Är det revolutionen eller vad den leder till som är det intressanta?

Tänkte på sociala medier och fastnade i en tanke medan jag tömde diskmaskinen på rent och fyllde på med smutsigt. Revolutionsromantiken, oavsett vilken förändring den fäster sig vid och närs av, är en slags förälskelse i uppbrottet med alla de nya chanser det för med sig. Minns de olika hopp som skett och förknippats med i min pågående samtid under årens lopp. Förändringar har alltid tillskrivits stor betydelse och förväntan. Och förändringar har det sannerligen blivit, men inte ens när det blivit som det sades har utfallet blivit särskilt mycket muntrare.

Revolutionsromantiken är som ett frejdigt hejande på nya profiler som ställer sig på barrikaderna. Ett frejdigt hejande på att det gamla skall krossas och det nya (ännu inte fullmogna) skall blomma ut. Ungefär som att gå ut gymnasiet. De gamla förpliktelserna byts ut mot en lovande framtid. Och med det lovande är det just så att det ännu inte är.  Och det som ännu inte är kan ju rymma allt.

Diskmaskinsluckan far igen med ett tjoff (en rejäl sak).

Är det revolutionen, och förändringen i sig, som älskas eller är det vad som komma skall?

Förmodligen är det den eviga längtan efter något annat, något nytt. Allt annat, bara inte samma gamla värld. Bara samma gamla längtan nån annanstans.

Tankar i kvällningen

Att sälja in något som att det är lättare än vad det är, är aldrig något en hantverkare skulle göra. Men det görs dagligdags av vissa konsulter. Och det fascinerar mig lite, fast skrämmer mig än mer.

Hantverkare vill sällan ha någon som kikar över axeln, för deras yrkeskunskap är de rädda om. För de med någon form av legalt monopol eller motsvarande gäller samma. De vill vara i fred och göra det som de gör i godan ro.

Kom på det idag när jag lunchade med en bekant som ägnade månader åt att gör en sak som borde kunna vara avklarat på ett par veckor. Men nu fanns det som sagt månader att göra det. Kom att tänka på en person jag känt som förmodligen sålt in det som ett par dagars arbete. Konsekvenserna bar någon annan stackars stressad person. Den säljande personen är i en ny bransch nu. Bra så, men branschen är som den är och företaget är knappast kvar.

Konkurrerar du på lågt pris och snabb leverans så får du inse att din arbetsplats blir en låglönefabrik.Hur snobbigt du än klär dig och vilka ord du än väljer.

Zebran är ett randigt djur

När man läser sånt här så undrar i alla fall jag hur naiva journalister är, eller hur naiva de tror den stora allmänheten är. Det finns få, om någon, bland alla de "politiska experterna" i vårt land eller annorstädes som inte är eller har varit en del av någon partiapparat. Vissa, som inte längre är med, tänker nog att de för tillfället befinner sig på avbytarbänken. Vissa andra redovisar sin tidigare/nuvarande partitillhörighet mer eller mindre öppet (med hopp om att få uppdrag därigenom) och ytterligare andra är lite mer hemlighetsfulla av snarlikt perfida skäl.

Min erfarenhet är att alla som varit lite mer än passiva medlemmar har någon form av avsikt med sina inhopp. Antingen för att visa att de finns, fortfarande är duktiga eller så för att bereda vägen för sin egen framtida partikarriär. Jag tror att partiengagemang är som alkoholism. Även om de håller sig nyktra alldeles så länge så kommer de förr eller senare att trilla dit igen. Då sitter de där bakom ratten och fumlar med nyckeln i tändningslåset för att kunna trycka gasen i botten och vara herre över mittlinjen.

Arbetade en gång i tiden med flera forna politruker (stavas det så?) som skakade av harm om de inte blev listade  bland medlemmarna i politikens "hemliga nätverk" i PR-branschen eller om det gick bra för någon av deras forna kontrahenter inom partiapparaterna. De hade ju så många bättre kontakter och så mycket mer smaskiga skandaler som de kunde avslöja.......

Allt partimedarbetare, forna eller nuvarande, gör har ett politiskt syfte. Det ligger i deras natur.  

Ränderna går aldrig ur!

Det är inte alltid det som lyckats som lär oss något

Åt lördagslunch i myllret på Kungshallens nedre våning. Det vore en överdrift att säga att folk slogs om sittplatserna, men långt ifrån en grov överdrift. I ett samtal blev jag påmind om food-courtrestaurangen vid Norrmalmstorg, bredvid huset där MEA låg. Minns när den restaurangen öppnade och minns när den stängde. Minns att jag tyckte att det var ett genialt koncept när de öppnade och minns att de höll hyfsat hög nivå innan de dekade ned sig och lade ned. Tanken var att ett sällskap kunde träffas och äta tillsammans och att alla kunde välja vad de ville ha, från dyrt/avancerat till "billigt"/enkelt.

En genial och storslagen idé som föll huvudstupa ned i graven. Kan föreställa mig att det berodde på alltför stort förhållande mellan för många fullutrustade kök i förhållande till antal platser och omsättningshastighet. Det var trevligt och gott och folk satt säkert kvar alltför länge.

Men "food-court" som koncept fungerar. Folk vill träffas och äta och kunna välja från olika kök i samma sällskap. Fast för att det skall kunna fungera ekonomiskt så får det bli junk-mat.

Jag vet inte riktigt hur min hjärna hoppar till slutsatsen att det emellanåt är de storslagna försöken och spännande misslyckanden som ger en fingervisning om vad som kan bli framgångsrecept.

Eller som Wineasy-grundaren Johannes Bertorp sa när han avfärdade en radiointervju: Det är inte alltid de som lyckats som har något att lära ut.

Och han sa det vid cirka 22 års ålder.

Fascinerande!

Reklampaus

Alla dessa svindlande magiska sista förbrukningsdag på de konserverade delikatesser som jag staplade i skafferiet på landet. Tills jag slängde dem för att de passerat sin gräns. Med råge.

Alla dessa forna framtida datum som förbrukats, men inte brukats. Jag minns dem alla. Som igår.

PR-skolan: 4. Medieträning

Medieträning har sett likadan ut länge, men vad som ibland läggs till nuförtiden är uppträdande i sociala medier.Lata journalister ser gärna medieträning som ett hot mot deras arbete, men jag är mer övertygad om att medieträning underlättar för såväl duktiga som mindre duktiga journalister.

Grunden för medieträningen handlar om att utbilda (de som har råd) i att förstå mediernas spelregler och vad som gäller vid olika intervjusituationer. Det kan vara viss skillnad mellan hur man skall formulera sig för att elda på de anställda och entusiasmera kunderna samt hur man formulerar sig för att få något vettigt sagt till en journalist som i bästa fall (och i runda slängar) har en uppfattning om vad företaget överhuvud taget sysslar med för att tillfredsställa sina kunder och samhället i stort.

Vanligtvis genomförs medieträningen med en inhyrd medieträningskonsult, gärna med bakgrund (och helst lite känd) från någon  kändare blaska, TV eller radio. Och ju mer känd, ju dyrare; men har man köpt något dyrt har man i alla fall försökt... Och det finns en hel del journalister att hyra som sadlat om eller gör det som extraknäck.

Utbildning, budskapsträning, övning, återkoppling, ny övning och sedan slutord samt någon liten minneslapp att ta med sig till kontoret att ha under skrivbordsunderlägget.

Oftast, men inte alltid, leder det till att den som tränats kan svara redigt på frågor och lär sig att hjälpa journalisten med sitt arbete. Något som vanligtvis uppskattas.

Det största problemet med medieträningen är väl att företagsledaren förväntar sig att någon större affärstidning skall ringa.

PR-skolan: 3. Sociala medier

Som med månget nytt finns det idag, när detta skrivs, många fler experter än lyckade exempel på hur man bäst utnyttjar sociala medier i kommunikationen med sin omvärld. En orsak kan vara längtan efter ett ständigt paradigmskifte, en annan kan vara att det finns på tok för många människor som jobbar med media och som tror sig ha funnit ett saftiga köttben. Efter IT- och mediebubblans bristning. Experteriet tycks ibland bestå av att man har koll på de senaste möjligheterna, snarare än att man faktiskt kan hitta och lyfta fram de och det som lyckats. Och som inom den sekteristiska vänsterrörelsen blir det en strid om vem som har rätt och vem som är senast.

Återstår att få den allra viktigaste frågan besvarad: Varför?

Det kan finnas många goda skäl, men som med all omvärldskommunikation handlar det till syvende och sist om de man vill nå, vill nås där och på vilket sätt de vill nås och i sin tur få en chans att nå dig och vad de förväntar sig att få.

Jag minns den gode IT-konsulten Måns som hjälpte mig bygga upp en gigantisk kunskaps- och informationsdatabas under 90-talets första hälft (och ja, de anslutna företagen ringde upp den och tankade ned informationen under natten). Efter många om och men där vi tittat på mer eller mindre fantastiska tekniska lösningar (inte med dagens mått kanske, men på den tiden var det så i alla fall) säger Måns: Och hur blir det med innehållet?

När det gäller kommunikation kopplad till en faktisk verklighet så gäller det att inte skapa några förväntningar du inte är beredd på (och kapabel till) att infria under en mycket lång tid. Oavsett om det gäller att föra ut eller hämta in information.