En sliten basket boll

Den bara låg där.

Slagport med grind

Jag såg det, men kände det inte riktigt själv

Föredettingar

Det är långt mellan inläggen, men så kan det vara...

Stötte ihop med en jämnårig person på tunnelbanan vars utseende var bekant och jag hade svårt att komma på om det var en bekant till mig eller en bekant person (säger man så nu för tiden?). Åren sätter spår (främst på andra...) och jag gjorde en snabbspolning i minnet för att avverka skola, gymnasium, universitet, värnplikt, universitetet (andra voltan), åren med hund, karriären, föräldraåren, moderatorsuppdrag, sociala medier med mera. Givetvis med varierande "åldersfilter" på.... Men, nix!

Trevande konversation avslöjade att personen själv genomförde samma desperata snabbspolning i minnet och det blev ett alldagligt samtal med allmänna, vaga personliga referenser (....leta, leta, leta efter ledtrådar....), men det utvecklades. Jag hann klämma ur mig att jag haft ett ganska tungt år och det blev till ett samtal om  föräldrar som går bort och att det nu var vi som stod på tur. Till slut och på det hela taget ett sympatiskt och medkännande samtal.

Jag skulle gå av och bekantingen skulle fortsätta. Vi tog i hand och när jag var ute ur vagnen sa bekantingen: - Hälsa!

När jag stod i rulltrappan kom jag på att det var en person som varit ganska het i olika debatter på slutet av 90-talet, men knappast hörts av sedan dess. Namnet kunde jag inte komma på och vi hade definitivt aldrig träffats förr.

Vilken eventuell rulltrappeinsikt den personen fick, har jag ingen aning om.

Studiebesök i verkligheten

Åkte tåg någonstans och blev intervjuad i en soffa. Det var som ett TV-program med nyhetsuppläsning och en kvinna som gjorde en tårta i studion. Dock, sändningen skedde via den lokala tidningen och det hela var främst tänkt som ett "live-event" för företagare på orten. Programledaren var smittande entusiastisk och hade alldeles rött hår.

Det var trevligt och alla var trevliga. Med förkylningshes röst fick jag kommentera en lokal skandal och komma med råd till de som drabbats. Jag tyckte att alla skött sig bra och gav några allmänna råd och reflektioner kring vad som skett och kommer att ske. Sen blev det dags för nästa inslag och sen nästa och sen var det slut. Var inte där för att föreläsa utan för att reflektera och tycka.

Vet att det finns människor som försörjer sig på denna slags yrkesturism. Alla de som mest reser runt på studiebesök, visar upp sig och sitt intresse för det som förevisas, humma och ahhha och har trevligt med trevliga och artiga människor. Jag vet inte nödvändigtvis om den tillvaron i sig leder till en skev världsbild, men känslan av att inneslutas i trevlighet och att det hela kanske inte har så stor betydelse är nog korrumperande. Ett privilegium, få förunnat. Det finns ju bara utrymme för så många landshövdingar och kungar i ett land.

I övrigt har hösten varit riktigt mörk och eländig. Men allt behöver man ju inte berätta.

A way with words or away with words?

Redigerar en podcast där jag intervjuar en mycket insiktsfull person om en reportageresa som skall bli till text i en bok. Normalt sett för denna typ av podar så klipper jag bort mycket av mina frågor så att den som intervjuas får just berätta. Det brukar bli bättre lyssnarupplevelse då.

Men, så uppstår en situation under intervjun som bryter igenom. Intervjun blir tillfälligt en kort diskussion om huruvida de som kommer att lyssna till poden kommer att förstå det som sägs, eller om det blir oklart. Normalt skulle en sådan diskussion klippas bort, men i och med att den bryter igenom och har ett budskap, att man måste söka egen information för att det som presenterats aldrig kan bli komplett, gör att samtalet kommer väldigt nära. Det blir transparent.

Detta är nödvändigtvis inget nova persei som flammar upp på min natthimmel, men jag försöker sätta ord på hur jag uppfattar det i en diskussion och får ett dramaturgiskt begrepp, från teatern, i retur. Jag lyssnar på förklaringen och argumenterar aningen emot, men faller sen till föga och inrättar min upplevelse efter den övertygande förklaringen. Så kanske det var: Våra ord och begrepp, vårt språk, är vår världs gränser.

När jag är på väg hem kan jag inte sluta fundera på om begreppet verkligen stämde överens med hur jag uppfattat vad jag upplevde. Jag börjar luta åt att det nog kanske inte var så. Får givetvis skylla mig själv för att jag inte framhärdade, MEN... hur ofta är det inte så att upplevelser och insikter inrangeras av de begrepp som ligger nära, men ändå inte stämmer. Och sen konstaterar jag att det var nog så jag upplevde det. Ha-ha, och det fanns redan ett färdigt begrepp för det. Men, betydelseglidningen uppstår kanske inom mig själv?

Tycker mig ha förmåga att hantera språket, men jag har nog mina stunder då språket får övertaget och förmår att hantera mig, istället. A way with words or away with words?

Motiven bakom motiven, återigen

Hittade en pappkartong i pappas arbetsrum med fotografier, kvitton, brev, identitetshandlingar och små läderetuier för olika linser märkta Carl Zeiss.

Bilderna var från slutet av 40-talet och de flesta avbildade finns nog inte mer. Fotografier, som ju skall säga mer än tusen ord, är ganska obegripliga när man inte kan sätta dem i något sammanhang. Och utan sammanhang lär de förbli, för de som visste är inte längre med.

Bilder ur ett liv på personer, platser och föremål som förmodligen haft betydelse i personlig, om än inte i allmänhistorisk mening. Men när avsikten bakom bilden förlorats i det förflutnas dunkel så återstår bara en bild av något begripligt, men oförklarligt. Det blir en fråga om det estetiska och, kanske, ett tecken på att ett liv har levts och att någon fångat något så flyktigt som ett ögonblick på 1/60- eller 1/125-dels sekund.

Återigen är det motiven bakom motiven som gäckar mig.

Men allting behöver inte förstås.