Alla dessa oförklarliga möten

Köar i en evighet i kamerabutiken för att köpa ett zoom-objektiv till ett extremt bra pris. Har inte riktigt tid med det här, men vi pratar 4 lakan i rabatt. Skall till sjukhuset sen och besöka min pappa och är aningen i uppe i limningen. Äntligen blir det min tur och jag får hon som stammar som expedit. Inget fel med det. Tänker att jag skall vara extra tillmötesgående som kund.

Jag vet vad jag skall ha, men expediten insisterar på att jag skall "känna" på objektivet och tar fram en kamera, monterar objektivet och räcker det till mig. Det är då han dyker upp. En man i obestämbar ålder som gratulerar mig till mitt val av kameramärke. Han fortsätter med att berätta att han är krigsfotograf, eller var. Han säger att han är 75 år gammal, har arbetat för den Israeliska säkerhetstjänsten och har varit med. När jag frågade om var han varit med, om det var i Kongo, skakade han på huvudet och säger: Suez, Oktoberkriget, Vietnam..

Och vad svara man på det? Jag sa bara: Oj!

Han berättar om att han ägnat år åt att lokalisera och fotografera krigsförbrytare i Sydamerika. Sen fortsätter han med att berätta om olika tekniska aspekter av olika kameratillverkare, film, digitalsensorer samt satellitkameror. Han berättar om det museum han skapat utanför Tel Aviv med olika militära kameror som är jättehemliga.

Han berättar hela sitt livs historia i FFW-version. Gripande, men absurt eftersom det är som en rabblad redogörelse som jag känner igen, vilket inte förtar den tragik som finns. Han överlevde Förintelsen och vigde sitt liv åt att ... Tankarna far runt i hjärnan och jag funderar på vad jag skall kategorisera hans livsgärning som: Åt att hämnas, att vedergälla?

Jag är stressad, skall betala och sen åka till Sankt Görans sjukhus. Han förklarar en massa saker som jag redan känner till, men jag vill inte vara ohövlig. Särskilt inte som han är trevlig, engagerad och kunnig. Men vad skall jag göra av hans information?

Han berättar en massa teknisk historia och vill att jag skall fråga expediten vad de tar för en Leica M-9. Sen berättar han en massa om Leica och hur de "fuskade" förr i tiden. Han försöker pruta på det pris jag skall betala och expediten säger att jag redan fått 21 procent i rabatt. Han tycker att hon skall vara juste mot mig.

Denne välvillige man vill aldrig sluta och jag gillar honom skarpt, samtidigt som jag inte har tid att stanna och lyssna på honom.

Till slut tackar jag för hans hjälp och tar honom i hand. Jag förklarar varför jag måste gå och känner ett styng av vanmakt. Han gratulerar mig till mitt val av objektiv och önskar mig lycka till.

Ute faller ett snöblandat regn. Det är lördag. Jag skall till Sankt Görans sjukhus.

Gemenskapen i ett utanförskap

Fick ett möte inställt av den mest triviala av alla anledningar: Den jag skulle ha möte med hade glömt bort det och var hemma med sjukt barn. Så kan det gå. Skall vara på annat kortmöte lite senare i närheten så det finns ingen anledning att åka tillbaka till min arbetsmodul. Bara resan fram och tillbaka skulle ta all tid i anspråk.

Gör mig några ärenden i ett förortsköpcentrum istället.  Det är ingen vidare fart på kommersen och det är kanske lite för tidigt på dagen för det. I närheten av Systembolaget fördriver några presumptiva kunder sin tid. Sätter mig och skriver detta och funderar på den gemenskap de och jag delar i vårt utanförskap. Vi väntar allesammans på att något skall hända eller, i deras fall, öppna. Sen börjar jag fundera över vissa vänner jag haft genom åren. En del vänskaper tog sin början i den minsta gemensamma nämnaren att ingen av oss hörde till den andra gruppen och vad nu de i den hade gemensamt. En del av de vännerna har jag kvar. Och det är jag glad för. Träffar dem lika sällan som jag träffar mina andra vänner.

Klockan blir 10 och de andra som väntar skall bli del av en annan gemenskap eller utanförskap. Vårt nuvarande gemensamma utanförskap upplöses. Själv skall jag kolla efter julklappar en liten stund.

Så kan det vara. 

Souvenirer

Hittade en stor ask fylld med miniatyrklädnypor i min byrålåda, där gamla glasögon, manschett- och skjortknappar ligger. Jag tog upp en näve och tittade på dem. Mest blåa, men en del silverfärgade. Visste precis varifrån de kom; SAS-flighter framför skynket på den "gamla goda tiden". De satt på servetten och skulle användas för att hålla fast den, när man åt. Var och en, en resa. För det mesta till Bryssel, men även till andra flygplatser och destinationer. Ingen av dessa klädnypor var yngre än 11 år och ingen äldre än 21. Så länge sedan var det och så nära i tiden. Hade förmodligen en tanke bakom mitt samlande, särskilt som jag de flesta gångerna reste bakom skynket och inte fick någon klädnypa att ta med.

Sen börjar det forsa över mig, minnen av gater, terminaler, anslutningståg och taxiresor. Den sterilt generiska miljön och det kalla ljuset som fanns överallt. De trista mackbutikerna och doften av gratinerad ost. Kvällspromenaderna från tågstationerna till hotellen som alla såg ungefär likadana ut. De stängda butikerna och de trista skyltfönstren. Tiggarna och de blanksvettiga ansiktena på (framförallt) män som varit allvarliga hela dagen och nu skulle ägna sig åt socialt nätverkande, eller bara fylla.

Så europeiskt och modernt det en gång kändes. Så länge sedan.    

Jag hade en dröm

Somnade tungt efter intensiv gårdag som inte slutade förrän sent. Drabbades av "nakna ögon", en känsla av hypernärvaro, under kvällsuppdraget som medmoderator på en debatt. Förmodligen av anspänningen, kanske av tankar som jag haft under dagen, eventuellt av kombinationen.Jag var trött när jag tog tunnelbanan hem och jag var trött när jag gick och la mig.

Drömde sen en banal men otroligt rolig dröm. Vaknade mitt i natten av att jag skrattade högt. I korthet handlade drömmen om en middag, en otroligt trevlig middag. Samtalet böljade fram och tillbaka, men det var en särskild person med som jag tyckte jag kände igen. Vi pratade och skrattade oerhört mycket åt varandras skämt och ordvändningar, men vi kunde inte komma på var vi träffats förut eller vår gemensamma beröringspunkt. Ända tills vi samtidigt konstaterade att vi faktiskt träffats tidigare, i en dröm jag hade haft för någon månad sedan. Det hela var så absurt att vi båda skrattade så att tårarna rann. Och då vaknade jag mitt i natten av att jag skrattade högt.   

Årstafältet, Allhelgonadagen, klockan 12 på dagen

Elegi över hösten 2011

Cyklar till den lokala pizzerian i den begynnande höstkvällen. Dagens gråa dimma har snabbt förvandlat denna hellediga (komp och utflexade) halvdag under höstlovet till ett disigt mörkeruterum. De timerstyrda lamporna i de tomma villorna och radhusen har inte hunnit med i svängarna. Inte heller gatlyktorna.

På pizzerian konstaterar bemanningen att det är lugnt; ovanligt och kusligt lugnt.Jag vill inte äta där och tar min kartong i kasse och cyklar hem. Inte ens omkörd av någon bil tar jag mig hem. Inte ens en medelålders man och husse på kvällspromenad med hunden ser jag på min cykeltur. Allt är stilla, allt är öde. Allhelgonaaftonsöde  och i stilla frid vilar förorten i mörkret.

Jag funderar på om kungen i konungariket Sverige, Carl XVI Gustaf, någonsin går på gatorna i villaförorterna, som en vanlig man, med cigarett i sin hand. Bara för att känna av hur hans undersåtar har det. Och vad som får dem att ticka och gå.

Senare, pizzan uppäten och ett glas vin därtill, står jag vid fönstret och ser ut över husen i grannskapet. Avklädda vilar de, löven har fallit från träden, och med sina tidsinställda lampor tända, för att avskräcka inbrottstjuvarna. Gapandes ihåliga, vittnande om frånvaron av allt mänskligt liv.

Och vad med mig själv?     

Det uppenbara blir trivialt först efter att det konstaterats

Har ägnat arbetsdagar åt att intervjua experter inom ett visst område för en rapport. Har ställt kritiska frågor och bett dem jag intervjuat att fördjupa och förklara sig noggrant.

Jag har varit vänlig, strukturerat vad de sagt och ställt kontrollfrågor. Jag har lyssnat till cynisk reflektioner "off the record" som jag inte får eller har citerat i rapporten, men som ändå skänkt en viss ton åt vissa av mina formuleringar.

Läser igenom vad jag ställt samman och konstaterar att det blir ganska menlöst; uppenbart och trivialt.

Går tillbaka till mina anteckningar och konstaterar att det nog inte är mer avancerat eller spännande än så här. Så lätt, trivialt och ...och ..och .. uppenbarligen så kontroversiellt att informationsansvariga på ett företag, där en av experterna är anställd, hör av sig och meddelar att de inte vill ha med "sitt bidrag".

Tänker på en rad ur en bok av PJ O'Rourke om jätteträden i Amazonas som sträcker sig majestätiskt högt upp i himlen och med rötterna i en extremt näringsfattig jord.

Är nog mest sur över den tid jag slösat bort.