Nu

I brytpunkten mellan det förflutnas framtid och vår framtids förflutna konstaterar jag hur hur snabbt det går att falla ur vanor. Alldeles nyss tog jag skållheta bad tre gånger i veckan och spelade tennis varje lördagsmorgon när vädret var milt. Men baden har jag slutat med och senaste gången jag spelade tennis en lördagsmorgon var nästan ett år sedan.Eller två?

Så snabbt det går att falla ur vanor, såväl goda som dåliga. Så snabbt det går alltihopa.

Tja, intalar mig själv ofta att det bara finns detta undanglidande nu, men jag har fel. Även om framtiden, per definition, är oändlig så är det bara det som nu sker och det som har skett som faktiskt finns eller funnits.

Att byta ett ord eller två

Är på återbesök i Hornstull, skall fixa en vägg och en golvlist, och stöter ihop med en bekant som jag träffar alltför sällan. Han är verkligen otroligt trevlig att träffas och prata med. Och som det är nuförtiden blir det alltför sällan.

Vi pratar om att jag flyttat, om trädgårdsskötsel, om våren och hur skönt det är, när han plötsligt berättar att han fått cancer i strupen som inte kan opereras. Han skall få cellgift och strålbehandling:
- Det är ju inte så trevligt att berätta, folk ryggar ju när de hör det ordet, men jag vill att du skall veta eftersom jag inte vet om vi stöter ihop igen.

Han är bra mycket äldre än jag och har vuxna barn så det handlar inte om någon medelålders pappa som skall lämna fru och småbarn efter sig. Så en sån tragedi är det inte frågan om. Men han är en trevlig person som jag gärna skulle vilja stöta ihop och byta tankar med fler gånger än hittills. Och så kan det kanske bli.

När jag tänker efter finns det en massa möjliga vänskaper som runnit iväg och bort under åren. Inte bara de som gått bort utan de som runnit ut i sanden för att de yttre omständigheterna och förutsättningarna försvunnit. Men jag får väl vara glad för att de förekommit alls.

Och cellgift och strålbehandling kanske fungerar.

Hopplösheten

På väg hemåt i stilla veckan. Mellansonen är upphämtad från fritids och tunnelbanevagnen är fylld av sådana som inte har råd med lantställe eller kan ta klämdag. Vi tar oss längre bak i vagnen och sonen hittar en sittplats. En mycket blek kvinna med de största ögonvitorna jag sett står och pratar med en mörk, hårdsnaggad kille som har någon form av ticks. Deras samtal, eller snarare hans monolog, är så högljudd att jag oundviklingen fångas av deras samtal. Han vill gå på Cosmonova i helgen och jag tänker att de kanske är ett par. Allt eftersom hans monolog utvecklar sig tänker jag att han förmodligen har någon form av begåvningshandikapp. Och utifrån hennes svar är det ganska tydligt att hon vare sig är hans flickvän eller hans personliga assistent. Station efter station passerar och deras samtal, i.e. hans monolog, mal på. Då slår det mig plötsligt att de inte känner varandra alls. Han gör sitt bästa för att stöta på henne och han har definitivt någon form av socialt eller begåvningsmässigt handikappad. Och hon försöker parera varje hans invit, hövligt.

Tack och lov blir det dags att kliva av. Funderar på vad hon skall göra om hans monolog utvecklar sig till ett tjatande om att få följa med henne hem.

Är det revolutionen eller vad den leder till som är det intressanta?

Tänkte på sociala medier och fastnade i en tanke medan jag tömde diskmaskinen på rent och fyllde på med smutsigt. Revolutionsromantiken, oavsett vilken förändring den fäster sig vid och närs av, är en slags förälskelse i uppbrottet med alla de nya chanser det för med sig. Minns de olika hopp som skett och förknippats med i min pågående samtid under årens lopp. Förändringar har alltid tillskrivits stor betydelse och förväntan. Och förändringar har det sannerligen blivit, men inte ens när det blivit som det sades har utfallet blivit särskilt mycket muntrare.

Revolutionsromantiken är som ett frejdigt hejande på nya profiler som ställer sig på barrikaderna. Ett frejdigt hejande på att det gamla skall krossas och det nya (ännu inte fullmogna) skall blomma ut. Ungefär som att gå ut gymnasiet. De gamla förpliktelserna byts ut mot en lovande framtid. Och med det lovande är det just så att det ännu inte är.  Och det som ännu inte är kan ju rymma allt.

Diskmaskinsluckan far igen med ett tjoff (en rejäl sak).

Är det revolutionen, och förändringen i sig, som älskas eller är det vad som komma skall?

Förmodligen är det den eviga längtan efter något annat, något nytt. Allt annat, bara inte samma gamla värld. Bara samma gamla längtan nån annanstans.

Tankar i kvällningen

Att sälja in något som att det är lättare än vad det är, är aldrig något en hantverkare skulle göra. Men det görs dagligdags av vissa konsulter. Och det fascinerar mig lite, fast skrämmer mig än mer.

Hantverkare vill sällan ha någon som kikar över axeln, för deras yrkeskunskap är de rädda om. För de med någon form av legalt monopol eller motsvarande gäller samma. De vill vara i fred och göra det som de gör i godan ro.

Kom på det idag när jag lunchade med en bekant som ägnade månader åt att gör en sak som borde kunna vara avklarat på ett par veckor. Men nu fanns det som sagt månader att göra det. Kom att tänka på en person jag känt som förmodligen sålt in det som ett par dagars arbete. Konsekvenserna bar någon annan stackars stressad person. Den säljande personen är i en ny bransch nu. Bra så, men branschen är som den är och företaget är knappast kvar.

Konkurrerar du på lågt pris och snabb leverans så får du inse att din arbetsplats blir en låglönefabrik.Hur snobbigt du än klär dig och vilka ord du än väljer.

Zebran är ett randigt djur

När man läser sånt här så undrar i alla fall jag hur naiva journalister är, eller hur naiva de tror den stora allmänheten är. Det finns få, om någon, bland alla de "politiska experterna" i vårt land eller annorstädes som inte är eller har varit en del av någon partiapparat. Vissa, som inte längre är med, tänker nog att de för tillfället befinner sig på avbytarbänken. Vissa andra redovisar sin tidigare/nuvarande partitillhörighet mer eller mindre öppet (med hopp om att få uppdrag därigenom) och ytterligare andra är lite mer hemlighetsfulla av snarlikt perfida skäl.

Min erfarenhet är att alla som varit lite mer än passiva medlemmar har någon form av avsikt med sina inhopp. Antingen för att visa att de finns, fortfarande är duktiga eller så för att bereda vägen för sin egen framtida partikarriär. Jag tror att partiengagemang är som alkoholism. Även om de håller sig nyktra alldeles så länge så kommer de förr eller senare att trilla dit igen. Då sitter de där bakom ratten och fumlar med nyckeln i tändningslåset för att kunna trycka gasen i botten och vara herre över mittlinjen.

Arbetade en gång i tiden med flera forna politruker (stavas det så?) som skakade av harm om de inte blev listade  bland medlemmarna i politikens "hemliga nätverk" i PR-branschen eller om det gick bra för någon av deras forna kontrahenter inom partiapparaterna. De hade ju så många bättre kontakter och så mycket mer smaskiga skandaler som de kunde avslöja.......

Allt partimedarbetare, forna eller nuvarande, gör har ett politiskt syfte. Det ligger i deras natur.  

Ränderna går aldrig ur!

Det är inte alltid det som lyckats som lär oss något

Åt lördagslunch i myllret på Kungshallens nedre våning. Det vore en överdrift att säga att folk slogs om sittplatserna, men långt ifrån en grov överdrift. I ett samtal blev jag påmind om food-courtrestaurangen vid Norrmalmstorg, bredvid huset där MEA låg. Minns när den restaurangen öppnade och minns när den stängde. Minns att jag tyckte att det var ett genialt koncept när de öppnade och minns att de höll hyfsat hög nivå innan de dekade ned sig och lade ned. Tanken var att ett sällskap kunde träffas och äta tillsammans och att alla kunde välja vad de ville ha, från dyrt/avancerat till "billigt"/enkelt.

En genial och storslagen idé som föll huvudstupa ned i graven. Kan föreställa mig att det berodde på alltför stort förhållande mellan för många fullutrustade kök i förhållande till antal platser och omsättningshastighet. Det var trevligt och gott och folk satt säkert kvar alltför länge.

Men "food-court" som koncept fungerar. Folk vill träffas och äta och kunna välja från olika kök i samma sällskap. Fast för att det skall kunna fungera ekonomiskt så får det bli junk-mat.

Jag vet inte riktigt hur min hjärna hoppar till slutsatsen att det emellanåt är de storslagna försöken och spännande misslyckanden som ger en fingervisning om vad som kan bli framgångsrecept.

Eller som Wineasy-grundaren Johannes Bertorp sa när han avfärdade en radiointervju: Det är inte alltid de som lyckats som har något att lära ut.

Och han sa det vid cirka 22 års ålder.

Fascinerande!