Enligt Nietzsche upphöjer svaga människor sina gärningar, det som de varit tvingade att göra, och påstår att de valt själva att göra det, för att det är och har varit det goda att göra. Tänker på att egocentrerade människor med ekorrbeteende och inskränkt syn på sin omvärld gärna rationaliserar sitt liv och sitt värv på samma sätt. Och väljer att läsa världen på ett sätt som gör dem till segrare. För det är nog det viktigaste i deras värld. Funderar på om inte de flestas liv är ett misslyckande som i retrospektiv valt att formuleras som om de, just de, kommit upp med trumfen, hur ensamma de än sitter med den.
Vet inte varför jag kommer att tänka på det när jag besöker Stockholms Universitet. Gångvägen från tunnelbanan är lika deprimerande som den var då jag gick här (oavsett väderlek). Huskropparna upplevs som mindre nu, men studenternas ansikten, frånsett piercing och rakade skallar, är de samma. Och jag konstaterar att det var länge sedan jag såg så många ansikten hårt härjade av acne. Samma bleka ansikten och samma håglöshet. Samma nudlar och samma billiga öl.
Den jag träffar är ung och vi samtalar om och runt en massa fenomen som jag känner igen. Det är 22 år som skiljer oss åt, men hans studievardag har varit min. Min vardag nu kan kanske bli hans. Vem vet?
Jag vet inte om jag ännu upphöjt mina val till dygd, men jag har i alla fall funderat över dem.
Nietzsche skulle fylla 20 år när han skrev in sig vid Universitetet i Bonn. Jag var 18 år när jag skrev in mig.
Jag lämnar studenterna och Universitetet och kan konstaterar att de och det nog är lika välanpassat som på min tid.
Fortsätter att fundera över att göra en dygd av nödvändigheten, som enligt Nietzsches kanske skulle stavas kompromissen eller det som bara blev. Herre över sitt öde - jo-jo med snöre, fem öre, som min mamma skulle ha sagt
*Uppdatering*: Och så läste jag den här recensionen och tyckte att den var alldeles lysande i sin snillrika sågning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar