Primadonnor och prinsessor på ärten

Läser det här och det här  och lyssnade till det här och funderar på i vilken badanläggning journalister och redaktörer befunnit sig de senaste decennierna. Min andra fundering rör hur de uppfattar sig själva. Har flera, nära vänner som arbetar som journalister och de är väldigt allmänbildade, men i vissa stycken (givetvis inte mina nära vänner då) tycks en hel del inom medierna blanda ihop sin person och sin yrkesroll. Det finns inte så få journalister som  blir personligen förolämpade av att någon i yrkesvägar tar kontakt med dem. Och är personen som kontaktar dem PR-konsult så är det fruktansvärt kränkande. Som om det var PR-branschen som låg bakom de upplevt ökande kraven och pressen på tidningarna. Något som snarare hänger samman med vikande annonsering och fler digitala alternativ.

Nå, tänker på hur det kan vara i Sverige varje gång jag kontaktar redaktörer och journalister i våra nordiska grannländer. De är lika stressade och pressade de, men eventuella aversioner mot mig hänger snarare samman med att jag är svensk (och därmed Bror Duktig). Dock, efter några kortfattade formella gliringar så går det att föra ett kort, sakligt resonemang. Och svårare skall det väl inte behöva vara.

Av samma anledning är jag aldrig oförskämd mot de telefonförsäljare som kontaktar mig, inte ens om de ringer hem till mig. Ett artigt nej tack funkar om man inte är intresserad.  

Klassresor

Har varit på två klassresor i en följd med ett av barnen. Som sig bör, kanske, var den första med den ursprungliga klassen och den andra med den nya.

Klass, i ekonomisk-social betydelse, var inget som nämndes under den första klassresan, men det var något som dök upp flera gånger under den andra. Och klassen som omnämndes var medelklass. "Det här är ett medelklassområde och vi är medelklass". Fast jag kunde inte se någon skillnad vad gällde föräldrarnas utbildningar, yrken eller livsstil (nåja, lite vad gäller det sistnämnda, men inte mycket) mellan de olika föräldragrupperna. Fast viljan att definiera sig som medelklass och, kanske, den trygghet som medelklassbegreppet utstrålar var tydlig.

Själv knep jag igen min käft och nickade instämmande. Vad annat kunde jag göra?   

De motstridiga normativiteterna i vår samtid

Det är PRIDE-vecka och det är väl både bra och tråkigt. Bra, för att det förmodligen behövs, tråkigt av samma anledning. Funderar över normativitet, inte begreppet som sådant, men att det vunnit så i popularitet. OK, den "klassiska" judeo-protestantiska, postkoloniala och socialdemokratiska heteronormativiteten (hur kan någon människa skriva en sådan mening utan att skämmas) som påstås ha dominerat Sverige har tycks ha ersatts av en massa olika militanta normativiteter som strider om allmän legitimitet. Det finns säkert en HBT-normativitet, men den alarmerar knappas lika mycket som den folkhemsnostalgiska (brunaanstrukna) normativiteten som tycks söka sin grund i vad "vanligt folk" tycker. Det finns de som skulle kunna stämpla detta som konventionella, intuitivt lättfattliga  vanföreställningar. I linje med vad "far- och morföräldrarna skulle ha tyckt". Och jag tänker inte äns ge mig in på vilka som hänger upp sina tankevärld på den rockhängaren. Fast det finns flera och även andra som tycks skrika ut sitt behov av att störta rådande normativitet (och ersätta den med  sin egen). Grundad på religiösa, politiska, progressiva eller bara nostalgiska skäl. Känns fruktansvärt självcentrerat. Fast det är väl
bara jag..

Vems är konsumenten?

Snabbt ryck genom ElGigantens butik på Kungsgatan för att känna och klämma på flera datorer. Nuvarande har varit på upphällningen ett bra tag. Hatar att byta dator, även om jag gillar när saker går snabbare, säkrare eller bara rent av fungerar utan konstiga avbrott.  Nåväl, ElGiganten har möblerat om och det är nog fler nervösa butiksanställda än köpsugna konsumenter. Datorerna har skickats upp på övervåningen och istället är bottenvåningen fylld av hemelektronikgodis och vanligt godis. Där kan även finnas glass. Frågar ett servicevilligt butiksbiträde varför de säljer godis och han svarar att det är för att folk som handlar gärna köper en chokladkaka om de inte hittat något annat. Jag antar att det gäller att passa på att sälja något när kunden är i affären. Precis på samma sätt som det varit IKEAs filosofi att erbjuda snorbilliga pryttlar som folk kan plocka på sig när de ändå är där. En kort stund äger man konsumenten och då gäller det att passa på att fylla deras korgar och tömma deras plånböcker. Inget fel med det: Vi lever i en marknadsekonomi.

Kommer att tänka på ett seminarium som jag ledde i Almedalen för en vecka sedan. Mest lantbrukare och lantbruksengagerade var där; inklusive panelen, men exklusive mig.

Tankar om nationell självförsörjning och misstänksamhet mot all import svävade i luften och kom in som SMS till mig som moderator. Ganska uppenbart var det att uppfödarna och odlarna såg konsumenterna som sina konsumenter och som sin marknad. Ingen annan skulle få komma där och sälja livsmedel till dem. Helst skulle vi även exportera livsmedel, men importen skulle inskränka sig till kaffe och choklad. Ingen sa det rätt ut, men tanken svävade där. Offentlig upphandling skulle utformas så att det var lokalt odlade SVENSKA livsmedel som köptes in, oavsett om det var bra för exempelvis skolbarnens mat eller för kommunens budget. Det var samhällets ansvar, ja nästan plikt. Och all mat skulle vara närodlad och i säsong (ingen sa det rent ut). Vi som konsumenter skulle inte bara känna oss utan även vara ägda av lantbrukarna.

 Med full respekt för dessa odlares och uppfödares egenintresse, men hur ser de på resten av befolkningen?
Är det vår skyldighet, vi andra, att köpa och äta vad de svenska lantbrukarna odlar och föder upp?
Även om det innebär att vi får betala mer och inte kan välja lika fritt?

Hade en mattant på 70-talet som kunde varit chefsideolog för denna rörelse. Minns vad jag tyckte om henne.

Almedalen t.o.r.

Almedalen är stället för den som vill ha kul. Man kan supa sig full eller debattera sig trött i ett litet skjul. Men det är även sinnebilden för den värld som alla de som någon gång varit engagerade i ett politiska ungdomsförbund eller en intresseorganisation önskar sig. En stad som domineras, visserligen bara för en vecka, av välartade människor som trivs med att nätverka, skvallra, planera och debattera. Och för alla de som tycker att just detta hör till höjdpunkterna att bevaka (i.e. journalisterna). Samhällsengagerade av alla fasetter och slipningar kan få se sina frågor och kändisar dyka upp och presentera sig. Visst finns det en doft av vaselin i luften, men det mesta är extremt städat och de flesta är välartade. Mycket välartade. Och det är precis vad de vill vara: Välartade och lovande.

Ett paradis där bilden av det demokratiska systemet är i sin prydnad. Ett paradis där det, precis som i det antika Aten, betalades av någon annans arbete.

Egen och andras .......

Vaknar av att jag tänker på en gammal kollega vars vidare dåd och framgångar berättats för mig per telefon igår. Det är vargtimmen och jag inser att det är lönlöst för mig att försöka somna om. Bredvid mig sover ett av barnen tungt och tryggt. Jag lyssnar till andetagen och den rofyllda sömnen. Nyss var det jag som sov. Nu är det jag som är vaken.

Kollegan då, vad var tanken som väckte mig?

Det går bra för honom. Bra är väl det, men det är knappast vad jag egentligen tycker. Men, mina åsikter är knappast något som avgör en annan persons framgång eller ej. Och jag vet inte om det skulle vara bra om det var så. Även om jag ibland, småsint, säkert skulle kunna tycka det.

Vi har inte träffats på åtta år, jag och den gamla kollegan. Jag har under årens lopp fått höra vad han har för sig. Det har gått ömsom bra, ömsom dåligt. Nu går det bra. Och det är bra. Det tycker jag nog.

Jag inser att det jag föraktar hos honom är samma svagheter som jag förmodligen skulle ha föraktat hos mig själv; ryggradslöshet, falskhet, opportunism och omständlighet. Evigt jagande efter social bekräftelse och alltid beräknande.

I efterhand kan jag nog inse att de svagheter jag förknippar med honom är hans styrkor.

Han har förmodligen också en gång sovit tungt och tryggt bredvid sin pappa. Hoppas det.

Motiv

På jakt efter vettig information om digitala mellanformatskameror hamnar jag ofelbart på sidor med exempelbilder och fotogallerier som entusiaster och proffs lagt upp i olika forum. I ett svep är jag förflyttad till 70-talet och tonårstidens läsande av Aktuell Fotografi, Foto och Photo.

Mer eller mindre bra fotografer och fotografier, mer eller mindre stulna manér, klichéer och effekter, men även originalitet. Att döma av fotografernas namn och bakgrunderna i bilderna kan jag konstatera att de kommer från, eller åtminstone befunnit sig i, alla delar av världen. Och den övervägande majoriteten av fotograferna är nog inga proffs. Mina fördomar löper fritt och jag antar skamlöst att de med italienska namn som plåtat blonda flickor på ett ganska platt, men pretentiöst sätt använder sin (noga redovisade kamerautrustning) som ett sätt att få kontakt med flickor, eller nått. Amatörfotograferna som del av den globala turistupplevelseindustrin, kanske?

Funderar över fotografernas motiv. Alltså inte det som de avbildar utan varför de tagit sina bilder. Och varför de vill ha dem publicerade, just de bilderna, i ett forum där alla kan se dem. Är bilden tagen för dem själva eller för någon annan?

En bild kan ju vara ett fångat ögonblick; just detta har jag sett eller jag varit med om. Men det kan ju också vara ett sätt att visa vad man kan. Om någon annan skulle vilja anlita dem. Det kan också vara ett sätt att visa vem man är, eller önskar vara.

Jag vet inte varför jag kommer att tänka på det nu. Som om jag inte kunde nöja mig med att se på bilderna för vad de visar. Men, en bild lär ju säga mer än tusen ord och kanske är motivet bakom motivet minst lika intressant.