این نیز بگذرد

Att Vara eller inte Vara

Har varit utfrågare på en årsstämma i Vara Konserthus. Två dagars inläsning av verksamhetsberättelser, motioner, ett flertal telefonsamtal med branschfolk och en dags funderande resulterade i ett fyrsidigt frågebatteri och konstaterandet att den nya styrelsen gjort ett riktigt bra arbete. Men det blir det ju ingen underhållning av. Säkert finns det en och annan som vill se "ansvarsutkrävande" och blod, sådana finns det alltid. Men när det bara skulle bli burleskeri, i ett i övrigt seriöst sammanhang, kan jag inte ta på mig den rollen; jag är ju ingen kvällstidningsreporter.

Fast jag ångrar en sak jag sa som moderator. Ångrar det inte mycket, men lite. Det var en onödig, publikfriande kommentar som förringade värderingar vars representanter inte var där.

Nå, på herrtoaletten, efter utfrågningen, kommer en man fram till mig och säger åt mig att jag skulle gått hårdare åt dem i styrelsen. Fast å andra sidan, tillägger han, så har de gjort ett bra jobb som får ihop hela organisationen på så kort tid. Men, fortsätter han, man måste alltid hålla de förtroendevalda kort. 

Tänker på mina egna år som ordförande i en bostadsrättsföreningsstyrelse och minns att det handlade om att hållas ansvarig för de få tillkortakommandena, inte för allt det som gjorts rätt. Och hur det sakta började påverka min uppfattning om en hel del av mina grannar.

Nå, alla är i grund och botten mycket rara och jag vandrar ut i Varaslättsblåsten. Enligt kartan i telefonen är det en kilometer till stationen och jag har en dryg timme på mig att ta mig dit. Beslutar mig för att se stan. Vandrar runt i stadskärnan i motvind, hur jag än vänder mig och går. Ser allt och har bara 48 minuter kvar att slå ihjäl. Conditori Nordpolen Vara är öppet och skyltar med grötfrukost för 60 kronor. Jag tar en Nordpolen special och en vetebulle med pecannöt och lönnsirap. Hela kalaset kostar 37 kronor och jag blir serverad vid bordet. Känner mig lite som en karaktär i en Pär Rådström-roman. 

Publiken på Conditoriet är blandad. Äldre och yngre om vartannat. De sistnämnda kunde sitta på ett fik varsomhelst i Sverige. De verkar vara arbetslösa eller undersysselsatta och diskuterar hur mycket man tjänar på att bära ut tidningar. Och om det är värt att gå upp för, på morgonen. En flicka funderar på att starta ett hästgymnasium och de andra tråkar henne för det. Eller så är det bara så jag uppfattar det.

Det känns lite som om jag gjort en tidsresa. Husen ser ut som något obestämbart 50/60-tal. Det är tomt på folk på gatorna i staden, förutom några pensionärer som stretar i den hårda blåsten. Och så några mörka kvinnor som jag, kanske fördomsfullt, tror är flyktingar. Det är väl det som gör att jag inser att det fortfarande är 2012.

Plockar ihop mina saker från kafébordet och går till tåget för färd till Herrljunga. Där kan vad som helst hända. Exempelvis att det tåg skall komma som för mig någon annan stans.

Elias Canetti i verkligheten

Har huset fullt av ungar; barnen och deras kompisar.

Lagar mat, utfordrar dem och tänker på många saker samtidigt: tankarna studsar som en amfetaminstinn flipperkula mellan nu och då, Sverige och Grekland, Gotland och Mälarhöjden, Bromma och Södermalm, kalamataoliver och brunsås, mina föräldrars söndagstillställningar och varför, Four Tops o.s.v.

Minns ett citat av Elias Canetti: I andras familjer kvävs man. Man kvävs i sin egen också, men man märker det inte.

Äter kalamataoliver, gurka, rödlök och tänker på när min pappa handlade fetaost och RIKTIGA oliver i Hötorgshallen i början av 70-talet. För att det var gott och för att de som sålde det var trevliga personer som kämpade och stod i. Han är och har varit en man utan större åthävor, vars timglass snart runnit ut, och jag har insett att han nog inte är eller varit en såpass dålig förebild. I det inskränkta Sverige som en gång var. Och kanske alltid förbliver vad det var.

Fast i förorten

En cykel står fastlåst i lyktstolpen vid Ugglemossvägen 3. Den har stått där så länge jag bott här, vilket snart är ett år. Det är en s.k. mountainbike och låset är rejält. När jag var ung kallades den typ av bygellås för mopedlås. Nuförtiden heter det säkert något annat.

Cykeln står där och jag har funderat över vad som hänt med dess ägare; om hen (hahahaha, nu skrev jag det) avlidit, glömt den eller bara resignerat. Fastlåst är cykeln och övergiven, på det mest hemska sätt: Ett redskap för flink, fartfylld färd fastlåst i en lyktstolpe i en sovkommun på den sörmländska tundran.

Tror inte att den klarat en månad innanför tullarna, med mindre än att den blivit plockade på det mesta som gått att plockas av med hjälp av bärbara verktyg.

Det kanske är en installation, som en rondellhund eller något liknande?

Skall nog ta en bild av den och publicera. Men det är ingen brådska; den lär stå kvar...

Konsekvensindifferens

Som tonåring har många det,
i berusningen likaså
Men en del har det jämt,
även i vuxen ålder

Om det handlar om beteende,
en inlärd och belönad vana,
om det visat sig vara framgångsrikt
för den enskilda individen

Men det kan också vara så om
man inte accepterar att det man gör
får konsekvenser för andra:
så tror man inte att man är en del av världen

Föregivande av ställning

Föregivande av allmän ställning, det vill säga att utge sig för att vara en myndighetsperson, är ett brott i Sverige enligt 17 kap. 15 § Brottsbalken (1962:700).

Den gör sig skyldig till föregivande av allmän ställning som felaktigt utger sig för att utöva myndighet eller olovligen bär uniform eller tjänstetecken för försvarsmakten eller andra myndighetsutövande organisationer, till exempel polis, tull, kustbevakning, räddningstjänst, ordningsvakt eller skyddsvakt. Det är även ett brott att på samma sätt utge sig för att tillhöra någon yrkeskår inom bland annat kollektivtrafiken eller el- och vattenförsörjningen.

Straffet för föregivande av allmän ställning är dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Om brottet bedöms som grovt är straffet fängelse i högst två år.

Föregivande av ekonomisk eller social ställning är dock inte ett brott, i sig. Men det kanske det borde vara.

Sprang på en bekant när jag hoppade av tunnelbanan vid Zinkensdamm för att handla. Det han och jag  har gemensamt är (i stort sett uteslutande) en annan bekant till oss båda och som är minst sagt skrupelfri och ambitiös. Framförallt när det kommer till kvinnor. Även om jag tycker att det är hemskt så skrattar jag gärna åt vad jag får höra. Det gör vi båda, den bekante som jag mötte och jag.

Bravaderna och förvecklingarna tycks fortgå och kvinnorna är ungefär i samma ålder som de alltid varit. Några skratt på det. Mannen i fråga har dock, helt naturligt, blivit äldre. Ytterligare några skratt på det. Kommer på mig själv med att, för vilken gång i ordningen kan jag inte svara på, ställa frågan: - Men vad ser alla dessa kvinnor i honom?

Svaret är fortfarande det samma: - Men han framstår ju som en överklassgrabb som hamnat i tillfälligt trångmål. Han har ju lärt sig hur han skall föra sig och vad han skall säga. Han är ju sån, med lite tiltad verklighetsuppfattning.

Och så är det kanske och har alltid varit. Ingen större skillnad på den gamle bocken som gör allt för att framstå som en aningen grånad jeunesse doré med pojkcharmen kvar eller de som sparar ihop pengar för att kunna stila för andra på veckoslutens Stureplan, i Visby under Stockholmsveckan eller i Båstad under tennisen.

Och hur länge behöver förhållanden vara: Nog tröttnar han fortare än de kvinnor han uppvaktar så honom lider det ingen nöd på.

Hepp och hej, handlade bakad leverpastej, grönmögelost och bröd på Gröna Konsum (eller vad det heter nuförtiden) samt rusade ner i tunnelbanan och fick, givetvis, vänta 9 minuter på mitt tåg.

Olika tider samtidigt

Grejade gårdagskvällens moderatorsgig och gick och tog en öl på lokal med den jag bjudit in för att utvärdera min insats.

Vi hamnade, inte utav en slump, på det som en gång varit mitt och mina gamla kollegors stamlocus. Vi serverades en jubileumsöl från deras tioårsjubileum (för två år sedan) och kunde konstatera att den smakade helt OK. Konstaterade även att just den nyinvigningen hade jag varit inbjuden till och gått på. Mindes också att den nyinvigningen hade markerade slutet på perioden då detta stamlocus förlorade sin stam-del för mig. Därefter hade det blivit alltmer sporadiska, om än fortfarande intressanta, besök där.  Livet hade förändrats, då som nu, och kanske hade nyinvigningen för tolv år sedan bara sammanfallit med förändringen av mitt liv. Givetvis var det så; det var endast ett sammanträffande, om än i mina ögon symboliskt.    

Under utvärderingssamtalet satt jag och mindes hur det sett ut i lokalen tidigare och även hur det sett ut ännu tidigare, innan ombyggnationen av det som byggts om några år tidigare. Och från den hågkomsten associerade jag vidare till hur det såg ut på de kontor och i de sammanhang där jag arbetat och hur man arbetade och vad som värderades och betalades för, på den tiden. Och så mycket har förändrats, men inte för alla och på alla ställen. Den våg av förändringar och nya arbetssätt som de av mina mycket unga uppdragsgivare tagit till sig skulle uppfattas som anarkistiska av andra, till åren äldre uppdragsgivare. Det som vissa av mina branschkollegor går på kurser för att överhuvudtaget begripa är något som andra, de yngre, lärde sig redan när de gick på gymnasiet, för bara några år sedan.

Förhållningssättet, hur världen uppfattas och arbetet skall genomföras blir något individuellt som tar sig uttryck i hur man kräver att något skall göras och med inhyrd insats av vem.

Kanske inte världens mest djupsinniga eller originella tanke, men kysst av en trappistöl (eller två) kan man alltid kosta på sig lite milt överseende med sig själv.

Och jag fick (förmodligen) godkänt på min insats med orden: Det märks att du gjort det där några gånger. Du är ju som en gammal cirkushäst.

Sen pratade vi om våra föräldrar och våra barn.