och någon håller oss ansvariga för vad vi gjort och beskriver det som om vi höll i ratten och körde. Å andra sidan förekommer det väl att vi får beröm för saker vi mest av en slump fått till och som blivit en succé. Kanske.

Och sen en härligt, gammeldags e-postgräl som jag än så länge endast är åskådare till (cc:ad) men som jag snart skall tvingas ge mig i kast med

Dagens visdomsord

2010-05-29T10:29:00.001-07:00

You owe the companies nothing. You especially don’t owe them any courtesy. They have re-arranged the world to put themselves in front of you. They never asked for your permission, don’t even start asking for theirs.

Banksy

Partiledardebatt i Ring P1! under ledning av Täppas Fogelberg

2010-05-27T12:30:00.000-07:00

lär vi aldrig få vara med om. Vilket är synd, eftersom där och då skulle det kunna hetta till på ett sätt som sällan annars.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Partiledardebatt i Ring P1! under ledning av Täppas Fogelberg, NU!

Användargenererat innehåll

2010-05-27T00:57:00.000-07:00

Kloka Karin skriver om ett Newsmillinlägg och jag tar en snabbtitt på Bonniers framtidssatsning. Som Ring P1 möter en insändarsida vars redaktör nog är på fyllan och lämnat walk-over (i.e. somnat vid skrivbordet). Men förutan Täppas underhållande ledning blir Newsmill en batalj mellan rättshaverister (i den svenska, feltolkade betydelsen: Trädgårdstomte på irrfärd). Och det kan förvisso vara underhållande, men om det enbart kommer att erbjudas användargenererat tyckande framöver i en kunskaps- och bildningsrelativistisk värld, så känns det lite kväljande. "Innehållet gör du - intäkterna tar vi!". Och jag inser att jag själv är del i tyckarproletariatet.

Framtidens sociala plattform är redan uttänkt

2010-05-25T11:15:00.000-07:00

Den kommer att utnyttja mobiltelefonen geotaggning som kompletterats med automatisk information om vad som pågår/pågått precis där man befinner/befann sig. Det enda användaren behöver göra är att markera den emotikon som motsvarar vad man tycker om det man är med om/befinner sig vid.

Varför jag tror det?
Bekvämlighet (lättja) och behov av att kommunicera vad man gör (monoman logorré). Och givetvis kan "vännerna" komplettera med kommentarer i form av emotikoner som beskriver vad de tycker om hur deras "vän" upplever det. Givetvis kan detta sedan aggregeras så att man ser vad hela högen tycker om varandra och vad de är med om. Som Foursquare, fast så himla mycket enklare.

Sätt in 40 procent av bruttointäkten på mitt konto om du vill genomföra denna idé.

Bored beyond belief

2010-05-25T03:35:00.000-07:00

Kommer med andan i halsen till min 8.30-tid på SÖS. En vanvettigt sur sköterska tar emot i receptionen. Hon är solbränd och har siffran 7 tatuerad på handleden. Förmodligen för att hålla reda på antalet veckodagar. Jag kommenderas inåt i korridoren för att vänta. Här är det gott om folk, både patienter och vitklädd personal. En datorskräm står helt öppet och bredvid, ett stencilerat anslag om att man "Vänligen skall fylla i patientenkäten". Efter 20 minuter kommer en sköterska och hämtar lappen jag fått vid receptionen. Tio minuter senare kommer hon ut och säger åt mig att gå och ta en fika. Jag skall inte in förrän 9.45. Jag säger att i kallelsen stod det 8.30. Hon frågar om jag har med mig den och det har jag inte. Med triumf i rösten säger hon då: - Ja men då är det 9.45 och DU som tagit fel på tiden. Hon kommer ut en gång till och uppmanar mig att gå och ta en fika och att det var jag som tagit fel på tiden.

10.17 släpps jag in till doktorn som ställer frågor som han redan vet svaret på (bättre än jag eftersom han, till skillnad från mig, har läst min journal) och inte säger något mer informativt än vad jag redan fått reda på av min sjukgymnast. När jag säger att min sjukgymnast redan berättat det får jag reda på att sjukgymnaster inte är läkare.

Besöket tog sju minuter. Jag försökte gå redan efter fem. Det fanns liksom inget mer att säga eller lyssna till. På vägen ut fyllde jag i patientenkäten. En personal i vitt stod bredvid och tittade på.

Ute regnade det.

Amused to death

2010-05-24T01:17:00.000-07:00

I förströelseekonomin krävs att även djupa tankar som inte så lätt låter sig formuleras måste vara omedelbart kommunicerbara och enkelt konsumerbara. Annars har de inte chans. Och om man inte kan formulera sig enkelt eller åtminstone slagkraftigt och helst roligt så är man likt en böckling: Rökt!

Omvärlden vill inte inte ha frågor eller ifrågasättanden (det tar tid, det är inte effektivt) utan man vill ha svar. Oavsett dessa är korrekta eller ej. För har någon givit svar så kan man alltid skylla på den eller de som svarat och man har så att säga ryggen fri. Den s.k. IBM-lösningen i ny tappning, the safety of crowds....

Vem skall man tro på, tro på, tro på?

2010-05-22T15:34:00.000-07:00

Är på rockkonsert i Skarpnäck. Tog tunnelbanan genom söderförorterna som det var länge sedan jag besökte. Märker att det som tidigare var skinheadsland och smålägenheter med konstiga lägenhetsfester tycks ha blommat upp och "gentrifierats". Lite Williamsburgvibbar får jag nog. Men Skarpnäck, denna förort som jag tror byggdes för en välmående medelklass är ett multikulturellt samhälle där förhållningssättet till stadsbilden är bra mycket mer internationell än vad som kanske tänktes vid planeringen.

Konserten är bra,ganska gott och blandat. Vi är alla medelålders nu och det märks kanske lite. De låtar som var verkligt provokativa för 30 år sedan tillhör den gemensamma visskatten, eller nått.

Hungrig som jag var, fick jag äta av Svenska Freds vego-buffé. De kommer inte att göra revolution, det kommer inte att bli fred i evighet (amen) och de är så rara i sin alternativa lördagsaktivitet. De har kanske hittat hem?

När det sista bandet på scenen river av "Vad ska du bli" kan de flesta sjunga med. Vi blev nog alla det vi sa vi inte skulle bli.

Och vi fick kämpa och kämpar fortfarande för det.

Och vi trivs med det, någorlunda.

Kallsvetten om natten handlar nog inte om att vakna upp medelålders i en villa med barn, partner och bil. Kallsvetten handlar nog snarare om att aldrig uppnå det eller att förlora det.

Frågor och svar!

2010-05-21T11:49:00.000-07:00

Fråga: Vad kallar man någon som skamlöst och indignerat exploaterar mänskliga tillkortakommanden utifrån ett pseudoallmänintresse?

Svar: Journalist.

Hur stavar man till reminissens?

2010-05-20T23:10:00.000-07:00

Min barndoms drömmar handlade mycket om att bli vuxen och fri. Fri att göra det jag själv ville och fri från de förpliktelser och hänsyn jag inte gillade.

Tja, snacka om att ha varit naiv.

En kvällscykeltur runt Södermalm och Kungsholmen

2010-05-20T13:45:00.000-07:00

stöter man ihop med en sambaorkester som övar i Tanto, hundratalet kamphundar med vidhängande tatuerade "West-coast-latinos", nyförälskade par och företag som jobbar stenhårt med sina "inför sommaren"-evenemang. Heterogent som jag vet inte vad. Men uppfriskande. Lite NYC-känsla, men till skillnad från NYC/NY så kommer allt skräp ligga kvar i morgon. Och aldrig att de unga skulle bli så fylleborta där som här.

En man i stålmannendräkt vinglade omkring vid Järnvägsparken och många 40-talslajvare stod och småpratade på cykelbanorna. Och så alla dessa medelålders män i cykeltävlingstrikåer på Cannondalecyklar sombränner på som om det inte funnes någon morgondag. Och efter allt detta klagande skräms jag av det faktum av att jag skriver som en DN-kolumnist.

Från Lenbuster Syftningsfel's fotostream på Flickr

2010-05-20T09:53:00.000-07:00

http://www.flickr.com/photos/lenbuster/

Exformationen äger

2010-05-20T00:15:00.000-07:00

Allting i relation till sitt sammanhang, eller ännu hellre allting i relation till det förutsatta, icke nämnda. All information måste förstås till allt det som inte sägs eller skrivs för att det inte behöver sägas eller skrivas. Vad säger begreppet "fem i tolv" för någon som inte bryr sig om eller kan klockan. Och hur roligt är begreppet "fem i tolv, på dagen" för samma person?

I varierande grad är kanske all konversation och kommunikation esoterisk. Den gemensamma referensvärlden av det som kan utlämnas. Och det är kanske eftersträvansvärt. Tills den dag då man måste vända sig utåt, mot andra och förklara. För att fixa finansiering eller för att det är god reklam för företaget. Och det man har att berätta måste kläs i ord som kan förstås av andra.

Den enkelhet man kan klara sig på i ett esoteriskt sammanhang tvingas ut på en annan bana, en annan värld där andra saker och regler gäller. Som systemarkitekten som slänger sig med begrepp tills han måste han förklara det för mig som skall skriva ihop en text som förklarar det han gör för någon annan. Och då blir det utläggningar som inte lämnar någon del oförklarad tills det inte går att se skogen för alla träd. Och jag förenklar och kampen börjar. Till slut står striden om huruvida man kan säga att systemet är dubbelt säkrat genom en smart serverlösning utan att nämna fabrikat och 643 ords förklaring om exakt hur det är genomfört. För mig och min uppdragsgivare är denna lösning en detalj som kan nämnas. För systemarkitekten är det hans stolthet i dubbel bemärkelse.

Till slut säger jag: Förklara det så att din gamla mamma kan förstå det och gör det så att du inte skäms inför din kollegor. Och sen var det ju givetvis så att hans mamma var dement och det var inte något han tyckte att man kunde skämta om på det sättet.

Alla dessa små sprakfålar och glädjespridare...

L'enfer, c'est les autres!

2010-05-19T10:51:00.000-07:00

Tvärspårbanan från Globen till Liljeholmen erbjuder en skrämmande inblick i ensamstående mödrars förtvivlan. Hon kan knappast vara äldre än jag, hennes son beskriver henne som CP på Facebook. Det är inte förtvivlan, det är hat i hennes röst och hennes väninna får knappast en syl i vädret. Hemmanenten är inte den bästa och det verkar inte vara hennes värsta problem. Och idioten som hon "hakade upp med" i helgen var en idiot som hon inte vill ha något mer att göra med. Vad ska man säga, vad ska man tro? Min sjuke sonen är mer intresserad av något annat och jag funderar på om jag vågar smyga upp ljudinspelaren för att bevara denna stund för eftervärlden. Konduktören från Veolia/MTR ställer sig mitt för och diskuterar 7-månadersbebisars utvecklingskurva och det är ingen idé att ens försöka spela in någonting.

Och jag tror inte att hon ens är ovanlig. Bara läskig.

Kom igen katten, det svänger ju (på franska)!

2010-05-18T06:27:00.000-07:00

Allting i sitt sammanhang

2010-05-17T09:32:00.000-07:00

Jorå, tåget var 1½ timme försenat från Malmö och 2 ⅓ timme sent till Stockholm C. Endast två toaletter i hela tågsetet fungerade fram till Mjölby: Därefter endast en. En kuvad liten flicka kräktes i höjd med Gnesta. Oombedd hämtade jag servetter och vattentetra. När de gick av i Södertälje sa mamman "Tack, det var lite ovanligt!" (oklart vad hon syftade på, flickans kräkning eller något annat?). Dottern var likblek.

En umpa-pumpa-brallis i tidiga 20-årsåldern (med krockkuddeläppar etc) ryade om att någon tagit hennes plats (snett emot mig) när hon klev på i Norrköping. Jag frågade om hon kanske tagit fel på tåg, för detta var väldigt försenat, varpå hon snäste av mig på östgötska att hon inte var någon dum blondie (sic!). Efter en stund, när konduktören/tågvärden kollade hennes biljett fick hon reda på att hon klivit på fel tåg. DÅ tittade hon på mig och sa: Typiskt SJ!

I ett samhälle där ingen någonsin kan ta sitt ansvar…….

Men hur illa det än är så har jag min egen Lajka-historia. Slutet på 90-talet, taxichaffisen i Metro Manilla som för att undfly det totala kommunikationssammanbrottet i detta stadskonglomerat med 15 miljoner innevånare, genade genom de värsta slumområden jag någonsin sett för att få oss till myndighetskvarteren i Quezon City i något sånär tid. Och han kunde inte köra luftkonditionering eller taxametern eller radion samtidigt (yes, han valde radion på högsta volym): Han uppfattade våra värderande och ganska ogillande kommentarer (på väg genom människors verklighet längst ned på världens samhällsstege) på svenska, fångade min blick i backspegeln och säger leende: It’s not your life – Be happy!

Cyniskt?, kanske...

Rimligt?, tja!

Kupésamtalens försvinnande

2010-05-17T05:03:00.000-07:00

Främlingar på tåg är inte bara en roman av Patricia Highsmith, det var även ett fenomen jag minns från min ungdom då tåg var modus operandi för att ta sig runt i Europa om man inte var lagd åt liftarhållet. Minns att man kunde resa inrikes med Linjeflyg för en spottstyver om man var beredd på att att sitta och vänta vid gaten och kanske även var beredd på att inte resa alls. Sak samma, det här handlar om tåg och det handlar om hur man färdades på tåget: i kupé. Fyra i första klass och sex i andra klass. Ett tillfälle att mötas och samtala, hela kupén var som uformad för ett civiliserat samtal. På lagom långt avstånd och med möjlighet för alla att deltaga kunde samtal blomma upp, plana ut och återuppstå. Främlingar på tåg handlar helt enkelt inte bara om att utbyta mordplaner för att undkomma straff. I dagens moderna tågkorridorer sitter hälften rätvända och andra halvan felvända i rader som vare sig inbjuder till spontana samtal eller social aktivitet. Därvidlag är tågresande knappast längre ett socialt medium. Fast sådana skall kanske vara digitala för att räknas numera.

Dessutom fick man röka i korridoren utanför. Nu får man inte röka alls.

Hur länge har du varit paranoid? - Hur kommer det sig att du vill veta det?

2010-05-16T01:00:00.000-07:00

Kan längtan efter att det skall finnas en annan värld, en verkligare värld, parallell med den "vanliga världen", få människor att utifrån en gemensam syn bygga upp just denna parallella värld?

När man formulerar och åskådliggör denna värld, i en roman eller filmer som (la-la-la-la-la) Matrix 1-17 (la-la-la-la-la) så förstärker man denna vanföreställning (om det nu rör sig om det) för att tankarna formulerats och visualiserats. Konspirationsteorier kräver två saker: 1. Ett skenbart systematiserande av händelser i en "logisk" förklaringsmodell(-er), samt 2. Avfärdande av denna/dessa som en konspirationsteori av den etablerade MAKTEN ("de" som skulle kunna "tjäna" på att sanningen förtigs för den stora allmänheten").

Tankar som slår mig när jag läser om Ove Svidén och hans 15 minuter i rampljuset: Tänk efter nu, förrn vi föser dig bort, du barfotabarn i livet.

Fast allting som sker, sker kanske parallellt.Och väljer man att se det som olika världar så kanske.... bon voyage!

Hommage à, tja vaddå, cine noir?

2010-05-15T01:11:00.000-07:00

Regnet svepte in staden i ett förlåtande dis. De skarpa konturerna blev trubbiga, precis som sinnena hos stadens invånare samt de repliker och föremål de använde mot varandra. Visserligen grönskade det, men det var inte samma nyans som de dollarsedlar jag ville se travade framför mig på bordet. Och ingen Robert Mitchum eller tjusigt kurvig brunett uppenbarade sig på mitt kontor. Jag tände en Cohiba Club och tänkte på vilket inflytande Raymond Chandler och Dashiell Hammett hade på uppfattningen om värdigt, manligt utanförskap när jag var ung. En orgie i romantiserande av elfenbetstornsaktiviteter som cigarettrökning, whiskey och att låta sig förföras av fala golddiggers.
Jazz At The Movies Band – Farewell, My Lovely

I fritt förfall

2010-05-14T03:39:00.000-07:00

Tar emot ett tidigt telefonsamtal från en upprörd äldre BRF-medlem om tvättstugan. Det rör sig om något mer substansiellt än icke avtorkat dammfilter i torktumlaren.

Kvarglömd tvätt och otömda tvättmaskiner. Hon säger: - Det kunde ju varit någon som dött, eller åtminstone skadat sig. Och då gör det ju inte så mycket. Men om man bara lämnar tvätten. Det känns så otryggt. Och skulle jag lägga tvätten åt sidan så kanske de kommer och tömmer min tvättmaskin när jag håller på att tvätta. Förfall föder förfall!

Och jag håller med. För henne är det inte trivialt. Fast det hade varit värre om det låg färska lik därnere varje morgon.

Stilla dagar och stilla nätter i Skåne

2010-05-13T13:53:00.000-07:00

Kristi Himmelsfärdshelgen åkte jag och andra i Bromma KFUM Sherpas till Kullaberg och klättrade. Ibland följde andra med, andra som inte riktigt var med i klubben. Senaste gången jag var i Kullaberg och klättrade borde ha varit 1982.

Tja, det är bara 28 år sedan. Pappa använder ett av mina gamla uttjänta klätterrep för att hissa plank till sin altan. Och Mats omkom julhelgen 1991 i en klätterolycka i Chamonix. Det är ungefär 18 år sedan.Har nog kvar klätterskorna jag köpte i Paris 1984. Och karbinhakarna och talkpåsen. Någonstans.

Det skulle vara intressant att få reda på exakt hur han tänkte innan han svarade på frågan: "Vem vill du återuppliva?"

2010-05-13T03:08:00.000-07:00

(Faksimil ur Se och Hör, nr 13/14, 24 mars 2010)

Skyfall i Malmö

2010-05-12T04:03:00.000-07:00

Eller för att citera Travis Bickle: - Thank God for the rain to wash the trash off the sidewalk.

En inre resa

2010-05-11T10:37:00.000-07:00

Plötsligt på tåget, i höjd med Hässleholm, ser jag en man vingla rakt in i glasdörren som avgränsar den tysta avdelningen. Det blir fläckar på glaset, men dörren går inte upp. Han vinglar, men inte av tågets krängningar. En hand sträcks upp av en medresenär och snuddar vid sensorn, dörren glider upp. Jag ser att mannen i det närmaste är redlös. Och han bär resterna av en uppäten måltid i retur på det stickade tröjbröstet. Han är förbi det tillstånd då han söker kontakt med främlingar. Hans höfter studsar i ryggstöden för varje steg och jag tänker en kort stund vad som skulle hända om han missade ett ryggstöd med sin höft och föll huvudstupa över någon resenär.

Han klarar sig igenom vagnen och försvinner mot bistrovagnen. Han återvänder inte.

Att se en värld i ett sandkorn och en himmel i en vild blomma

2010-05-10T09:15:00.000-07:00

Jag har inte för vana att studera den tidning varur jag funnit följande pärla men det förtar inte poängen med den gode presidentens uttalande i NYP. Förströelse till döds....

To see a World in a Grain of Sand
And a Heaven in a Wild Flower,
Hold Infinity in the palm of your hand
And Eternity in an hour.
- William Blake

Det förflutna träffar som en stenhård snöboll i nacken en majdag...

2010-05-09T06:45:00.000-07:00

Alla dessa människoöden vars liv kan presenteras till allmän begabbelse. Och tänk vad åren flyr. När detta skrivs är Nikos på väg mot sin 22:a födelsedag. Har denna händelse eller denna artikel påverkat hans liv?

Passar inte in här, heller.

2010-05-08T08:16:00.000-07:00

En regnig lördag, på utställning med en av sönerna. Efteråt "fika" i restaurangen. Läsksorterna är lite lagom (markerat) annorlunda. Ett ställningstagande i att välja att erbjuda lite mer udda märken. Det fungerar det med och den skeptiska blicken hos barnet går över till glädjen av att dricka kolsyrat sockervatten. Det är fräscht, fint och annorlunda på det där trevligt medvetet moderna sättet. Ser en ung man i en elegant Hollingtonkostym av tweed. Ser några unga mammor i hitlerjugendfrisyrer (rakat på sidorna och lång, sidoslickad lugg). Det pratas råvaror, daghem och arkitektur. I Paris gentila salar kallas de nog för bobo, borgerliga bohemer. Ett slags designmedveten medelklass med företag eller fast anställning. Funderar på om det är en stil eller livsstil jag skulle kunna anamma, om jag skulle passa in i och ses som tillhörig till?

Skulle jag klä i de kläder de bär, klara de diskussioner som de engagerar sig i, uppskatta livsstilspaketet?

Sonen äter under djup koncentration sin chokladkaka med vispgrädde och fiskar upp isbitar ur glaset. Han är inte intresserad av att prata om vad han sett på utställningen. Efter en massa frågor svarar han att han tyckte att utställningen var fin, men fortsätter meningen med att prata om ett dataspel. Inser att jag inte begriper ett skvatt av det han berättar. Han suckar när jag ber honom förklara. Sen vill han gå. Och jag med.

IDG vill uppenbarligen vässa sitt erbjudande

2010-05-07T06:47:00.000-07:00

Jag gillar verkligen Sverker Brundin. Han skriver bra och är trevlig, trots att säkert får alldeles för många telefonsamtal från PR-konsulter. Nu skall han växla upp redaktionen och söker en ny medarbetare. Saknar tyvärr akademisk journalistexamen och senast jag kollade tillhörde jag inte det täcka könet. Annars hade det varit kul att arbeta på IDG, åtminstone ett tag. Då hade man kanske hunnit ned till tennisbanorna vid Karlberg på lunchen. Det är bara att önska honom lycka till med förhoppningen att han finner det han söker.

I framtiden kan vi alla vara offer om vi tjänar på det!

2010-05-07T00:32:00.000-07:00

En god vän bjuder mig på DN en månad. En fin gest och ett utmärkt sätt för DN att ragga nya prenumeranter. Läser igenom tidningen och först när jag skall kamma håret ser jag hur mina ögonbryn tycks ha fastnat i förhöjt och förhäpnat läge. Det känns som när man åker sidor utför, i en brant backe och man hittar en rytm och ett flyt som gör att allting balanserar på en nålspets tills, alltid detta tills, en sten eller något annat får mig att förlora den magiska balansen och det blir till att häpet kämpa sig tillbaka till ett tryggt normalläge. I DNs fall rörde det sig om en artikel om två, till synes normala, välbeställda pappor (bor båda i trevliga hus på Lidingö) som hade söner (eller en gemensam son, framgick inte riktigt tydligt) som inte kommit in på den skola som föräldrarna ville till följd av alltför många barn i upptagningsområdet. Artikelförfattaren (som bara måste vara nära vän till de "drabbade" föräldrarna) lät framskymta att fusket för att hamna högt på prioriteringslistan för förtur till skolan var mycket utbrett. Och dessa föräldrar tycktes också ha försökt, men inte lyckats. Varför man nu vänder sig mot antagningsreglerna som tycks rymma en hel del godtycke. Hade dessa föräldrar son/söner kommit in hade de inte brytt sig ett skvatt.

Det måste finnas allvarligare problem i vårt samhälle. Jag föraktar verkligen dessa föräldrar. De representerar det lägsta tänkbara i vårt samhälle: De som har mest och framställer sig som utsatta, gränslöst drabbade offer eller vad som helst om de kan vinna en millimeter fördel av det.

Det är synd om dem, men kanske inte på det som de själva hoppas på.

Av sjukhus är du kommen, till sjukhus skall du åter varda

2010-05-06T14:09:00.000-07:00

De har precis hämtat min gamla granne med ambulans. Ambulansen tycktes inte göra någon brådska iväg. Det kanske inte fanns någon anledning. Två män, vad jag tror var hennes söner, kom ut från porten och tände varsinn cigarett. När de rökt en stund så ringde de båda två på sina mobiltelefoner och pratade med någon.

Förra veckan hjälpte jag henne deklarera. Vi pratade om allt möjligt, hur snabbt tiden gick och hur stora mina pojkar blivit, alldeles plötsligt. Tja, hennes egna pojkar var ju över femtio nu, till och med över sextio. Men tiden hade gått fort.

Hon är/var född samma år som min mamma. Vem/vad säger hur gammal man blir.

Ambulansen slog i alla fall på sirenerna när de svängt ut på Hornsgatan.

Allting börjar och får sitt slut på ett sjukhus. Dit har vi kommit.

Who is Bill Posters and what has he done?

2010-05-05T23:18:00.000-07:00

Bill Posters will be prosecuted!

Etik och moral - när det passar och framför allt när det gäller andra

2010-05-05T09:23:00.000-07:00

Minns hur den första PR-byrån jag anställdes vid pratade om hur viktigt det var med etik och moral (och miljömedvetenhet). Jag var en smula naiv och imponerades storligen tills jag insåg att den fina miljöpolicyn mest var ett redskap att lyfta fram i samband med upphandlingar som krävde just en sådan och att efterlevnaden mest var den typ av ord som spricker likt en såpbubbla i friska luften. Vidare arbetade företaget inte med vapen- eller tobaksindustri. Och det tror jag mest var för att man dittills inte blivit tillfrågad. Och när möjligheten gavs så, vips, arbetade man gladeligen med vin- och spritindustri. Till och med konkurrerande märken, fast i separata arbetsgrupper (som det hette och framställdes).... Området kallades för Lifestyle och exakt hur lågt i tak vad gällde skämt om detta, framstod snabbt med all önskvärd tydlighet; Först kommer bröd, sedan moral. Fast det uttalades att det enbart handlade om varumärken och skickligt hanterade sådana. Att företaget inte hade någon kund inom vapenindustrin handlade nog mest om att ingen sådan kund någonsin varit intresserad av ett samarbete.

När det kom till andra byråer och vad dessa gjorde så var den moralisk hållningen mycket striktare. Och det är ju klart att andras fel och brister (och eftertraktansvärda klienter) är något helt annat.

Jorå, det blev arbete för tobaksindustrin också, senare. Och jag vet att en medarbetare som gärna höll sin moraliska indignationsflagga högt, arbetar med tobaksindustrin senare. Fast på strategisk nivå (typ....). Det är ju en helt annan sak.

Sanningen skall göra er fria, men lögnen kan vara din trisslott!

2010-05-04T01:26:00.000-07:00

Att man lyckats positionera granskande och ifrågasättande konsumentjournalistik till något nästan löjligt, inget som vi lite mer världsvana människor MED ETT LIV bryr oss om. ATT man osynliggjort fattigdom eller åtminstone behovet av att vända på slantarna. Prishöjningar som tidigare kraftigt och allmänt ifrågasattes viftas idag bort. Och undermåliga produkter får 15 sekunders uppmärksamhet i Plus, om ens det. För det tveksamma, ja lögnerna som det faktiskt många gånger handlar om, leder över till frågan om ljugandet och ljugandets dagspris.

Jag pratade med en psykolog om det här med att jag upplevde att ljugandet ökat i samhället och när man beslår någon med en lögn får man svaret: "Ja, men jag ljög väl då!". Som om det inte spelade någon roll.

Katarina, psykologen, svarade att hon nog upplevde det på samma sätt. Och att det sociala priset för att ljuga sjunkit kraftig. Blir det ingen konsekvens av det (för att man inte har tid att granska påståendet eller konfrontera den uppenbara lögnen) så spelar det ju ingen roll. Och även om man inte har någon större vinst av det så gör det ändå inget. Lögnen kan bli en lottsedel för att få en verklig fördel eller framstå som intressant; går det så går det (eller nått!).

Jag har haft flera chefer under den senaste decenniet som tycks ha varit helt fria i sin inställning till sant och falskt. Samtidigt har flera av dem varit mycket måna om att framstå som ärliga, intelligenta, kompetenta och med uppdragsgivarens intresse i första rum. Jorå, och här tar denna bloggpost slut.

Det är ju bara de fattiga och godtrogna som drabbas....

Affärsutveckling av media som ett svar på .....

2010-05-03T08:44:00.000-07:00

IDG har alltid legat i framkant vad gäller marknadsanpassning och särskilt intressant blir det att kunna läsa om möjligheten att köpa in en journalist från IDG som talare eller moderator på sitt event. Och när man dessutom utlovar att aktuella tidningar från IDG kommer att vara på plats vid eventet till en kostnad motsvarande en månadsretainer så är det kanske inte så illa. Fascinerande är det i alla fall.

[uppdatering1] Nu har de ändrat texten och tagit bort erbjudandet om att aktuella tidningar från IDG skulle bevaka eventet. Därför är länken ovan död.

Även branschens Argusögon har uppmärksammat detta här.

[uppdatering2] nu har Ulrika Ullman förtydligat att det är pappersexemplar av aktuella tidningarna som man får på eventet (i.e. att IDG kan marknadsföra sina tidningar på ditt event om du anlitar IDGs talarförmedling) och inte den journalistiska bevakningen av eventet...... Och det får man väl lov att tro på. Men kanske faller erbjudandet lite i värde då från det ursprungligen var tänkt.... Och journalister från IDG kan ju komma i alla fall om det är värt deras intresse...

Utvärdering av teknik - demokratiseringen av kunskap

2010-05-03T07:39:00.000-07:00

Lärde mig ljudredigera i helgen. Programvaran är gratis (ja, inget pirateri) och hårdvaran är delvis befintlig och delvis inhandlad. Sen är det upp till min kreativitet, handlingskraft och driftighet att nå ut med det jag gör. Instruktionsmaterialet hade något år på nacken och saker som då var en smula dyra erbjuds idag till liten eller ingen kostnad. Ett verktyg som söker användningsområde... Lite som punken - alla kan och får spela (oavsett det är bra eller uselt). Kan det bli en seger för kreativiteten?

Fascinerande.

Håll kvar denna frekvens för ytterligare information

Att konstruera och iscensätta sin egen utsatthet för att rättfärdiga sin harm

2010-04-30T23:48:00.000-07:00

Lyssnar till det utmärkta Stil i repris och lyssnar till en smådryg 50-talsreenactare som med illa maskerad glädje konstaterar att omvärlden lägger märke till henne och hennes klädstil. Och inte bara lägger märke till utan även kommenterar och reagerar på den. Och kommer att tänka på alla de som fastnar i sin roll från högstadie-/gymnasietiden och framförallt tonårsattityden. Tror det var Kurt Vonnegut Jr som konstaterade att "high school is closer to the core of the American experience than anything else I can think of."

Att konstruera sin egen utsatthet för att få vara något eller någon. Att få rättfärdiga sin harm över den inskränkta och oförstående omvärlden... Då blir man någon.

Beviset på att vi lever i ett socialistiskt samhälle

2010-04-30T23:21:00.000-07:00

är att svenskan (i.e. Svenska Dagbladet) inte kommer ut på 1:a maj. Idag skall folk demonstrera mot att dikt och verklighet inte överensstämmer.

Å andra sidan tändes eldar och smälldes smällare för att förvirra o skrämma oknytt igår på Valborg.

Ingen större skillnad.

Sea-monsters in 3D på Cosmonova var kul och spännande, men ännu bättre är

2010-04-30T06:45:00.000-07:00

min favorit-Banksy som du kan se här!

Banksy, Banksy, Banksy....

2010-04-30T00:46:00.000-07:00

Så enkelt och genialt

Från en tidig lunch mot Östermalmstorgs T-banestation

2010-04-29T14:01:00.000-07:00

stötte jag på (som av) en händelse som nog var tänkt som en upplevelse. Och det kändes som om vad som tänkts ut vid Stureplan (eller önskas ha tänkts ut vid Stureplan), stannar vid Stureplan. Om det så rör sig om en hudkräm för män av ett varumärke som närmast associeras med en gammal statsminister och numera PR-konsult (där Sveavägen korsas av Kungsgatan).

Och förklaringen till detta magiska ögonblick av tokig upplevelse fick jag här!

Barca - Inter på lokal

2010-04-29T00:17:00.000-07:00

Folkligt, festligt och fullsmockat beskriver en afton på lokal med Viasatvisning av MATCHEN, öl och testosteronstinna genrlemän. ENtusiasmen var hög och utanför dörren stod alla de som inte släpptes in för att det var för fullt. Och det utbröt givetvis tjafs som resulterade i slagsmål. Dörrvärdarna sprang fram och tillbaka och de som slagit ned sprang iväg. Efter dom sprang kompisar och flickvän till den som slagits ned. Sen kom polisen.

Vuxna mäns behov av att misshandla varandra en regning onsdagskväll i slutet av april förbryllar mig. Handlade bråket om kärlek eller fotboll?

Hade jag skrivit "kurr" hade man avskrivit det som "ett pojkstreck". Men det finns inget kurr och det finns inga pojkstreck. Det handlar om makt, stolthet och våld. I all sin primitiva oprydnad.

Kommunikatördagen på Cirkus

2010-04-27T13:46:00.000-07:00

En begivenhet. Resultat av en stor, nåja, enkätundersökning presenterades och sen var det workshop. Fick dock ge mig av efter hastigt minglande. Branschens uniformitet, åtminstone yttre, var slående. Men, var det bra det hela?

Visst var det OK, alls inte illa (men vad annat var att vänta?).... Homogeniteten var i det närmaste total. De strama , kontrollerade ansikten, den diskreta make-upen, de praktiska frisyren och Filippa K-kläderna.. De som morsade som jag inte kände igen (fast jag nog borde ha). Nåja, det var inte ett mångfaldsseminarium. Många tycktes vilja röra på sig anställningsmässigt åtminstone. Igenkännande skratt när tämligen barocka (men förståeliga) invändningar från företaglednings-/kundsidan presenterades som exceptionella svar på öppna frågor kring s.k. kommunikativa utmaningar. Frustration som en förlösande gemensam identitet?

Och alla fick twittra....