Inte längre rusningstrafik

Avfarten upp mot E4S från Tranebergsbron: Fastnar i ännu en slags bilkö; En som rör sig, snabbt. Fyra körfält, hårt packade, Sida vid sida i över 90 km/h, på 70-väg Det jag ser med mina egna ögon Och hur jag ser det (I min egen hjärna) Är bara min upplevelse (eller ett kommande minne) av den jag är och har varit.

En lång mening utan särskild vikt eller mening

En tanke som slår mig är att OM en viss australiensare, när han utlämnats till Sverige, åtalas och döms för våldtäkt eller sexuellt övergrepp och istället för att avtjäna sitt straff utlämnas till en stor stat i väst som för honom till ett fängelse på ön Kuba och därstädes torteras på ett vidrigt sätt så är det ungefär den typ av straff som många anser att den typen av brott skall bestraffas med.

Humus, houmus, kaffe och regnvåta kläder

Lämnade cykeln vid stationen i förorten och tog tunnelbanan. Regnet var mig övermäktigt och jag var inte ensam. Vagnarna var överfulla och armar sökte sig runt varandra för att nå ledstängerna samtidigt som alla kroppar försökte hålla sig till sig själva för att inte snudda vid genomdränkta regnkappor. Luften är mustig av fukt, houmus- och kaffedoftande utandningar, alltför nära. Insnärjda i varandra, som rottrådar i myllan, färdades vi ståltermosen genom underjorden. Varje stopp blev en övning i att lösa upp trasslet av armar för att kunna maka sig för de som skulle av och på.

Jag bytte till grön linje vid Slussen och klev till slut av vid Hötorget. Pollenmättat regnvatten schwooshade och skvätte under bildäcken och upp på trottoarerna. Nu är sommaren här, lika bra att vänja sig. 

Dagens Pekoral

Dagens regnmoln fästet kransa
Flugorna kring foten dansa
Så är helgens fagra solskur
utbytt mot en dito regn-

Vård av barn är dagens lösen
snuvig son, en smula frusen
Icke lugn i sängen ligga
idogt samtal vill han vigga

Liten pilt, när regnet strilar,
spörjer fadern vid tangenter
Varför, varför, varför blogga,
Kan det ledan nått fördela?

Vad man pratar om när man pratar om

Koder och kontext kan vara nog så förvirrande när man växt upp i en kultur och ett sammanhang. Hur blir det inte när man kommer som ny till ett land, en kultursfär eller ett sammanhang.

Har några riktigt gamla vänner, nå de är i min ålder, men när vi pratar om saker och våra liv hamnar vi i ett läge där referenserna för sammanhang och företeelser idag (2012) svävar kvar i 1960- och tidiga 1970-talet. Vet inte hur nyttigt det egentligen är, men det är nog så intressant att reflektera över.  Något som inträffade på mitten av 80-talet betraktas som något nytt, eller åtminstone nyligen skett:
- Det var ju då du satte fart med det där och började umgås med de där och sen........

Men tiden har gått och ibland blir detta umgänge som ett besök på museum. Istället för artefakter är det händelser och relationer, till synes påtagliga, som förevisas och förklaras. Kanske ett sätt att klistra samman en relation där mycket av det som sker, nu sker tillsammans med andra och i andra sammanhang. Men umgänget med dessa gamla vänner blir extremt esoteriskt. Kanske ett sätt att bevara ett reservat, fritt från samtiden och samtida.

Fåglarna sjunger som besatta. Sitter på verandan med nekrologerna i Svenska Dagbladet och tycker att det blivit lite väl mycket tjosan och tjena. Det är söndag och mors dag.

Revirhävdande fåglar

Har vid sidan av läsandet av Bergtagen försökt att följa några debatter som jag inte ids länka till.

Sittande på terassen, ovanför den breda dälden och dold för grannskapet av den prunkande grönskan, kan jag höra olika fåglar som idogt hävdar sina revir. Mest irriterande är duvans monomant gurglande läte som är igång från tidig morgon till skymning. Men där finns även andra fåglar som hävdar sitt revir; hackspettens knackande och småfåglarnas kvittrande. Alla talar de om att det här är deras plats för lek och födojakt. Det förekommer även en del fajter med senkomna häckare som söker sin plats. Sen finns det kråkor som vill röva ur boen, men då är det ett helt annan ljud i skällan. Ibland slåss de så att fjädrarna ryker. Ibland håller jag på kråkorna, i alla fall om de angriper duveländena (oj, det där kanske var fågelrasistiskt?). Då kan det rent av bli så att andra duvor (om jag inte missuppfattat det helt) ger sig in i fajten, eller i alla fall uttrycker sin sympati. Det blir till en kakafoni. Och sen blir det lugnt.

Inte längre förströdd av fåglarnas revirhävdande kan jag återgå till att försöka följa några debatter som jag inte ids länka till.

 


(Hmmmm, man pratar ju inte om fågelraser utan om fågelarter. Då kanske man inte kan avfärda sig som rasist utan som artist?)

Skall man våga ha en åsikt ö.h.t.?

Kluvenheten dragen till sin extrem är ganska fascinerande. Huruvida det blir bra publicerat är en annan sak. Fastnar i resonerande om vad jag egentligen tycker, om det är värt att uttrycka det och om det innebär att jag skall bli lynchad eller inte. Att samtidigt förstå den ena sidan av en konflikt och samtidigt förstå den andra sidan. Och tycka att båda sidor har rätt och båda sidor har fel. I en globaliserad värld blir det som är en "allmängiltig" sanning i en kultursfär, plötsligt något ogiltigt i en annan sfär. Och i en digital, åtminstone till sina grundläggande funktion binär, värld är allting antingen inget eller något. En fjantig allegori, men på något sätt relevant. Vet inte om jag har något mer att säga just nu...