Almedalen t.o.r.

Almedalen är stället för den som vill ha kul. Man kan supa sig full eller debattera sig trött i ett litet skjul. Men det är även sinnebilden för den värld som alla de som någon gång varit engagerade i ett politiska ungdomsförbund eller en intresseorganisation önskar sig. En stad som domineras, visserligen bara för en vecka, av välartade människor som trivs med att nätverka, skvallra, planera och debattera. Och för alla de som tycker att just detta hör till höjdpunkterna att bevaka (i.e. journalisterna). Samhällsengagerade av alla fasetter och slipningar kan få se sina frågor och kändisar dyka upp och presentera sig. Visst finns det en doft av vaselin i luften, men det mesta är extremt städat och de flesta är välartade. Mycket välartade. Och det är precis vad de vill vara: Välartade och lovande.

Ett paradis där bilden av det demokratiska systemet är i sin prydnad. Ett paradis där det, precis som i det antika Aten, betalades av någon annans arbete.

Egen och andras .......

Vaknar av att jag tänker på en gammal kollega vars vidare dåd och framgångar berättats för mig per telefon igår. Det är vargtimmen och jag inser att det är lönlöst för mig att försöka somna om. Bredvid mig sover ett av barnen tungt och tryggt. Jag lyssnar till andetagen och den rofyllda sömnen. Nyss var det jag som sov. Nu är det jag som är vaken.

Kollegan då, vad var tanken som väckte mig?

Det går bra för honom. Bra är väl det, men det är knappast vad jag egentligen tycker. Men, mina åsikter är knappast något som avgör en annan persons framgång eller ej. Och jag vet inte om det skulle vara bra om det var så. Även om jag ibland, småsint, säkert skulle kunna tycka det.

Vi har inte träffats på åtta år, jag och den gamla kollegan. Jag har under årens lopp fått höra vad han har för sig. Det har gått ömsom bra, ömsom dåligt. Nu går det bra. Och det är bra. Det tycker jag nog.

Jag inser att det jag föraktar hos honom är samma svagheter som jag förmodligen skulle ha föraktat hos mig själv; ryggradslöshet, falskhet, opportunism och omständlighet. Evigt jagande efter social bekräftelse och alltid beräknande.

I efterhand kan jag nog inse att de svagheter jag förknippar med honom är hans styrkor.

Han har förmodligen också en gång sovit tungt och tryggt bredvid sin pappa. Hoppas det.

Motiv

På jakt efter vettig information om digitala mellanformatskameror hamnar jag ofelbart på sidor med exempelbilder och fotogallerier som entusiaster och proffs lagt upp i olika forum. I ett svep är jag förflyttad till 70-talet och tonårstidens läsande av Aktuell Fotografi, Foto och Photo.

Mer eller mindre bra fotografer och fotografier, mer eller mindre stulna manér, klichéer och effekter, men även originalitet. Att döma av fotografernas namn och bakgrunderna i bilderna kan jag konstatera att de kommer från, eller åtminstone befunnit sig i, alla delar av världen. Och den övervägande majoriteten av fotograferna är nog inga proffs. Mina fördomar löper fritt och jag antar skamlöst att de med italienska namn som plåtat blonda flickor på ett ganska platt, men pretentiöst sätt använder sin (noga redovisade kamerautrustning) som ett sätt att få kontakt med flickor, eller nått. Amatörfotograferna som del av den globala turistupplevelseindustrin, kanske?

Funderar över fotografernas motiv. Alltså inte det som de avbildar utan varför de tagit sina bilder. Och varför de vill ha dem publicerade, just de bilderna, i ett forum där alla kan se dem. Är bilden tagen för dem själva eller för någon annan?

En bild kan ju vara ett fångat ögonblick; just detta har jag sett eller jag varit med om. Men det kan ju också vara ett sätt att visa vad man kan. Om någon annan skulle vilja anlita dem. Det kan också vara ett sätt att visa vem man är, eller önskar vara.

Jag vet inte varför jag kommer att tänka på det nu. Som om jag inte kunde nöja mig med att se på bilderna för vad de visar. Men, en bild lär ju säga mer än tusen ord och kanske är motivet bakom motivet minst lika intressant.

Nu

I brytpunkten mellan det förflutnas framtid och vår framtids förflutna konstaterar jag hur hur snabbt det går att falla ur vanor. Alldeles nyss tog jag skållheta bad tre gånger i veckan och spelade tennis varje lördagsmorgon när vädret var milt. Men baden har jag slutat med och senaste gången jag spelade tennis en lördagsmorgon var nästan ett år sedan.Eller två?

Så snabbt det går att falla ur vanor, såväl goda som dåliga. Så snabbt det går alltihopa.

Tja, intalar mig själv ofta att det bara finns detta undanglidande nu, men jag har fel. Även om framtiden, per definition, är oändlig så är det bara det som nu sker och det som har skett som faktiskt finns eller funnits.

Att byta ett ord eller två

Är på återbesök i Hornstull, skall fixa en vägg och en golvlist, och stöter ihop med en bekant som jag träffar alltför sällan. Han är verkligen otroligt trevlig att träffas och prata med. Och som det är nuförtiden blir det alltför sällan.

Vi pratar om att jag flyttat, om trädgårdsskötsel, om våren och hur skönt det är, när han plötsligt berättar att han fått cancer i strupen som inte kan opereras. Han skall få cellgift och strålbehandling:
- Det är ju inte så trevligt att berätta, folk ryggar ju när de hör det ordet, men jag vill att du skall veta eftersom jag inte vet om vi stöter ihop igen.

Han är bra mycket äldre än jag och har vuxna barn så det handlar inte om någon medelålders pappa som skall lämna fru och småbarn efter sig. Så en sån tragedi är det inte frågan om. Men han är en trevlig person som jag gärna skulle vilja stöta ihop och byta tankar med fler gånger än hittills. Och så kan det kanske bli.

När jag tänker efter finns det en massa möjliga vänskaper som runnit iväg och bort under åren. Inte bara de som gått bort utan de som runnit ut i sanden för att de yttre omständigheterna och förutsättningarna försvunnit. Men jag får väl vara glad för att de förekommit alls.

Och cellgift och strålbehandling kanske fungerar.

Hopplösheten

På väg hemåt i stilla veckan. Mellansonen är upphämtad från fritids och tunnelbanevagnen är fylld av sådana som inte har råd med lantställe eller kan ta klämdag. Vi tar oss längre bak i vagnen och sonen hittar en sittplats. En mycket blek kvinna med de största ögonvitorna jag sett står och pratar med en mörk, hårdsnaggad kille som har någon form av ticks. Deras samtal, eller snarare hans monolog, är så högljudd att jag oundviklingen fångas av deras samtal. Han vill gå på Cosmonova i helgen och jag tänker att de kanske är ett par. Allt eftersom hans monolog utvecklar sig tänker jag att han förmodligen har någon form av begåvningshandikapp. Och utifrån hennes svar är det ganska tydligt att hon vare sig är hans flickvän eller hans personliga assistent. Station efter station passerar och deras samtal, i.e. hans monolog, mal på. Då slår det mig plötsligt att de inte känner varandra alls. Han gör sitt bästa för att stöta på henne och han har definitivt någon form av socialt eller begåvningsmässigt handikappad. Och hon försöker parera varje hans invit, hövligt.

Tack och lov blir det dags att kliva av. Funderar på vad hon skall göra om hans monolog utvecklar sig till ett tjatande om att få följa med henne hem.

Är det revolutionen eller vad den leder till som är det intressanta?

Tänkte på sociala medier och fastnade i en tanke medan jag tömde diskmaskinen på rent och fyllde på med smutsigt. Revolutionsromantiken, oavsett vilken förändring den fäster sig vid och närs av, är en slags förälskelse i uppbrottet med alla de nya chanser det för med sig. Minns de olika hopp som skett och förknippats med i min pågående samtid under årens lopp. Förändringar har alltid tillskrivits stor betydelse och förväntan. Och förändringar har det sannerligen blivit, men inte ens när det blivit som det sades har utfallet blivit särskilt mycket muntrare.

Revolutionsromantiken är som ett frejdigt hejande på nya profiler som ställer sig på barrikaderna. Ett frejdigt hejande på att det gamla skall krossas och det nya (ännu inte fullmogna) skall blomma ut. Ungefär som att gå ut gymnasiet. De gamla förpliktelserna byts ut mot en lovande framtid. Och med det lovande är det just så att det ännu inte är.  Och det som ännu inte är kan ju rymma allt.

Diskmaskinsluckan far igen med ett tjoff (en rejäl sak).

Är det revolutionen, och förändringen i sig, som älskas eller är det vad som komma skall?

Förmodligen är det den eviga längtan efter något annat, något nytt. Allt annat, bara inte samma gamla värld. Bara samma gamla längtan nån annanstans.