Mediekritik

Lyssnade till utmärkta Medierna i P1 och får en känsla av att tiden stått stilla. Och det oroar mig storligen.

Att journalister så världsfrånvänt resonerar kring sin egen roll och den värld de arbetar i. De flesta arbetar i bollfransavdelningen, men hävdar att de utför samhällsbevakning, samtidigt som rollen som verkligen granskande tredje statsmakt undergrävs av utökad sekretess. Samtidigt finns det de som uppenbarligen riskerar sina liv för att granska makten och hotas för det. Och då tänker jag inte nödvändigtvis om Schibbye o Persson som är omöjliga att kritisera eller komplicera.

Pratade med en trevlig man i Trollhättan som konstaterade att (enligt honom hade) konflikter runt om i världen utvecklats till en "back-drop" för kända (eller de som ville bli kända) journalistvarumärken att posera framför. Och enligt honom hade medierna förvandlats alltmer till en "peep-show" där tittarna fick ta del av en annan persons (fejkade) utsatthet bakom betraktarfönsterglas. Men det handlade inte om de som verkligen drabbas. De dödades utan någon som helst pardon.

Turistandet i misären är just en form av turistande. Det kan leda till en lång tid av vidrigheter och utsatthet, men sällan en evighet av dem.

Sen får man säga vad som helst, i stora stycken handlar det om någonting på låtsas som priviligierade kan kosta på sig.

Sed fugit interea, fugit irreparabile tempus

Har färre tillfällen än förut att vandra förbi gamla områden och kvarter där jag en gång bott. Men jag gör det, om jag kan, lite i förbifarten och av genuint intresse.

Har haft förmånen av att bo i områden och kvarter som, till viss del gentrifierats, till viss del klassmässigt schangserat (om man nu får säga så i det här landet...). Mer pengar har i alla fall kommit de nu boende till del på ett eller annat sätt.

Butiker har lagt ned och nya ställen har uppstått i dess ställe. När jag är där, på besök, morsar jag av och till på bekanta som, i princip med vissa uppdateringar i klädsel, ser likadana ut som förr. Men de har blivit gråare, rundare och, i männens fall mer gleshåriga, och ansiktenas porer har blivit tydligare.

De stannade kvar, härdade ut och förblev i sin roll. Det blev väl kanske jag också, även om jag flyttade på mig och, mer eller mindre omedvetet, anpassade mig själv och mina attribut.



Sitter som förälder och väntar under något av barnens idrottsträningar. Kvinnan bredvid känner igen mig från grundskolan och säger: Så du har också hittat hit.

Jag är inte lika bra att känna igen henne, men hon berättar att vi är uppväxta i samma område på 70-talet, men hon är ett par år yngre. Jag frågar om hon inte har en längtan tillbaka, dit vi båda bodde.

Hon säger att hon tycker att det skulle kännas som att aldrig ha flyttat hemifrån.

Barnen stökar på planen och idrottsledaren får säga ifrån. Jag ropar på min son och säger att han skall lyssna på tränaren.

Jag frågar henne hur det kommer sig att hon flyttat hit, till vår förort.

Hon är tyst en stund och säger sen: Min man är uppväxt här.

Sen lägger hon till: Och han har definitivt inte flyttat hemifrån.

Så kan det vara.

Slumpartat delande av plats med en kvinna och hennes dotter

I kollektivtrafikens myller händer det sig att man får förmånen av att dela plats med andra. I detta fall en kvinna och hennes dotter.

Kvinnan talade, likt många andra unga urbana kvinnor, med en röst som förtjustes över varje uttalat ord och stavelse som vore det handplockat med pincett ur en ask exklusiv konfektyr. Trots att det var vanliga ord som användes och inte heller i någon kombination som tydde på någon särskild insikt eller bildning. Varje milt ord uttalades med en satsmelodi som om det väntade förtjusning och uppskattning hos den/de som lyssnade, bara för att det sades.

Jag sökte i minnet efter någon annan som pratade på det viset och kom fram till att det påminde om hur Jonas Gardell pratade.

Givetvis hette kvinnans dotter Minou.

Ryggskott

Längre steg, oftare, var ett tips som min friidrottstränare på Bromma IF gärna förmedlade när vi fick återkoppling, liggandes på stavhoppningsmadrasserna på Stora Mossens IP, i min ungdom på 70-talet.

Om han var min bloggcoach på 2013-talet hade han säkert kunna säga samma sak.

Men det blev ingen friidrottsstjärna av mig, trots OK tider, längder och höjder. Annat kom och gick som förflyttade mitt fokus och mina ansträngningar. Och lika bra var nog det. Min pianofröken hade säkert önskat att jag övat mer, men tji fick även hon.

Har förmodligen gjort alla fordom lärare o tränare besvikna, men de minns nog inte mig. Och jag kan blott namnge ett fåtal av dem.

Så kan det vara. Och så har jag ryggskott. Så kan det också vara... 

Reklam o satir, låt mig skrocka av skratt

Reklam- och satirbranschen dras med samma problem, vilket kanske förklarar varför det de presterar är såpass platt och konservativt. De utgår båda från samma antaganden om människors föreställningar kring olika saker, att allt de kan åstadkomma för att slå igenom är att bygga på antagna föreställningar om vad folk tycker.

Reklambranschen kan i bästa fall inhämta uppfattningar från såkallade fokusgrupper, en samling människor som skall vara demografiskt representativa för den tilltänkta målgruppen (som någon med mer eller relevant verklighetsuppfattning tänkt ut). För satirikerna utgörs referensgruppen (även det ett slags fokusgrupp) av vänner och bekanta som, gissningsvis, delar satirikerns världsuppfattning samt en gemensam uppsättning av stereotyper.

Resultatet blir tråkigt material med stereotypa förtecken. Något som knappast kan anses som nydanande eller som påverkar samhället i stort. Lyckligtvis är såväl reklamare som satiriker ett utdöende fenomen.

Även om de inte förstår det själva.

Rösta gärna på AlmedalenSherpas i Podradiopriset 2013

Guru lurifax - Sevärt och tillgängligt fram tills 17 juni

Guru lurifax är en intressant dokumentär om sökandet efter andlighet och vad som krävs för att vi skall tro på något. Vikram Gandhi har wallraffat ihop en kärleksfull film som på sätt och vis drar ned brallorna på en hel "industri", men som samtidigt visar att de sökande människorna som tar del och tror på ett semireligiöst insiktspaket, inte nödvändigtvis är vare sig dumma eller förtjänar att hånas.

I övrigt är det fortfarande sådär med mig.

Alla dessa visdomsord som kom och gick....

Finns det någon som utövar någon källkritik?

Tja, det är väl vad det är...

Sånt som påminner om en själv en gång

Röjde i mitt barndomshem och fann ett vältejpat exemplar av Bonniers svenska ordbok från 1980. En examensgåva från klassföreståndaren.

Vi fick varsitt exemplar tillsammans med ett ord på vägen som fanns skrivet på ett kort i ett kuvert.

Tror inte ordböcker var gratis eller lärarlönerna var astronomiska i slutet av 70-talet så jag antar att inköpet förmodligen kostat på. Och tiden att finna lämpliga citat till drygt 30 elever hade nog tagit en och annan kväll i anspråk. Pengar, tid och engagemang.

Mitt ord på vägen var ett citat av Lord Birkenhead och löd: Bär motgångarna som en man och framgångarna som en gentleman. Kloka ord och ett intressant val av "förebild".

Jag vill minnas att jag levt efter denna devis. Vill eller hoppas kan i mitt fall, i detta nu, i den meningen komma på ett ut.

Tack än en gång Sonja!

Om berggyltor

Minns när jag och min bror följde med farbror Evert ut och pilkade berggylta till krabbtinorna.

Agnade med musslor släpptes kroken och sänket med reven ned till botten, för att dras upp några decimeter. Sen pilkade man genom att mjukt rycka upp reven och låta den sjunka ned. Med reven över långfingret kunde man känna när någon av berggyltorna nafsade på agnet. Och sen, när de krokade, fick man dra upp dem i båten. Det nappade alltid otroligt mycket, för platsen och tidpunkten var vald med över 50 års erfarenhet och rutin. Och min bror och jag var oerhört fokuserade på vad vi skulle göra.

Efter någon timme fyllde psykedeliskt färgade berggyltor trälåren på durken. Senare skulle de bli till agn för att locka krabbor in i tinorna som farbror Evert la ut.

Farbror Evert hade gått till sjöss efter folkskolan och hade tatueringar gjorda i Sydamerika. Han och hans fru fick aldrig några barn. Och ingen av dem lever idag.

Det är över 40 år sedan nu, en annan värld och ett annat jag.

För övrigt är berggyltorna hermafroditer. De föds som honor och blir till hannar efter några år. Om de inte fiskas upp av en 7-årig kille eller hans 10-åriga bror. 

Ingenting

Följer en brokig samling åsiktsmaskiner och bekanta på Twitter, men går sällan in för att ta del av flödet. Känns lite som Molly Blooms tankeström i 18:e (?) kapitlet i Odysseus och får mig att känna på samma sätt. Det blir mest till att skumma och scrolla. Ett flöde som tecken på liv, eller något.

Lika-samma med kommentarsfälten under artiklar i tidningars nätupplagor (som i allt högre grad stängs ned). Återigen inser jag att jag är kluven; det mesta som skrivs i kommentarsfälten är dynga, men det finns ett och annat guldkorn och dyngkommentarer kanske ger en bild av vad människor tycker om saker och ting.

Alla med en internetuppkoppling och en dator/mobiltelefon/surfplatta kan göra sin röst hörd och kommentera. Men, rätten att göra sin röst hörd är inte samma sak som skyldigheten för andra att lyssna, instämma och lyda. Oavsett om man skriver en blogg, för en nätpublikation eller kommenterar.

Önskan om anonymitet kan jag förstå.

Allt hat kan jag inte förstå.

Vill se Mia Engbergs Belleville Baby.

Känner mig gammal

Sucker i telefonköeländet

Gör research inför en debatt och ringer runt till myndigheter och organisationer. Det tycks finnas ett oändligt antal kommunikatörer och informatörer, men ändå får man sitta i evighetslånga telefonköer. Och just den som är expert på just den sak jag vill veta mer om är (efter lite hummande förklaringar och frågor).... på möte. Dessa experter på information, i sig, är ju ett speciellt kapitel. Tycker nog att det vore bättre om de istället för att vara experter på att vara informatörer var experter på det jag automattelefonvalsslussats till dem för att få reda på.

Och varför utgår de automatiska svararrösterna som tryfferar min telefonkötid frånatt jag ringt fel och att jag istället borde ringa ett annat nummer eller gå in på www.bla-bla-bla.se?

Och annars är det väl vad det är.

En sliten basket boll

Den bara låg där.

Slagport med grind

Jag såg det, men kände det inte riktigt själv

Föredettingar

Det är långt mellan inläggen, men så kan det vara...

Stötte ihop med en jämnårig person på tunnelbanan vars utseende var bekant och jag hade svårt att komma på om det var en bekant till mig eller en bekant person (säger man så nu för tiden?). Åren sätter spår (främst på andra...) och jag gjorde en snabbspolning i minnet för att avverka skola, gymnasium, universitet, värnplikt, universitetet (andra voltan), åren med hund, karriären, föräldraåren, moderatorsuppdrag, sociala medier med mera. Givetvis med varierande "åldersfilter" på.... Men, nix!

Trevande konversation avslöjade att personen själv genomförde samma desperata snabbspolning i minnet och det blev ett alldagligt samtal med allmänna, vaga personliga referenser (....leta, leta, leta efter ledtrådar....), men det utvecklades. Jag hann klämma ur mig att jag haft ett ganska tungt år och det blev till ett samtal om  föräldrar som går bort och att det nu var vi som stod på tur. Till slut och på det hela taget ett sympatiskt och medkännande samtal.

Jag skulle gå av och bekantingen skulle fortsätta. Vi tog i hand och när jag var ute ur vagnen sa bekantingen: - Hälsa!

När jag stod i rulltrappan kom jag på att det var en person som varit ganska het i olika debatter på slutet av 90-talet, men knappast hörts av sedan dess. Namnet kunde jag inte komma på och vi hade definitivt aldrig träffats förr.

Vilken eventuell rulltrappeinsikt den personen fick, har jag ingen aning om.

Studiebesök i verkligheten

Åkte tåg någonstans och blev intervjuad i en soffa. Det var som ett TV-program med nyhetsuppläsning och en kvinna som gjorde en tårta i studion. Dock, sändningen skedde via den lokala tidningen och det hela var främst tänkt som ett "live-event" för företagare på orten. Programledaren var smittande entusiastisk och hade alldeles rött hår.

Det var trevligt och alla var trevliga. Med förkylningshes röst fick jag kommentera en lokal skandal och komma med råd till de som drabbats. Jag tyckte att alla skött sig bra och gav några allmänna råd och reflektioner kring vad som skett och kommer att ske. Sen blev det dags för nästa inslag och sen nästa och sen var det slut. Var inte där för att föreläsa utan för att reflektera och tycka.

Vet att det finns människor som försörjer sig på denna slags yrkesturism. Alla de som mest reser runt på studiebesök, visar upp sig och sitt intresse för det som förevisas, humma och ahhha och har trevligt med trevliga och artiga människor. Jag vet inte nödvändigtvis om den tillvaron i sig leder till en skev världsbild, men känslan av att inneslutas i trevlighet och att det hela kanske inte har så stor betydelse är nog korrumperande. Ett privilegium, få förunnat. Det finns ju bara utrymme för så många landshövdingar och kungar i ett land.

I övrigt har hösten varit riktigt mörk och eländig. Men allt behöver man ju inte berätta.

A way with words or away with words?

Redigerar en podcast där jag intervjuar en mycket insiktsfull person om en reportageresa som skall bli till text i en bok. Normalt sett för denna typ av podar så klipper jag bort mycket av mina frågor så att den som intervjuas får just berätta. Det brukar bli bättre lyssnarupplevelse då.

Men, så uppstår en situation under intervjun som bryter igenom. Intervjun blir tillfälligt en kort diskussion om huruvida de som kommer att lyssna till poden kommer att förstå det som sägs, eller om det blir oklart. Normalt skulle en sådan diskussion klippas bort, men i och med att den bryter igenom och har ett budskap, att man måste söka egen information för att det som presenterats aldrig kan bli komplett, gör att samtalet kommer väldigt nära. Det blir transparent.

Detta är nödvändigtvis inget nova persei som flammar upp på min natthimmel, men jag försöker sätta ord på hur jag uppfattar det i en diskussion och får ett dramaturgiskt begrepp, från teatern, i retur. Jag lyssnar på förklaringen och argumenterar aningen emot, men faller sen till föga och inrättar min upplevelse efter den övertygande förklaringen. Så kanske det var: Våra ord och begrepp, vårt språk, är vår världs gränser.

När jag är på väg hem kan jag inte sluta fundera på om begreppet verkligen stämde överens med hur jag uppfattat vad jag upplevde. Jag börjar luta åt att det nog kanske inte var så. Får givetvis skylla mig själv för att jag inte framhärdade, MEN... hur ofta är det inte så att upplevelser och insikter inrangeras av de begrepp som ligger nära, men ändå inte stämmer. Och sen konstaterar jag att det var nog så jag upplevde det. Ha-ha, och det fanns redan ett färdigt begrepp för det. Men, betydelseglidningen uppstår kanske inom mig själv?

Tycker mig ha förmåga att hantera språket, men jag har nog mina stunder då språket får övertaget och förmår att hantera mig, istället. A way with words or away with words?

Motiven bakom motiven, återigen

Hittade en pappkartong i pappas arbetsrum med fotografier, kvitton, brev, identitetshandlingar och små läderetuier för olika linser märkta Carl Zeiss.

Bilderna var från slutet av 40-talet och de flesta avbildade finns nog inte mer. Fotografier, som ju skall säga mer än tusen ord, är ganska obegripliga när man inte kan sätta dem i något sammanhang. Och utan sammanhang lär de förbli, för de som visste är inte längre med.

Bilder ur ett liv på personer, platser och föremål som förmodligen haft betydelse i personlig, om än inte i allmänhistorisk mening. Men när avsikten bakom bilden förlorats i det förflutnas dunkel så återstår bara en bild av något begripligt, men oförklarligt. Det blir en fråga om det estetiska och, kanske, ett tecken på att ett liv har levts och att någon fångat något så flyktigt som ett ögonblick på 1/60- eller 1/125-dels sekund.

Återigen är det motiven bakom motiven som gäckar mig.

Men allting behöver inte förstås.