Kupésamtalens försvinnande

Främlingar på tåg är inte bara en roman av Patricia Highsmith, det var även ett fenomen jag minns från min ungdom då tåg var modus operandi för att ta sig runt i Europa om man inte var lagd åt liftarhållet. Minns att man kunde resa inrikes med Linjeflyg för en spottstyver om man var beredd på att att sitta och vänta vid gaten och kanske även var beredd på att inte resa alls. Sak samma, det här handlar om tåg och det handlar om hur man färdades på tåget: i kupé. Fyra i första klass och sex i andra klass. Ett tillfälle att mötas och samtala, hela kupén var som uformad för ett civiliserat samtal. På lagom långt avstånd och med möjlighet för alla att deltaga kunde samtal blomma upp, plana ut och återuppstå. Främlingar på tåg handlar helt enkelt inte bara om att utbyta mordplaner för att undkomma straff. I dagens moderna tågkorridorer sitter hälften rätvända och andra halvan felvända i rader som vare sig inbjuder till spontana samtal eller social aktivitet. Därvidlag är tågresande knappast längre ett socialt medium. Fast sådana skall kanske vara digitala för att räknas numera.

Dessutom fick man röka i korridoren utanför. Nu får man inte röka alls.