Ingenting

Följer en brokig samling åsiktsmaskiner och bekanta på Twitter, men går sällan in för att ta del av flödet. Känns lite som Molly Blooms tankeström i 18:e (?) kapitlet i Odysseus och får mig att känna på samma sätt. Det blir mest till att skumma och scrolla. Ett flöde som tecken på liv, eller något.

Lika-samma med kommentarsfälten under artiklar i tidningars nätupplagor (som i allt högre grad stängs ned). Återigen inser jag att jag är kluven; det mesta som skrivs i kommentarsfälten är dynga, men det finns ett och annat guldkorn och dyngkommentarer kanske ger en bild av vad människor tycker om saker och ting.

Alla med en internetuppkoppling och en dator/mobiltelefon/surfplatta kan göra sin röst hörd och kommentera. Men, rätten att göra sin röst hörd är inte samma sak som skyldigheten för andra att lyssna, instämma och lyda. Oavsett om man skriver en blogg, för en nätpublikation eller kommenterar.

Önskan om anonymitet kan jag förstå.

Allt hat kan jag inte förstå.

Vill se Mia Engbergs Belleville Baby.

Känner mig gammal

Sucker i telefonköeländet

Gör research inför en debatt och ringer runt till myndigheter och organisationer. Det tycks finnas ett oändligt antal kommunikatörer och informatörer, men ändå får man sitta i evighetslånga telefonköer. Och just den som är expert på just den sak jag vill veta mer om är (efter lite hummande förklaringar och frågor).... på möte. Dessa experter på information, i sig, är ju ett speciellt kapitel. Tycker nog att det vore bättre om de istället för att vara experter på att vara informatörer var experter på det jag automattelefonvalsslussats till dem för att få reda på.

Och varför utgår de automatiska svararrösterna som tryfferar min telefonkötid frånatt jag ringt fel och att jag istället borde ringa ett annat nummer eller gå in på www.bla-bla-bla.se?

Och annars är det väl vad det är.

En sliten basket boll

Den bara låg där.

Slagport med grind

Jag såg det, men kände det inte riktigt själv

Föredettingar

Det är långt mellan inläggen, men så kan det vara...

Stötte ihop med en jämnårig person på tunnelbanan vars utseende var bekant och jag hade svårt att komma på om det var en bekant till mig eller en bekant person (säger man så nu för tiden?). Åren sätter spår (främst på andra...) och jag gjorde en snabbspolning i minnet för att avverka skola, gymnasium, universitet, värnplikt, universitetet (andra voltan), åren med hund, karriären, föräldraåren, moderatorsuppdrag, sociala medier med mera. Givetvis med varierande "åldersfilter" på.... Men, nix!

Trevande konversation avslöjade att personen själv genomförde samma desperata snabbspolning i minnet och det blev ett alldagligt samtal med allmänna, vaga personliga referenser (....leta, leta, leta efter ledtrådar....), men det utvecklades. Jag hann klämma ur mig att jag haft ett ganska tungt år och det blev till ett samtal om  föräldrar som går bort och att det nu var vi som stod på tur. Till slut och på det hela taget ett sympatiskt och medkännande samtal.

Jag skulle gå av och bekantingen skulle fortsätta. Vi tog i hand och när jag var ute ur vagnen sa bekantingen: - Hälsa!

När jag stod i rulltrappan kom jag på att det var en person som varit ganska het i olika debatter på slutet av 90-talet, men knappast hörts av sedan dess. Namnet kunde jag inte komma på och vi hade definitivt aldrig träffats förr.

Vilken eventuell rulltrappeinsikt den personen fick, har jag ingen aning om.

Studiebesök i verkligheten

Åkte tåg någonstans och blev intervjuad i en soffa. Det var som ett TV-program med nyhetsuppläsning och en kvinna som gjorde en tårta i studion. Dock, sändningen skedde via den lokala tidningen och det hela var främst tänkt som ett "live-event" för företagare på orten. Programledaren var smittande entusiastisk och hade alldeles rött hår.

Det var trevligt och alla var trevliga. Med förkylningshes röst fick jag kommentera en lokal skandal och komma med råd till de som drabbats. Jag tyckte att alla skött sig bra och gav några allmänna råd och reflektioner kring vad som skett och kommer att ske. Sen blev det dags för nästa inslag och sen nästa och sen var det slut. Var inte där för att föreläsa utan för att reflektera och tycka.

Vet att det finns människor som försörjer sig på denna slags yrkesturism. Alla de som mest reser runt på studiebesök, visar upp sig och sitt intresse för det som förevisas, humma och ahhha och har trevligt med trevliga och artiga människor. Jag vet inte nödvändigtvis om den tillvaron i sig leder till en skev världsbild, men känslan av att inneslutas i trevlighet och att det hela kanske inte har så stor betydelse är nog korrumperande. Ett privilegium, få förunnat. Det finns ju bara utrymme för så många landshövdingar och kungar i ett land.

I övrigt har hösten varit riktigt mörk och eländig. Men allt behöver man ju inte berätta.