Första natten i galgen är värst

Har mitt livs hittills mest besvärliga intervjuobjekt. Tillgänglig endast under bilfärder och dessa företages vid sjutiden på morgonen eller vid obestämbar tid på kvällen: - Skicka ett SMS och stäm av!

Hej och hå, han svarar inte när jag ringer och svar på SMS kommer flera timmar senare, när han inte kan.

Tar en promenad i en, för sinnesstämningen passande, söderförort istället. Vandrar genom ett miljonprogramsområde som låtit förfallas av det allmännyttiga bostadsbolaget. Oklart varför, men har en vag bild av att det i lokaltidningarna pågått en debatt om huruvida bostadsrättsföreningsombildningar alternativt försäljning till ett privat fastighetsbolag är orsak till det. Plötsligt blir ljuset varmt och jag kommer att tänka på hur tallens krona, bakom huset på landet, brukade spraka till av solnedgången.  Tittar på huset framför mig och får en bild av hur nöjd arkitekten måste ha känt sig när han eller hon fick till fasaden på flerfamiljsboendeenheten framför mig. Det var nog såhär det var tänkt att betraktas. Det var nog såhär det såg ut på fasadritningen eller modellen som godkändes. En fråga om perspektiv.

Den äldre damen med barnvagnen, nere till vänster i bild, hittar ingen lösning på hur hon skall få upp joggingbarnvagnen för trapporna. Och gångstigen är alldeles lerig. Hon pratar absolut ingen svenska och ganska många hypoteser rusar genom mitt huvud om hur hon uppfattar det land hon nu lever i. Det kan vara nog konstigt för mig som levt större delen av mitt liv här.

Jag bär upp barnvagnen för trapporna. Vagnen är alldeles ny och, så vitt jag kan bedöma det, högteknologisk. Tanten är alldeles gammal och, så vitt jag kan bedöma det, från en annan tidsålder med huckle och en fotsid kappa.

Härda ut: det blir inte bättre, men man vänjer sig.