Motiven bakom motiven, återigen

Hittade en pappkartong i pappas arbetsrum med fotografier, kvitton, brev, identitetshandlingar och små läderetuier för olika linser märkta Carl Zeiss.

Bilderna var från slutet av 40-talet och de flesta avbildade finns nog inte mer. Fotografier, som ju skall säga mer än tusen ord, är ganska obegripliga när man inte kan sätta dem i något sammanhang. Och utan sammanhang lär de förbli, för de som visste är inte längre med.

Bilder ur ett liv på personer, platser och föremål som förmodligen haft betydelse i personlig, om än inte i allmänhistorisk mening. Men när avsikten bakom bilden förlorats i det förflutnas dunkel så återstår bara en bild av något begripligt, men oförklarligt. Det blir en fråga om det estetiska och, kanske, ett tecken på att ett liv har levts och att någon fångat något så flyktigt som ett ögonblick på 1/60- eller 1/125-dels sekund.

Återigen är det motiven bakom motiven som gäckar mig.

Men allting behöver inte förstås.

Ser du planet?

Händelsehorisonten

Händelsehorisonten är gränsytan mellan ett svart hål och världen utanför. Ingenting av vad som sker innanför denna gräns kan observeras utifrån. Ingenting av vad som sker innanför denna gräns slipper ut. 

Återigen blir jag del av det undantagstillstånd som sjukhus och vård/omsorg utgör. Återigen som besökare och anhörig; nu som medelålders barn till en äldre förälder. Sådant kan livet vara.

Har tillbringat mycket tid på sjukhus som anhörig: Som tonåring, som ung man, som yngre medelålders man och som (nu) en medelålders man. Måndagar, tisdagar, onsdagar, torsdagar, fredagar, lördagar, söndagar, julaftnar, nyårsaftnar, midsommar, Valborg, Mickelsmäss o.s.v. Men den som nu ligger i sjuksängen är den förälder som inte var dålig, den som inte behövde åka in med ambulans, den som okuvligt stretade på och skötte om. Av kärlek och av pliktkänsla. Det sistnämnda är inte att förakta eller förlöjliga.

Tiden rinner snabbt ur våra händer och minnet spelar oss ideligen spratt. Tycker att det var nyss vi var och storhandlade tillsammans, tände ljus vid gravlunden, åt lunch på IKEA, kollade virke på brädgården. Visst var nyss och annat var för tio år sedan eller mer. Det flyter på och flyter ut: åren och livet.

Vi pratar. Om det som händer och hänt i världen och livet. Om vänner som finns och om vänner som inte längre finns. Om livet i stort och smått. Vi pratar om byggnader, städer, tennis, mat, öl och vin.

Han har mycket ont och är mycket trött. Jag anar att det finns en annalkande händelsehorisont. Tids nog kommer den skilja oss åt.

Man kan säga mycket om vård och omsorg, men en hel del av det handlar nog om vår egen ovilja att acceptera hur döden kan vara: Seg, utdragen, plågsam och oåterkallelig.

Det är inte synd om mig, men det är en smula ledsamt just nu. Sådant kan livet också vara.

Några dagar i Visby

Åter i hemmet efter att arbete och obligatorier avklarats. Samlar mina intryck och tankar; har skrivit för andra, annorstädes och för annan publik. Hittar en snurrig lista på Spotify som jag lyssnar till och inser att den som skapat den antingen har mycket bisarr humor eller är vansinnig, i klinisk mening.

Funderar på egenskaper som blind opportunism och dito lojalitet. I vissa fall råder det tyvärr ingen motstridighet vad gäller sådant. Funderar på tidsepoker och situationer när den blinda fanatism som de uppvisar, tilläts verka fullt ut. Tänker elaka tankar om en del jag mött, och vad de skulle ha gjort om de hade en annan nationalitet och tillhörighet i en annan tid. Tänker den förbjudna tanken att de i sådant fall mycket väl kunnat vara på Simon Wiesenthal-centrets lista över eftersökta personer nu. Kanske är det att gå för långt, men jag vet inte. Jag tror inte att de är egentligen onda, men de är definitivt sugna på att komma fram och upp: Till vilket pris som helst. Och är det riggat för dem att vägen upp handlar om att bokstavligen klättra över lik vet jag faktiskt inte om de hade funderat särkilt länge på det och att det hade hindrat dem. Förmodligen en hastig blick till vänster och höger (för att se att de inte hamnade efter) och sen ett steg framåt.

Skall nog vara glad över att tiderna förändrats. 

Egoreaktionär

Att vandra runt i natten i en stad i ett främmande land med barnen ger perspektiv på mig själv och alla andra som jag. Insåg att jag befann mig i detta främmande lands motsvarighet till Västerlånggatan. Fast här var det ruiner från Romarriket som lockade, inte staden mellan broarna. Förklarade inkastare som ord och begrepp för äldste sonen. Han följde upp med olika vitsar och det var ganska kul. Befinner man sig i en turistfälla är det inte en fråga om, utan när och hur man blir blåst. Vi tar en läsk på en restaurang i ruinerna och utsikten mot det mörka havet är lika hänförande som notan. Runt om, skådespel kring serveringen med inslag av bordsfyrverkeri och, i ärlighetens namn, rätt mycket annat tingel-tangel. Pojkarna är hänförda och jag inser att det är nog inte läge för en cynisk föreläsning om bondfångeri. Notan går på mer än det dubbla mot en middag, men personalen är utsökt servil och mycket bekräftande. Tänker mig att alltihopa skulle kunna göras till en kurs i lönsam iscensättning av restaurangupplevelser på restauranghögskolan i Grythyttan. Det är ju det som det handlar om: att locka och plocka kunderna på deras pengar till så lite protester som möjligt. Tänker på min egen barndom och allt skräp som jag och mina syskon förmådde min pappa att ta med oss på. Sånt min mamma spärrade upp ögonen för och avfärdade som skräp; motorcykeluppvisningar (en motorcykel som gång på gång hoppade över ett växande antal uppstaplade skrotbilar), Cirkus Scott, Gröna Lund, Holiday on Ice med mera. Men pappa följde med oss. Och han tyckte nog också att det var skräp, men visst var det någon slags upplevelse. Två av barnen somnar i restaurangstolarna och de kringstrykande katterna visade sig vara en mer spännande attraktion. Det var inte bättre förr, men jag var det definitivt. Och det gäller att inte blanda ihop barndomens förmåga till hänförelse över den till synes magiska världen och huruvida världen var mer magisk och god då än nu. Lyssnar, via Internet, till P4 Gotland. Det pratas om jordgubbsskörden inför midsommar samt huruvida kylan hotar tillgången på bären. Känns som ett eko av min barndom, fast då var det i tidningen Bohuslänningen och handlade om Finnerödjas jordgubbsodling. Jag kopplar ihop det, men så är det med egna tankegångar.

Something's lost

Kernel panic är applevärldens svar på windowsvärldens blue screen. Det sistnämnda har jag varit med om tre gånger under 25 år och det först nämnda 25 gånger under ett halvår. Försöker se det positiva i det hela: att inte bli fäst vid det materiella och, kanske, inte heller bli fäst vid det immateriella. Vad är opublicerade texter och alla dessa fotografier om inte fåfänga försök att hålla fast vid det som varit. Nu hjälper den usla MacBooken och den värdelösa Time Capsule-back-upen mig att glömma allt som jag inte omedelbart publicerat eller mejlat. Då slipper mina efterlevande någon gång i framtiden att sortera och ha dåligt samvete över vilket som skall sparas för att aldrig läsas. This too skall pass

Teofobi och skolavslutningar

Har idag avverkat fyra skolavslutningar varav en i en kyrka. Den sistnämnda var faktiskt mest anslående. Dock i det närmaste, kyrkorummet förutan, helt religionsbefriad. Prästen inledde med att under en minut hälsa välkommen och önska alla en trevlig sommar. Sen blev det klockspel och sen blev det skolkörer. Fantastiskt vackert var det och jag får allt en tår i ögonvrån när barn sjunger vackert i kör. Som avslutning blev det två verser ur Psalm 317, så lite mer av Gud blev det. På de första av dagens skolavslutningarna höll de sig till naturromantiken i den första versen (och så fick det vara nog med det). Tror att Svenska kyrkan är ganska smart. Och Högalids församling gör ett strålande arbete. Det vet jag.