Elegi över hösten 2011

Cyklar till den lokala pizzerian i den begynnande höstkvällen. Dagens gråa dimma har snabbt förvandlat denna hellediga (komp och utflexade) halvdag under höstlovet till ett disigt mörkeruterum. De timerstyrda lamporna i de tomma villorna och radhusen har inte hunnit med i svängarna. Inte heller gatlyktorna.

På pizzerian konstaterar bemanningen att det är lugnt; ovanligt och kusligt lugnt.Jag vill inte äta där och tar min kartong i kasse och cyklar hem. Inte ens omkörd av någon bil tar jag mig hem. Inte ens en medelålders man och husse på kvällspromenad med hunden ser jag på min cykeltur. Allt är stilla, allt är öde. Allhelgonaaftonsöde  och i stilla frid vilar förorten i mörkret.

Jag funderar på om kungen i konungariket Sverige, Carl XVI Gustaf, någonsin går på gatorna i villaförorterna, som en vanlig man, med cigarett i sin hand. Bara för att känna av hur hans undersåtar har det. Och vad som får dem att ticka och gå.

Senare, pizzan uppäten och ett glas vin därtill, står jag vid fönstret och ser ut över husen i grannskapet. Avklädda vilar de, löven har fallit från träden, och med sina tidsinställda lampor tända, för att avskräcka inbrottstjuvarna. Gapandes ihåliga, vittnande om frånvaron av allt mänskligt liv.

Och vad med mig själv?