Revirhävdande fåglar

Har vid sidan av läsandet av Bergtagen försökt att följa några debatter som jag inte ids länka till.

Sittande på terassen, ovanför den breda dälden och dold för grannskapet av den prunkande grönskan, kan jag höra olika fåglar som idogt hävdar sina revir. Mest irriterande är duvans monomant gurglande läte som är igång från tidig morgon till skymning. Men där finns även andra fåglar som hävdar sitt revir; hackspettens knackande och småfåglarnas kvittrande. Alla talar de om att det här är deras plats för lek och födojakt. Det förekommer även en del fajter med senkomna häckare som söker sin plats. Sen finns det kråkor som vill röva ur boen, men då är det ett helt annan ljud i skällan. Ibland slåss de så att fjädrarna ryker. Ibland håller jag på kråkorna, i alla fall om de angriper duveländena (oj, det där kanske var fågelrasistiskt?). Då kan det rent av bli så att andra duvor (om jag inte missuppfattat det helt) ger sig in i fajten, eller i alla fall uttrycker sin sympati. Det blir till en kakafoni. Och sen blir det lugnt.

Inte längre förströdd av fåglarnas revirhävdande kan jag återgå till att försöka följa några debatter som jag inte ids länka till.

 


(Hmmmm, man pratar ju inte om fågelraser utan om fågelarter. Då kanske man inte kan avfärda sig som rasist utan som artist?)

Skall man våga ha en åsikt ö.h.t.?

Kluvenheten dragen till sin extrem är ganska fascinerande. Huruvida det blir bra publicerat är en annan sak. Fastnar i resonerande om vad jag egentligen tycker, om det är värt att uttrycka det och om det innebär att jag skall bli lynchad eller inte. Att samtidigt förstå den ena sidan av en konflikt och samtidigt förstå den andra sidan. Och tycka att båda sidor har rätt och båda sidor har fel. I en globaliserad värld blir det som är en "allmängiltig" sanning i en kultursfär, plötsligt något ogiltigt i en annan sfär. Och i en digital, åtminstone till sina grundläggande funktion binär, värld är allting antingen inget eller något. En fjantig allegori, men på något sätt relevant. Vet inte om jag har något mer att säga just nu...

Att läsa om en bok får mig att minnas en massa annat

Minns att Kjell Alinge sammanfattade sens moralen i  Tage Danielssons film Sopor, när han recenserade den i Eldorado 1981, med orden: Det är bättre när det är bra, än när det inte är det. Och det kan till och med korkade barn genomskåda. Det var 31 år sedan.

Och läsningen av Bergtagen i nyöversättning fortskrider. Den är lika utmärkt som förra gången, men jag förstår nog mer nu än vad jag gjorde då. Kanske är det så att jag förstår mer om mig själv. Och så kommer jag ihåg en massa andra saker som jag läst och hört förr. Som Kjell Alinges recension av filmen Sopor, till exempel.

Bergtagen

Läser om Thomas Manns Bergtagen i svensk nyöversättning (från förra året). Läste den som ung gymnasist, men minns mest att jag en gång läst den. Skall bli intressant att se om jag minns något av boken, eller om den kan förklara något om de val jag gjort och den attityd jag har.

Och just läsandet av denna bok tar tid från annat; att blogga till exempel. 

Tankar om sprit

Dags att komma ut med mitt beroende av podar. Den här pärlan tycker jag är hörvärd tycker jag. 

Ryggradslös integritet

Vet inte om det är ett tecken på överlägsen intelligens, vankelmod eller begynnande demens som gör att jag allt oftare hyser motstridiga åsikter om det mesta som jag konfronteras med. Att isolera mig med P2 har inte riktigt lyckats. Korsord och Sudokon i Svenskan, som utgör min nattningsritual, kommer med vidhängande annonsbilagor och nyhetsdelar, varav jag åtminstone läser nekrologerna (som blivit bättre det senaste halvåret efter en dipp som varade i över ett år).

Nå, det är kluvenheten som är i centrum och jag har i alla fall haft förståndet att hålla det för mig själv. Mer för att jag inte orkar slå dövörat till olika resonemang som skall försöka resonera mig till rätta än för någon oro om vad min omvärld skall tycka om mig.  Kommer inte ihåg om det var Andy Warhol eller någon annan som alltid valde att hålla med de han lyssnade till, för att visa engagemang och slippa konflikter. Börjar alltmer förstå honom. Så mycket engagemang och åsikter, så litet intresse.

Till synes ryggradslöst är också en form av integritet. 

Den som har gjort en resa

Har varit i Skåne på besök. Närmre bestämt i Malmö, för det mesta. Hann med en tur till Smygehuk där kombinationen av ruttnande tång och kraftig pålandsvind skapade en spännande associationslek hos barnen i baksätet; de försökte överträffa varandra i precisa beskrivningar av hur det luktade. Carl-Jan Grankvist och Knut-Christian Gröntoft hade inte kunnat göra det vare sig bättre eller vidrigare, men barnen hade kul åt varandra och stanken. Om nu någon är intresserad kan jag meddela att palmerna ännu inte var utplacerade i Trelleborg. Vad som däremot var utplacerat var mängder av mäklarskyltar, troligtvis inför "Konstrundan" som är, eller var, ett populärt påskfördriv i södra Skåne tidigare. Mäklarna hoppades väl på att någon av alla de konstintresserade skulle göra en avstickare och spontanhandla ett pittoreskt litet kustnära hus. De var nog tvungna att baka kanelbullar så att skorstenspipan sprack om de skulle kunna överträffa tångstanken.

Nå, påsken innehöll även andra divertiment utöver denna geografikopplade utflykt till Sveriges ände (eller början?). Fast jag vet inte om de var så illustra. Ägnade morgonstunder åt att betrakta det ohyggligt feta koltrastpar som residerade i innerträdgårdens (yes, fanns även en ytterträdgård) grönska vid huset där vi bodde. Det dröjde ända tills tredje morgonen innan jag vågade fråga värdparet om koltrastarna inte var lite i överkant välnärda. De var lite som (och kanske inte så lite) Edvard Persson-varianter av de magra och stressade koltrastar som finns i trädgården där jag normalt tillbringar min dygnsvila. De skånska koltrastarna var som fjäderklädda handbollar som makligt hoppade omkring på stenplattorna. 

Jag fick till svar att de var normala koltrastar och att de jag hade i Stockholm förmodligen var undernärda. Tja, så är det kanske.

Hittade och läste en gammal julsamling av Torsten Ehrenmark och funderade på honom, Jolo, Philip Marlow och manlig ensamhet som myt och norm. Det var ju ändå påsk