Det är inte alltid det som lyckats som lär oss något

Åt lördagslunch i myllret på Kungshallens nedre våning. Det vore en överdrift att säga att folk slogs om sittplatserna, men långt ifrån en grov överdrift. I ett samtal blev jag påmind om food-courtrestaurangen vid Norrmalmstorg, bredvid huset där MEA låg. Minns när den restaurangen öppnade och minns när den stängde. Minns att jag tyckte att det var ett genialt koncept när de öppnade och minns att de höll hyfsat hög nivå innan de dekade ned sig och lade ned. Tanken var att ett sällskap kunde träffas och äta tillsammans och att alla kunde välja vad de ville ha, från dyrt/avancerat till "billigt"/enkelt.

En genial och storslagen idé som föll huvudstupa ned i graven. Kan föreställa mig att det berodde på alltför stort förhållande mellan för många fullutrustade kök i förhållande till antal platser och omsättningshastighet. Det var trevligt och gott och folk satt säkert kvar alltför länge.

Men "food-court" som koncept fungerar. Folk vill träffas och äta och kunna välja från olika kök i samma sällskap. Fast för att det skall kunna fungera ekonomiskt så får det bli junk-mat.

Jag vet inte riktigt hur min hjärna hoppar till slutsatsen att det emellanåt är de storslagna försöken och spännande misslyckanden som ger en fingervisning om vad som kan bli framgångsrecept.

Eller som Wineasy-grundaren Johannes Bertorp sa när han avfärdade en radiointervju: Det är inte alltid de som lyckats som har något att lära ut.

Och han sa det vid cirka 22 års ålder.

Fascinerande!

Reklampaus

Alla dessa svindlande magiska sista förbrukningsdag på de konserverade delikatesser som jag staplade i skafferiet på landet. Tills jag slängde dem för att de passerat sin gräns. Med råge.

Alla dessa forna framtida datum som förbrukats, men inte brukats. Jag minns dem alla. Som igår.

PR-skolan: 4. Medieträning

Medieträning har sett likadan ut länge, men vad som ibland läggs till nuförtiden är uppträdande i sociala medier.Lata journalister ser gärna medieträning som ett hot mot deras arbete, men jag är mer övertygad om att medieträning underlättar för såväl duktiga som mindre duktiga journalister.

Grunden för medieträningen handlar om att utbilda (de som har råd) i att förstå mediernas spelregler och vad som gäller vid olika intervjusituationer. Det kan vara viss skillnad mellan hur man skall formulera sig för att elda på de anställda och entusiasmera kunderna samt hur man formulerar sig för att få något vettigt sagt till en journalist som i bästa fall (och i runda slängar) har en uppfattning om vad företaget överhuvud taget sysslar med för att tillfredsställa sina kunder och samhället i stort.

Vanligtvis genomförs medieträningen med en inhyrd medieträningskonsult, gärna med bakgrund (och helst lite känd) från någon  kändare blaska, TV eller radio. Och ju mer känd, ju dyrare; men har man köpt något dyrt har man i alla fall försökt... Och det finns en hel del journalister att hyra som sadlat om eller gör det som extraknäck.

Utbildning, budskapsträning, övning, återkoppling, ny övning och sedan slutord samt någon liten minneslapp att ta med sig till kontoret att ha under skrivbordsunderlägget.

Oftast, men inte alltid, leder det till att den som tränats kan svara redigt på frågor och lär sig att hjälpa journalisten med sitt arbete. Något som vanligtvis uppskattas.

Det största problemet med medieträningen är väl att företagsledaren förväntar sig att någon större affärstidning skall ringa.

PR-skolan: 3. Sociala medier

Som med månget nytt finns det idag, när detta skrivs, många fler experter än lyckade exempel på hur man bäst utnyttjar sociala medier i kommunikationen med sin omvärld. En orsak kan vara längtan efter ett ständigt paradigmskifte, en annan kan vara att det finns på tok för många människor som jobbar med media och som tror sig ha funnit ett saftiga köttben. Efter IT- och mediebubblans bristning. Experteriet tycks ibland bestå av att man har koll på de senaste möjligheterna, snarare än att man faktiskt kan hitta och lyfta fram de och det som lyckats. Och som inom den sekteristiska vänsterrörelsen blir det en strid om vem som har rätt och vem som är senast.

Återstår att få den allra viktigaste frågan besvarad: Varför?

Det kan finnas många goda skäl, men som med all omvärldskommunikation handlar det till syvende och sist om de man vill nå, vill nås där och på vilket sätt de vill nås och i sin tur få en chans att nå dig och vad de förväntar sig att få.

Jag minns den gode IT-konsulten Måns som hjälpte mig bygga upp en gigantisk kunskaps- och informationsdatabas under 90-talets första hälft (och ja, de anslutna företagen ringde upp den och tankade ned informationen under natten). Efter många om och men där vi tittat på mer eller mindre fantastiska tekniska lösningar (inte med dagens mått kanske, men på den tiden var det så i alla fall) säger Måns: Och hur blir det med innehållet?

När det gäller kommunikation kopplad till en faktisk verklighet så gäller det att inte skapa några förväntningar du inte är beredd på (och kapabel till) att infria under en mycket lång tid. Oavsett om det gäller att föra ut eller hämta in information.

PR-skolan: 2. Amerikan i stan

Någon gång kan det hända, det kan hända ganska snart, att det amerikanska företag du arbetar som konsult för har någon Vice President ute på high-rotation i EMEA. De gör så ibland, för att peppa styrkorna, skärpa upp rapporteringen eller för att han (i 39 fall av 40 är det en han) gör bättre nytta någon annanstans än på HK.

Nåväl, det blir ju tid över och nog borde den albanska bondby som Stockholm är och den affärspress vi har här vara beredda att klättra över lik för att kunna delge oss om dennes unika (generella) insikter om framtiden och företagets förträffligheter. Fast riktigt vad han (eller hon till 1/40-del) kan prata om är inte riktigt fullständigt klart. Därför behövs det en mediabrief och en profil på de 'top tier'-journalister som skall göra intervjun. Invändningar mot detta ses som gravt subversiva och borde nästan räknas som ett brott mot Homeland Security Act eller motsvarande.

Nåväl, mediabrief och beskrivning av 'profilen' på den eller de journalister som kan tänkas bli aktuella går iväg och det blir .......tyst.......

Sen kommer ett besked om att det inte riktigt passar eller att profilen inte är riktigt rätt. Men det viktiga är att han (eller hon) hamnar i media, givetvis helst stort. Det här är en cirkus som kan pågå ett tag och inget blir egentligen särskilt klart tills det plötsligt blir aktuellt för besöket. Och då skall man som PR-konsult gärna vara med vid intervjun, för att kunna styra undan besvärliga frågor och i princip kasta sig framför kulan från skjutjärnsjournalisten. Och den tillgängliga tiden för intervjun sätts gärna till eventuella hål i den tillreste amerikanens kalender vilket kan innebära 6.30 i en hotelllobby eller 12.30 i ett kontor ute i Kista.

Du har alltså en okänd amerikansk vice president från ett företag som inte är särskilt stort i Sverige, som inte kan säga någonting speciellt på en plats och en tidpunkt som oftast är katastrofal.  Det är ett kamikaze-uppdrag som ibland lyckas (om det är fullmåne, du har extrem tur och det inte händer någonting alls i världen den dagen).

Jag har lyckats, andra har lyckats men det är bland det sugigaste man kan tvingas göra. Och resultatet blir sällan bra. Förståelsen för att man inte kan skriva om en journalists artikel är inte direkt stor.

Det är en s.k. lose-lose-situation.

Så kommer det en amerikan på stan så är det bara att gömma sig.

PR-skolan: 1. Visitkortskonsulter

En visitkortskonsult är en välkänd person, gärna från politiken, som mer eller mindre frivilligt slutar på sin förtroendepost och tämligen omedelbart erbjuds anställning på en PR-byrå med hög svansföring inom Public Affairs.

Att anställa en visitkortskonsult tjänar flera syften:

• Som en gentjänst (för kommande tjänster) till det parti som personen representerat,
• för att kunna få lite PR för sin verksamhet och visa vilka man har råd att anställa,
• som tidsåtskild ersättning för tidigare fattade beslut åt en befintlig uppdragsgivare,
• för att kunna utnyttja personens kontaktnät och de gentjänster denne har att ropa av

Visitkortskonsulten kan även med fördel användas som talare vid olika seminarier (och gärna kunna presentera lite skvaller kring vad som egentligen hände, höhöhö..., i samband med något uppmärksammat beslut, höhöhö....)eftersom denne är en kändis och likt Leif "Loket" Olsson så är en kändis, en kändis, en kändis långt efter att någon egentligen minns om det som gjorde personen känd egentligen var något minnesvärt.

Kunskaper om beslutsgångar och "maktspelet" är inte något som ens en medioker PR-byrå skall behöva anställa någon för att förstå och begripa. 

Undantagstillstånd i livet

För många år sedan ingick det i mitt arbete att resa till en europeisk stad för möten. Mötena var många, långa och frekventa. Det här var huvudsakligen innan wifi-revolutionen som erbjuder snabb och gratis uppkoppling överallt och alltid. Men den bärbara datorn var med och idogt arbetade jag på spartanska hotellrum kvällarna igenom. Rapporter och mötesanteckningar, idéer för framtiden; allt kom på pränt. Men, den SAS-flight jag så gott som alltid tilldelades av min affärsresebyrå (jorå, så gick det till på den gamla goda tiden) var lika gott som alltid försenad. Och med försening menar jag inte 5 - 10 minuter utan 1-2 timmar.

Jodå, så ofta flög jag att mitt lojalitetskort var av den ädlaste valör och jag släpptes in på den speciella loungen. Men där satte jag mig sällan, utan hellre längst ut på piren, långt förbi min gate. Där hände sällan någonting alls. Där befann jag mig i ett undantagstillstånd, ett väntat och väntans undantagstillstånd. Jag hade fullgott alibi för att inte vara produktiv eller någonting överhuvudtaget. Tänker på de stunderna ibland.

Och vad är väl en semester eller ett inställt affärsmöte i en fylld kalender om inte ett undantagstillstånd?

En legitim möjlighet att vara upplöst i tiden och befriad från förpliktelser!

Säger kanske något lite om vår tid och kanske mer om mig.