Live the brand

Att leva som man lär blir lätt ansträngande, men skylten säger å andra sidan ingenting om glasskyltar och ljusskåp heller.

Inför ett vägskäl i förorten kan man stå.....

.... och få bilden klart för sig.

Facis de necessitate virtutem

Enligt Nietzsche upphöjer svaga människor sina gärningar, det som de varit tvingade att göra, och påstår att de valt själva att göra det, för att det är och har varit det goda att göra. Tänker på att egocentrerade människor med ekorrbeteende och inskränkt syn på sin omvärld gärna rationaliserar sitt liv och sitt värv på samma sätt. Och väljer att läsa världen på ett sätt som gör dem till segrare. För det är nog det viktigaste i deras värld. Funderar på om inte de flestas liv är ett misslyckande som i retrospektiv valt att formuleras som om de, just de, kommit upp med trumfen, hur ensamma de än sitter med den.

Vet inte varför jag kommer att tänka på det när jag besöker Stockholms Universitet. Gångvägen från tunnelbanan är lika deprimerande som den var då jag gick här (oavsett väderlek). Huskropparna upplevs som mindre nu, men studenternas ansikten, frånsett piercing och rakade skallar, är de samma. Och jag konstaterar att det var länge sedan jag såg så många ansikten hårt härjade av acne. Samma bleka ansikten och samma håglöshet. Samma nudlar och samma billiga öl.

Den jag träffar är ung och vi samtalar om och runt en massa fenomen som jag känner igen. Det är 22 år som skiljer oss åt, men hans studievardag har varit min. Min vardag nu kan kanske bli hans. Vem vet?

Jag vet inte om jag ännu upphöjt mina val till dygd, men jag har i alla fall funderat över dem.

Nietzsche skulle fylla 20 år när han skrev in sig vid Universitetet i Bonn. Jag var 18 år när jag skrev in mig.

Jag lämnar studenterna och Universitetet och kan konstaterar att de och det nog är lika välanpassat som på min tid.

Fortsätter att fundera över att göra en dygd av nödvändigheten, som enligt Nietzsches kanske skulle stavas kompromissen eller det som bara blev. Herre över sitt öde -  jo-jo med snöre, fem öre, som min mamma skulle ha sagt


*Uppdatering*: Och så läste jag den här recensionen och tyckte att den var alldeles lysande i sin snillrika sågning.

Om en hund mår sådär

CoAl₂O_{4 är den kemiska formeln för det pigment som givit färg åt väggen. En beständig färg som en gång i tiden signalerade beständighet. Nu signalerar den kanske främst att den glaserade tegelväggen bättre bestått tidens tand än resten av bygget. Endast väggen lyser lika klart som den gjorde tidigare. Och vänd mot norr står parkbänken på skuggsidan, för de som lever på densamma. Och deras husdjur.}

Första natten i galgen är värst

Har mitt livs hittills mest besvärliga intervjuobjekt. Tillgänglig endast under bilfärder och dessa företages vid sjutiden på morgonen eller vid obestämbar tid på kvällen: - Skicka ett SMS och stäm av!

Hej och hå, han svarar inte när jag ringer och svar på SMS kommer flera timmar senare, när han inte kan.

Tar en promenad i en, för sinnesstämningen passande, söderförort istället. Vandrar genom ett miljonprogramsområde som låtit förfallas av det allmännyttiga bostadsbolaget. Oklart varför, men har en vag bild av att det i lokaltidningarna pågått en debatt om huruvida bostadsrättsföreningsombildningar alternativt försäljning till ett privat fastighetsbolag är orsak till det. Plötsligt blir ljuset varmt och jag kommer att tänka på hur tallens krona, bakom huset på landet, brukade spraka till av solnedgången.  Tittar på huset framför mig och får en bild av hur nöjd arkitekten måste ha känt sig när han eller hon fick till fasaden på flerfamiljsboendeenheten framför mig. Det var nog såhär det var tänkt att betraktas. Det var nog såhär det såg ut på fasadritningen eller modellen som godkändes. En fråga om perspektiv.

Den äldre damen med barnvagnen, nere till vänster i bild, hittar ingen lösning på hur hon skall få upp joggingbarnvagnen för trapporna. Och gångstigen är alldeles lerig. Hon pratar absolut ingen svenska och ganska många hypoteser rusar genom mitt huvud om hur hon uppfattar det land hon nu lever i. Det kan vara nog konstigt för mig som levt större delen av mitt liv här.

Jag bär upp barnvagnen för trapporna. Vagnen är alldeles ny och, så vitt jag kan bedöma det, högteknologisk. Tanten är alldeles gammal och, så vitt jag kan bedöma det, från en annan tidsålder med huckle och en fotsid kappa.

Härda ut: det blir inte bättre, men man vänjer sig. 

30 minuter stopp på röda linjen vid Örnsberg

De som drömmer om det ogripbara som de längtar efter. Det som förhoppningsvis kan tillfredsställa deras hunger och törst efter någonting annat än det som finns. De som sträcker sig uppåt efter något annat och, i sina fåfänga försök at t få det att materialisera sig på denna, vår jord. Det är de som gör vår verklighet större, trots att de i sina egna ögon misslyckas; För det blir aldrig som de drömt det. Men för oss andra trollar de fram magiska ting, bilder och ljud som andra, praktiska människor, gör åtkomliga. Man måste beundra dem.