Live the potential!

Promenerar till skolan med mellangrabben. Rödljus tycks mest vara en försynt rekommendation till cyklisterna. En rekommendation som lika gärna kunde ha visats på Anslagstavlan (finns den?) för ingen tycks bry sig. Inte ens när barn går över gatan.

Likaså bilar som skall svänga. Det är jobbigt att använda sin blinkers och särskilt om man kör bil. Fram och kör nästan över det korsande övergångsstället tills det tar stopp av barnen som promenerar över. Mellangrabben vinkar till föraren, vänder sig till mig och säger: "Det är viktigt att få ögonkontakt!". Jag sneglar på bilföraren som blåser upp kinderna av irritation och försening. Då slår det mig, en tanke som föresvävat mig, men som jag inte tidigare lyckats formulera:  Det är förhindrandet av potentialen som frustrerar. Den potential som ett redskap ger och vars roll man ikläder. Har jag en stor stark bil som kan köra fort så måste jag också köra fort, för att jag kan! Och cyklisten grenslar en snabb, miljövänlig, smidig mackapär, så varför skall han eller hon hindras av tråkiga regler ("det gör ju ändå ingenting om jag smiter förbi detta rödljus, jag har ju ett moraliskt övertag och det går, jag kan!").

Det är därför unga män och kvinnor inte skall få gå omkring med kniv eller kamphundar. Att bära eller ha med en potential är att bli denna potential och kommer med största säkerhet alltid leda till att man måste förverkliga den. För att man kan!

Stora och små frågor, eller även en blind höna

Det finns flera gravt överskattade debattörer i Sverige, men jag konstaterar att även en av de dummaste kan finna ett intressant korn av sanning, om man skalar bort den akademiska motsvarigheten till kåkfararspråket (i.e. en begreppsvärld från varje överspänd gymnasists favoritfilosof och favoritreferens Nietzsche), och det finner och uttrycker han här, tillsammans med en annan överdrivet hyllad men ändå tänkvärd mediepersonlighet. Jaget och jagets tyckandens beständighet i en värld där tyckandet får en återkoppling som är avsevärt snabbare än tidigare. Å andra sidan hade Sveriges bittraste blöjbebis, Pol Pot-hyllare med mera, förmodligen inte hejdats av detta för 40 år sedan.

Millenniets första decenniums lösen var demokratiseringen av promulgerandet av  varje tänkbara åsikt, i ett flöde man knappast sett tidigare förutom i Molly Blooms tirad (eller vad man nu skall kalla det; logorée?) i Odyssevs.

Nationaldagen - Startskottet för lullesommarperioden i Sverige

Så lullar sakta Sverige in i den mash-up av traditionell försommarlättja/industrisemester/EU-semester som blev följden av vårt EU-medlemskap per den 1 januari 1995. I Sverige kan vi raljera över demonstrerande fransmän som vill ha verklighetsfrämmande förmåner kvar och lättjefyllda greker som går i pension vid 55  år, men vår egen lättja (och korruption) har vi svårt att se. Och visst, många slavar och sliter, men det finns väldigt många (med anställning) som inte gör det. Sommarlättjan tar sig många uttryck, bland annat att arbete och ansvar flyter iväg och folk "unnar" sig ett eller flera glas rosé eller öl på vägen hem efter jobbet. Och kanske även på kvällen, vid grillen eller på verandan. "Man behöver ju inte vara så himla Luther eller Jante eller vad det nu är...". Och för de som är olyckliga nog att få åka till Visby för Almedalsveckan så kan man nog gå ganska hårt in i sommarnattens svarta alko-hål.

Denna lullesommarperiod sträcker sig tills personalkonferenserna och kick-off:erna tar sin början i slutet av augusti. Och då kan man hö-hö-hö:a till berättelserna av hur sommaren varit och att det kanske börjar bli dags att ta det lite lugnare. Men det är nog bara temporärt eftersom folk måste stämma av med en AW-öl eller drink och det ramlar lätt på tills det är dags för lulleluciaglöggkalsen som nu flyttat till november för att hinnas med och för att november ändå är en sådan jäkla mörk och trist månad.

Sjungåmmstudäntennslyckliadaaar

Studentutspring och på studentmottagning. Förtjusande alltihopa. Kanske är detta det lyckligaste ögonblicket i mångas liv? Fulladdat av förväntningar och förhoppningar, tillsynes frigjorda från familjen, samhällets och jordens gravitation. Mitt i språnget är allting möjligt. Precis som efter avstampet och upphoppet, innan någon kroppsdel, aldrig så litet, nuddar ribban och river ned den från sina ynkliga hållare. Och dunsen ned i mattan är inte farlig för kroppen, men skramlet av ribban mot kolstubben sargar själen, kanske?

Promenad till tunnelbanan genom sommarkvällen. Hade inte barnen varit så trötta hade vi kunnat vandra Hornsgatan hemåt, lätt och skönt. På Hornsgatan och i köerna  utanför krogarna myllrar de nyutsprungna studenterna. Från Tanto hörs sorl och skrål av snart nyutslagna studenter. Men, ännu i upphoppet och ribban har bara börjat darra lite försiktigt av vinddraget.

Den existensiella aspekten av att vara fri företagare

I min vulgärversion av existensialismen ser jag det som människans frihet att själv välja sin roll, eller friheten att tvingas att själv välja sin roll. Och när det inte enbart handlar om vad och hur man vill vara som människa (nja, så mycken frihet finns väl inte där) utan även det man gör och försörjer sig på som fristående konsult där det sker en idelig omformulering av vad man erbjuder utifrån den utveckling man genomgår för varje uppdrag och uppdragsgivare. Du är vad du gör eller vad du säger att du gör (om någon köper det)?

Lika förvirrad fortfarande.

Allt började med två självutnämnda experter på sociala medier som rabblade varumärken och statistik.Och från det till framtiden för medierna...

Jag beklagar sorgen, men hur skall jag uttrycka mig?

Skriver mitt andra kondoleansbrev på en vecka. Det första var till hustrun till en tidigare kollega som jag arbetade tillsammans med i 11 år, det andra, det som är nu, är till en kollega (vars far gått bort) från en annan del av mitt yrkesverksamma liv.

Och hur sjuttsingen uttrycker man sig? Det kantrar åt det formella, lite styltiga. Prövade det väldigt avspända sättet också, men det blev helt fel. Och snart är de värdiga korrespondenskorten slut. Kanske är just kondoleansbrev ett område där man inte måste visa stilistisk briljans och egenhet. Sånt kan man spara till nekrologen.

Mäter vi vad som är lätt att mäta eller vad som är relevant att mäta?

Oftast tror jag att det är det förstnämnda, för då ser det ut som om man gjort något utan att anstränga sig alltför mycket.

Eller så fattar folk inte bättre. Men det tror jag inte. Jag tror att folk fattar precis. Fast kanske inte alla.

 Och vilka är "vi", "man" och "folk"?