Är det revolutionen eller vad den leder till som är det intressanta?

Tänkte på sociala medier och fastnade i en tanke medan jag tömde diskmaskinen på rent och fyllde på med smutsigt. Revolutionsromantiken, oavsett vilken förändring den fäster sig vid och närs av, är en slags förälskelse i uppbrottet med alla de nya chanser det för med sig. Minns de olika hopp som skett och förknippats med i min pågående samtid under årens lopp. Förändringar har alltid tillskrivits stor betydelse och förväntan. Och förändringar har det sannerligen blivit, men inte ens när det blivit som det sades har utfallet blivit särskilt mycket muntrare.

Revolutionsromantiken är som ett frejdigt hejande på nya profiler som ställer sig på barrikaderna. Ett frejdigt hejande på att det gamla skall krossas och det nya (ännu inte fullmogna) skall blomma ut. Ungefär som att gå ut gymnasiet. De gamla förpliktelserna byts ut mot en lovande framtid. Och med det lovande är det just så att det ännu inte är.  Och det som ännu inte är kan ju rymma allt.

Diskmaskinsluckan far igen med ett tjoff (en rejäl sak).

Är det revolutionen, och förändringen i sig, som älskas eller är det vad som komma skall?

Förmodligen är det den eviga längtan efter något annat, något nytt. Allt annat, bara inte samma gamla värld. Bara samma gamla längtan nån annanstans.