Om en hund mår sådär

CoAl₂O_{4 är den kemiska formeln för det pigment som givit färg åt väggen. En beständig färg som en gång i tiden signalerade beständighet. Nu signalerar den kanske främst att den glaserade tegelväggen bättre bestått tidens tand än resten av bygget. Endast väggen lyser lika klart som den gjorde tidigare. Och vänd mot norr står parkbänken på skuggsidan, för de som lever på densamma. Och deras husdjur.}

Första natten i galgen är värst

Har mitt livs hittills mest besvärliga intervjuobjekt. Tillgänglig endast under bilfärder och dessa företages vid sjutiden på morgonen eller vid obestämbar tid på kvällen: - Skicka ett SMS och stäm av!

Hej och hå, han svarar inte när jag ringer och svar på SMS kommer flera timmar senare, när han inte kan.

Tar en promenad i en, för sinnesstämningen passande, söderförort istället. Vandrar genom ett miljonprogramsområde som låtit förfallas av det allmännyttiga bostadsbolaget. Oklart varför, men har en vag bild av att det i lokaltidningarna pågått en debatt om huruvida bostadsrättsföreningsombildningar alternativt försäljning till ett privat fastighetsbolag är orsak till det. Plötsligt blir ljuset varmt och jag kommer att tänka på hur tallens krona, bakom huset på landet, brukade spraka till av solnedgången.  Tittar på huset framför mig och får en bild av hur nöjd arkitekten måste ha känt sig när han eller hon fick till fasaden på flerfamiljsboendeenheten framför mig. Det var nog såhär det var tänkt att betraktas. Det var nog såhär det såg ut på fasadritningen eller modellen som godkändes. En fråga om perspektiv.

Den äldre damen med barnvagnen, nere till vänster i bild, hittar ingen lösning på hur hon skall få upp joggingbarnvagnen för trapporna. Och gångstigen är alldeles lerig. Hon pratar absolut ingen svenska och ganska många hypoteser rusar genom mitt huvud om hur hon uppfattar det land hon nu lever i. Det kan vara nog konstigt för mig som levt större delen av mitt liv här.

Jag bär upp barnvagnen för trapporna. Vagnen är alldeles ny och, så vitt jag kan bedöma det, högteknologisk. Tanten är alldeles gammal och, så vitt jag kan bedöma det, från en annan tidsålder med huckle och en fotsid kappa.

Härda ut: det blir inte bättre, men man vänjer sig. 

30 minuter stopp på röda linjen vid Örnsberg

De som drömmer om det ogripbara som de längtar efter. Det som förhoppningsvis kan tillfredsställa deras hunger och törst efter någonting annat än det som finns. De som sträcker sig uppåt efter något annat och, i sina fåfänga försök at t få det att materialisera sig på denna, vår jord. Det är de som gör vår verklighet större, trots att de i sina egna ögon misslyckas; För det blir aldrig som de drömt det. Men för oss andra trollar de fram magiska ting, bilder och ljud som andra, praktiska människor, gör åtkomliga. Man måste beundra dem.

Det räcker inte med att veta var man är för att komma dit man ska

Den extremt nervösa mannen i Tensonjacka flackar med blicken mellan mig och min son, där vi sitter och spelar Angry Birds på min IPad i Tunnelbanan. Mannen är yngre än jag, men har nästan inget hår på huvudet. Blicken far fram och tillbaka mellan mig och min son och jag stirrar tillbaka. Vare sig vänligt eller surt. Det är fullt i vagnen, men bredvid honom är sätet tomt.

Vid Gamla Stan  kliver en kvinna ombord. Hennes ansikte är rödblått och uppsvullet och avslöjar många nätter utomhus. Inte så lite alkohol heller. Givetvis tränger hon sig in på sätet vid fönstret bredvid den extremt nervöse mannen. Det dröjer inte många sekunder innan han tränger sig upp bland de stående och avlöses av en man som sjunker ned på sätet och somnar. Hans telefon glider ur handen och jag sträcker mig in under hans säte, plockar upp den och räcker den till honom. Han grymtar, oklart om det är till tack eller något annat. Han sjunker ihop igen för att vakna till vid Hornstull och frågar: "Vart fan går det här tåget och var fan är vi?". Jag tittar upp från IPaden och svarar: "Hornstull". Han nöjer sig med svaret och säger: "Bra, jag ska av vid Mariatorget". Min son säger: "Mariatorget har vi åkt förbi."

Mannen stirrar först på min son, sen på mig och säger: "Men vad i helvete!"

Sen går han av, precis innan dörrarna stängs.

Vargtimmeskorrespondens

Uppe i ottan och svarar på e-post som jag inte hunnit med. En fördel med att svara på brev i vargtimmen är att den som får dem kan se när de är skickade och att de med stor säkerhet inte kan besvara dem på en gång. Trodde jag.

När jag har svarat på mitt femte brev plingar det till och jag har fått en kommentar. Lite rart är det att det finns någon därute som sitter vid sin dator, precis som jag. Svaret är bra mycket mer personligt än vad det brukar vara från den personen. Den tidigare VD:n, numera egna konsulten, har smugit in en personlig ton i sitt e-postmeddelande. Hans svar andas en smula förtrolighet, något jag inte är van vid från denna person som annars är väldigt mån om att framstå aningen pompös (i mina ögon iaf).

Jag vet att denna aningen av förtrolighet kommer att vara som bortblåst när jag pratar med honom under dagtid. Nå, väntar med att besvara hans aningens förtroliga brevsvar tills på dagtid. Får se om något av denna sympatiska ton kommer att stanna kvar hos honom.

Alla dessa oförklarliga möten

Köar i en evighet i kamerabutiken för att köpa ett zoom-objektiv till ett extremt bra pris. Har inte riktigt tid med det här, men vi pratar 4 lakan i rabatt. Skall till sjukhuset sen och besöka min pappa och är aningen i uppe i limningen. Äntligen blir det min tur och jag får hon som stammar som expedit. Inget fel med det. Tänker att jag skall vara extra tillmötesgående som kund.

Jag vet vad jag skall ha, men expediten insisterar på att jag skall "känna" på objektivet och tar fram en kamera, monterar objektivet och räcker det till mig. Det är då han dyker upp. En man i obestämbar ålder som gratulerar mig till mitt val av kameramärke. Han fortsätter med att berätta att han är krigsfotograf, eller var. Han säger att han är 75 år gammal, har arbetat för den Israeliska säkerhetstjänsten och har varit med. När jag frågade om var han varit med, om det var i Kongo, skakade han på huvudet och säger: Suez, Oktoberkriget, Vietnam..

Och vad svara man på det? Jag sa bara: Oj!

Han berättar om att han ägnat år åt att lokalisera och fotografera krigsförbrytare i Sydamerika. Sen fortsätter han med att berätta om olika tekniska aspekter av olika kameratillverkare, film, digitalsensorer samt satellitkameror. Han berättar om det museum han skapat utanför Tel Aviv med olika militära kameror som är jättehemliga.

Han berättar hela sitt livs historia i FFW-version. Gripande, men absurt eftersom det är som en rabblad redogörelse som jag känner igen, vilket inte förtar den tragik som finns. Han överlevde Förintelsen och vigde sitt liv åt att ... Tankarna far runt i hjärnan och jag funderar på vad jag skall kategorisera hans livsgärning som: Åt att hämnas, att vedergälla?

Jag är stressad, skall betala och sen åka till Sankt Görans sjukhus. Han förklarar en massa saker som jag redan känner till, men jag vill inte vara ohövlig. Särskilt inte som han är trevlig, engagerad och kunnig. Men vad skall jag göra av hans information?

Han berättar en massa teknisk historia och vill att jag skall fråga expediten vad de tar för en Leica M-9. Sen berättar han en massa om Leica och hur de "fuskade" förr i tiden. Han försöker pruta på det pris jag skall betala och expediten säger att jag redan fått 21 procent i rabatt. Han tycker att hon skall vara juste mot mig.

Denne välvillige man vill aldrig sluta och jag gillar honom skarpt, samtidigt som jag inte har tid att stanna och lyssna på honom.

Till slut tackar jag för hans hjälp och tar honom i hand. Jag förklarar varför jag måste gå och känner ett styng av vanmakt. Han gratulerar mig till mitt val av objektiv och önskar mig lycka till.

Ute faller ett snöblandat regn. Det är lördag. Jag skall till Sankt Görans sjukhus.

Gemenskapen i ett utanförskap

Fick ett möte inställt av den mest triviala av alla anledningar: Den jag skulle ha möte med hade glömt bort det och var hemma med sjukt barn. Så kan det gå. Skall vara på annat kortmöte lite senare i närheten så det finns ingen anledning att åka tillbaka till min arbetsmodul. Bara resan fram och tillbaka skulle ta all tid i anspråk.

Gör mig några ärenden i ett förortsköpcentrum istället.  Det är ingen vidare fart på kommersen och det är kanske lite för tidigt på dagen för det. I närheten av Systembolaget fördriver några presumptiva kunder sin tid. Sätter mig och skriver detta och funderar på den gemenskap de och jag delar i vårt utanförskap. Vi väntar allesammans på att något skall hända eller, i deras fall, öppna. Sen börjar jag fundera över vissa vänner jag haft genom åren. En del vänskaper tog sin början i den minsta gemensamma nämnaren att ingen av oss hörde till den andra gruppen och vad nu de i den hade gemensamt. En del av de vännerna har jag kvar. Och det är jag glad för. Träffar dem lika sällan som jag träffar mina andra vänner.

Klockan blir 10 och de andra som väntar skall bli del av en annan gemenskap eller utanförskap. Vårt nuvarande gemensamma utanförskap upplöses. Själv skall jag kolla efter julklappar en liten stund.

Så kan det vara.