Det räcker inte med att veta var man är för att komma dit man ska

Den extremt nervösa mannen i Tensonjacka flackar med blicken mellan mig och min son, där vi sitter och spelar Angry Birds på min IPad i Tunnelbanan. Mannen är yngre än jag, men har nästan inget hår på huvudet. Blicken far fram och tillbaka mellan mig och min son och jag stirrar tillbaka. Vare sig vänligt eller surt. Det är fullt i vagnen, men bredvid honom är sätet tomt.

Vid Gamla Stan  kliver en kvinna ombord. Hennes ansikte är rödblått och uppsvullet och avslöjar många nätter utomhus. Inte så lite alkohol heller. Givetvis tränger hon sig in på sätet vid fönstret bredvid den extremt nervöse mannen. Det dröjer inte många sekunder innan han tränger sig upp bland de stående och avlöses av en man som sjunker ned på sätet och somnar. Hans telefon glider ur handen och jag sträcker mig in under hans säte, plockar upp den och räcker den till honom. Han grymtar, oklart om det är till tack eller något annat. Han sjunker ihop igen för att vakna till vid Hornstull och frågar: "Vart fan går det här tåget och var fan är vi?". Jag tittar upp från IPaden och svarar: "Hornstull". Han nöjer sig med svaret och säger: "Bra, jag ska av vid Mariatorget". Min son säger: "Mariatorget har vi åkt förbi."

Mannen stirrar först på min son, sen på mig och säger: "Men vad i helvete!"

Sen går han av, precis innan dörrarna stängs.

Vargtimmeskorrespondens

Uppe i ottan och svarar på e-post som jag inte hunnit med. En fördel med att svara på brev i vargtimmen är att den som får dem kan se när de är skickade och att de med stor säkerhet inte kan besvara dem på en gång. Trodde jag.

När jag har svarat på mitt femte brev plingar det till och jag har fått en kommentar. Lite rart är det att det finns någon därute som sitter vid sin dator, precis som jag. Svaret är bra mycket mer personligt än vad det brukar vara från den personen. Den tidigare VD:n, numera egna konsulten, har smugit in en personlig ton i sitt e-postmeddelande. Hans svar andas en smula förtrolighet, något jag inte är van vid från denna person som annars är väldigt mån om att framstå aningen pompös (i mina ögon iaf).

Jag vet att denna aningen av förtrolighet kommer att vara som bortblåst när jag pratar med honom under dagtid. Nå, väntar med att besvara hans aningens förtroliga brevsvar tills på dagtid. Får se om något av denna sympatiska ton kommer att stanna kvar hos honom.

Alla dessa oförklarliga möten

Köar i en evighet i kamerabutiken för att köpa ett zoom-objektiv till ett extremt bra pris. Har inte riktigt tid med det här, men vi pratar 4 lakan i rabatt. Skall till sjukhuset sen och besöka min pappa och är aningen i uppe i limningen. Äntligen blir det min tur och jag får hon som stammar som expedit. Inget fel med det. Tänker att jag skall vara extra tillmötesgående som kund.

Jag vet vad jag skall ha, men expediten insisterar på att jag skall "känna" på objektivet och tar fram en kamera, monterar objektivet och räcker det till mig. Det är då han dyker upp. En man i obestämbar ålder som gratulerar mig till mitt val av kameramärke. Han fortsätter med att berätta att han är krigsfotograf, eller var. Han säger att han är 75 år gammal, har arbetat för den Israeliska säkerhetstjänsten och har varit med. När jag frågade om var han varit med, om det var i Kongo, skakade han på huvudet och säger: Suez, Oktoberkriget, Vietnam..

Och vad svara man på det? Jag sa bara: Oj!

Han berättar om att han ägnat år åt att lokalisera och fotografera krigsförbrytare i Sydamerika. Sen fortsätter han med att berätta om olika tekniska aspekter av olika kameratillverkare, film, digitalsensorer samt satellitkameror. Han berättar om det museum han skapat utanför Tel Aviv med olika militära kameror som är jättehemliga.

Han berättar hela sitt livs historia i FFW-version. Gripande, men absurt eftersom det är som en rabblad redogörelse som jag känner igen, vilket inte förtar den tragik som finns. Han överlevde Förintelsen och vigde sitt liv åt att ... Tankarna far runt i hjärnan och jag funderar på vad jag skall kategorisera hans livsgärning som: Åt att hämnas, att vedergälla?

Jag är stressad, skall betala och sen åka till Sankt Görans sjukhus. Han förklarar en massa saker som jag redan känner till, men jag vill inte vara ohövlig. Särskilt inte som han är trevlig, engagerad och kunnig. Men vad skall jag göra av hans information?

Han berättar en massa teknisk historia och vill att jag skall fråga expediten vad de tar för en Leica M-9. Sen berättar han en massa om Leica och hur de "fuskade" förr i tiden. Han försöker pruta på det pris jag skall betala och expediten säger att jag redan fått 21 procent i rabatt. Han tycker att hon skall vara juste mot mig.

Denne välvillige man vill aldrig sluta och jag gillar honom skarpt, samtidigt som jag inte har tid att stanna och lyssna på honom.

Till slut tackar jag för hans hjälp och tar honom i hand. Jag förklarar varför jag måste gå och känner ett styng av vanmakt. Han gratulerar mig till mitt val av objektiv och önskar mig lycka till.

Ute faller ett snöblandat regn. Det är lördag. Jag skall till Sankt Görans sjukhus.

Gemenskapen i ett utanförskap

Fick ett möte inställt av den mest triviala av alla anledningar: Den jag skulle ha möte med hade glömt bort det och var hemma med sjukt barn. Så kan det gå. Skall vara på annat kortmöte lite senare i närheten så det finns ingen anledning att åka tillbaka till min arbetsmodul. Bara resan fram och tillbaka skulle ta all tid i anspråk.

Gör mig några ärenden i ett förortsköpcentrum istället.  Det är ingen vidare fart på kommersen och det är kanske lite för tidigt på dagen för det. I närheten av Systembolaget fördriver några presumptiva kunder sin tid. Sätter mig och skriver detta och funderar på den gemenskap de och jag delar i vårt utanförskap. Vi väntar allesammans på att något skall hända eller, i deras fall, öppna. Sen börjar jag fundera över vissa vänner jag haft genom åren. En del vänskaper tog sin början i den minsta gemensamma nämnaren att ingen av oss hörde till den andra gruppen och vad nu de i den hade gemensamt. En del av de vännerna har jag kvar. Och det är jag glad för. Träffar dem lika sällan som jag träffar mina andra vänner.

Klockan blir 10 och de andra som väntar skall bli del av en annan gemenskap eller utanförskap. Vårt nuvarande gemensamma utanförskap upplöses. Själv skall jag kolla efter julklappar en liten stund.

Så kan det vara. 

Souvenirer

Hittade en stor ask fylld med miniatyrklädnypor i min byrålåda, där gamla glasögon, manschett- och skjortknappar ligger. Jag tog upp en näve och tittade på dem. Mest blåa, men en del silverfärgade. Visste precis varifrån de kom; SAS-flighter framför skynket på den "gamla goda tiden". De satt på servetten och skulle användas för att hålla fast den, när man åt. Var och en, en resa. För det mesta till Bryssel, men även till andra flygplatser och destinationer. Ingen av dessa klädnypor var yngre än 11 år och ingen äldre än 21. Så länge sedan var det och så nära i tiden. Hade förmodligen en tanke bakom mitt samlande, särskilt som jag de flesta gångerna reste bakom skynket och inte fick någon klädnypa att ta med.

Sen börjar det forsa över mig, minnen av gater, terminaler, anslutningståg och taxiresor. Den sterilt generiska miljön och det kalla ljuset som fanns överallt. De trista mackbutikerna och doften av gratinerad ost. Kvällspromenaderna från tågstationerna till hotellen som alla såg ungefär likadana ut. De stängda butikerna och de trista skyltfönstren. Tiggarna och de blanksvettiga ansiktena på (framförallt) män som varit allvarliga hela dagen och nu skulle ägna sig åt socialt nätverkande, eller bara fylla.

Så europeiskt och modernt det en gång kändes. Så länge sedan.    

Jag hade en dröm

Somnade tungt efter intensiv gårdag som inte slutade förrän sent. Drabbades av "nakna ögon", en känsla av hypernärvaro, under kvällsuppdraget som medmoderator på en debatt. Förmodligen av anspänningen, kanske av tankar som jag haft under dagen, eventuellt av kombinationen.Jag var trött när jag tog tunnelbanan hem och jag var trött när jag gick och la mig.

Drömde sen en banal men otroligt rolig dröm. Vaknade mitt i natten av att jag skrattade högt. I korthet handlade drömmen om en middag, en otroligt trevlig middag. Samtalet böljade fram och tillbaka, men det var en särskild person med som jag tyckte jag kände igen. Vi pratade och skrattade oerhört mycket åt varandras skämt och ordvändningar, men vi kunde inte komma på var vi träffats förut eller vår gemensamma beröringspunkt. Ända tills vi samtidigt konstaterade att vi faktiskt träffats tidigare, i en dröm jag hade haft för någon månad sedan. Det hela var så absurt att vi båda skrattade så att tårarna rann. Och då vaknade jag mitt i natten av att jag skrattade högt.   

Årstafältet, Allhelgonadagen, klockan 12 på dagen

Elegi över hösten 2011

Cyklar till den lokala pizzerian i den begynnande höstkvällen. Dagens gråa dimma har snabbt förvandlat denna hellediga (komp och utflexade) halvdag under höstlovet till ett disigt mörkeruterum. De timerstyrda lamporna i de tomma villorna och radhusen har inte hunnit med i svängarna. Inte heller gatlyktorna.

På pizzerian konstaterar bemanningen att det är lugnt; ovanligt och kusligt lugnt.Jag vill inte äta där och tar min kartong i kasse och cyklar hem. Inte ens omkörd av någon bil tar jag mig hem. Inte ens en medelålders man och husse på kvällspromenad med hunden ser jag på min cykeltur. Allt är stilla, allt är öde. Allhelgonaaftonsöde  och i stilla frid vilar förorten i mörkret.

Jag funderar på om kungen i konungariket Sverige, Carl XVI Gustaf, någonsin går på gatorna i villaförorterna, som en vanlig man, med cigarett i sin hand. Bara för att känna av hur hans undersåtar har det. Och vad som får dem att ticka och gå.

Senare, pizzan uppäten och ett glas vin därtill, står jag vid fönstret och ser ut över husen i grannskapet. Avklädda vilar de, löven har fallit från träden, och med sina tidsinställda lampor tända, för att avskräcka inbrottstjuvarna. Gapandes ihåliga, vittnande om frånvaron av allt mänskligt liv.

Och vad med mig själv?     

Det uppenbara blir trivialt först efter att det konstaterats

Har ägnat arbetsdagar åt att intervjua experter inom ett visst område för en rapport. Har ställt kritiska frågor och bett dem jag intervjuat att fördjupa och förklara sig noggrant.

Jag har varit vänlig, strukturerat vad de sagt och ställt kontrollfrågor. Jag har lyssnat till cynisk reflektioner "off the record" som jag inte får eller har citerat i rapporten, men som ändå skänkt en viss ton åt vissa av mina formuleringar.

Läser igenom vad jag ställt samman och konstaterar att det blir ganska menlöst; uppenbart och trivialt.

Går tillbaka till mina anteckningar och konstaterar att det nog inte är mer avancerat eller spännande än så här. Så lätt, trivialt och ...och ..och .. uppenbarligen så kontroversiellt att informationsansvariga på ett företag, där en av experterna är anställd, hör av sig och meddelar att de inte vill ha med "sitt bidrag".

Tänker på en rad ur en bok av PJ O'Rourke om jätteträden i Amazonas som sträcker sig majestätiskt högt upp i himlen och med rötterna i en extremt näringsfattig jord.

Är nog mest sur över den tid jag slösat bort.

   

Primadonnor och prinsessor på ärten

Läser det här och det här  och lyssnade till det här och funderar på i vilken badanläggning journalister och redaktörer befunnit sig de senaste decennierna. Min andra fundering rör hur de uppfattar sig själva. Har flera, nära vänner som arbetar som journalister och de är väldigt allmänbildade, men i vissa stycken (givetvis inte mina nära vänner då) tycks en hel del inom medierna blanda ihop sin person och sin yrkesroll. Det finns inte så få journalister som  blir personligen förolämpade av att någon i yrkesvägar tar kontakt med dem. Och är personen som kontaktar dem PR-konsult så är det fruktansvärt kränkande. Som om det var PR-branschen som låg bakom de upplevt ökande kraven och pressen på tidningarna. Något som snarare hänger samman med vikande annonsering och fler digitala alternativ.

Nå, tänker på hur det kan vara i Sverige varje gång jag kontaktar redaktörer och journalister i våra nordiska grannländer. De är lika stressade och pressade de, men eventuella aversioner mot mig hänger snarare samman med att jag är svensk (och därmed Bror Duktig). Dock, efter några kortfattade formella gliringar så går det att föra ett kort, sakligt resonemang. Och svårare skall det väl inte behöva vara.

Av samma anledning är jag aldrig oförskämd mot de telefonförsäljare som kontaktar mig, inte ens om de ringer hem till mig. Ett artigt nej tack funkar om man inte är intresserad.  

Klassresor

Har varit på två klassresor i en följd med ett av barnen. Som sig bör, kanske, var den första med den ursprungliga klassen och den andra med den nya.

Klass, i ekonomisk-social betydelse, var inget som nämndes under den första klassresan, men det var något som dök upp flera gånger under den andra. Och klassen som omnämndes var medelklass. "Det här är ett medelklassområde och vi är medelklass". Fast jag kunde inte se någon skillnad vad gällde föräldrarnas utbildningar, yrken eller livsstil (nåja, lite vad gäller det sistnämnda, men inte mycket) mellan de olika föräldragrupperna. Fast viljan att definiera sig som medelklass och, kanske, den trygghet som medelklassbegreppet utstrålar var tydlig.

Själv knep jag igen min käft och nickade instämmande. Vad annat kunde jag göra?   

De motstridiga normativiteterna i vår samtid

Det är PRIDE-vecka och det är väl både bra och tråkigt. Bra, för att det förmodligen behövs, tråkigt av samma anledning. Funderar över normativitet, inte begreppet som sådant, men att det vunnit så i popularitet. OK, den "klassiska" judeo-protestantiska, postkoloniala och socialdemokratiska heteronormativiteten (hur kan någon människa skriva en sådan mening utan att skämmas) som påstås ha dominerat Sverige har tycks ha ersatts av en massa olika militanta normativiteter som strider om allmän legitimitet. Det finns säkert en HBT-normativitet, men den alarmerar knappas lika mycket som den folkhemsnostalgiska (brunaanstrukna) normativiteten som tycks söka sin grund i vad "vanligt folk" tycker. Det finns de som skulle kunna stämpla detta som konventionella, intuitivt lättfattliga  vanföreställningar. I linje med vad "far- och morföräldrarna skulle ha tyckt". Och jag tänker inte äns ge mig in på vilka som hänger upp sina tankevärld på den rockhängaren. Fast det finns flera och även andra som tycks skrika ut sitt behov av att störta rådande normativitet (och ersätta den med  sin egen). Grundad på religiösa, politiska, progressiva eller bara nostalgiska skäl. Känns fruktansvärt självcentrerat. Fast det är väl
bara jag..

Vems är konsumenten?

Snabbt ryck genom ElGigantens butik på Kungsgatan för att känna och klämma på flera datorer. Nuvarande har varit på upphällningen ett bra tag. Hatar att byta dator, även om jag gillar när saker går snabbare, säkrare eller bara rent av fungerar utan konstiga avbrott.  Nåväl, ElGiganten har möblerat om och det är nog fler nervösa butiksanställda än köpsugna konsumenter. Datorerna har skickats upp på övervåningen och istället är bottenvåningen fylld av hemelektronikgodis och vanligt godis. Där kan även finnas glass. Frågar ett servicevilligt butiksbiträde varför de säljer godis och han svarar att det är för att folk som handlar gärna köper en chokladkaka om de inte hittat något annat. Jag antar att det gäller att passa på att sälja något när kunden är i affären. Precis på samma sätt som det varit IKEAs filosofi att erbjuda snorbilliga pryttlar som folk kan plocka på sig när de ändå är där. En kort stund äger man konsumenten och då gäller det att passa på att fylla deras korgar och tömma deras plånböcker. Inget fel med det: Vi lever i en marknadsekonomi.

Kommer att tänka på ett seminarium som jag ledde i Almedalen för en vecka sedan. Mest lantbrukare och lantbruksengagerade var där; inklusive panelen, men exklusive mig.

Tankar om nationell självförsörjning och misstänksamhet mot all import svävade i luften och kom in som SMS till mig som moderator. Ganska uppenbart var det att uppfödarna och odlarna såg konsumenterna som sina konsumenter och som sin marknad. Ingen annan skulle få komma där och sälja livsmedel till dem. Helst skulle vi även exportera livsmedel, men importen skulle inskränka sig till kaffe och choklad. Ingen sa det rätt ut, men tanken svävade där. Offentlig upphandling skulle utformas så att det var lokalt odlade SVENSKA livsmedel som köptes in, oavsett om det var bra för exempelvis skolbarnens mat eller för kommunens budget. Det var samhällets ansvar, ja nästan plikt. Och all mat skulle vara närodlad och i säsong (ingen sa det rent ut). Vi som konsumenter skulle inte bara känna oss utan även vara ägda av lantbrukarna.

 Med full respekt för dessa odlares och uppfödares egenintresse, men hur ser de på resten av befolkningen?
Är det vår skyldighet, vi andra, att köpa och äta vad de svenska lantbrukarna odlar och föder upp?
Även om det innebär att vi får betala mer och inte kan välja lika fritt?

Hade en mattant på 70-talet som kunde varit chefsideolog för denna rörelse. Minns vad jag tyckte om henne.

Almedalen t.o.r.

Almedalen är stället för den som vill ha kul. Man kan supa sig full eller debattera sig trött i ett litet skjul. Men det är även sinnebilden för den värld som alla de som någon gång varit engagerade i ett politiska ungdomsförbund eller en intresseorganisation önskar sig. En stad som domineras, visserligen bara för en vecka, av välartade människor som trivs med att nätverka, skvallra, planera och debattera. Och för alla de som tycker att just detta hör till höjdpunkterna att bevaka (i.e. journalisterna). Samhällsengagerade av alla fasetter och slipningar kan få se sina frågor och kändisar dyka upp och presentera sig. Visst finns det en doft av vaselin i luften, men det mesta är extremt städat och de flesta är välartade. Mycket välartade. Och det är precis vad de vill vara: Välartade och lovande.

Ett paradis där bilden av det demokratiska systemet är i sin prydnad. Ett paradis där det, precis som i det antika Aten, betalades av någon annans arbete.

Egen och andras .......

Vaknar av att jag tänker på en gammal kollega vars vidare dåd och framgångar berättats för mig per telefon igår. Det är vargtimmen och jag inser att det är lönlöst för mig att försöka somna om. Bredvid mig sover ett av barnen tungt och tryggt. Jag lyssnar till andetagen och den rofyllda sömnen. Nyss var det jag som sov. Nu är det jag som är vaken.

Kollegan då, vad var tanken som väckte mig?

Det går bra för honom. Bra är väl det, men det är knappast vad jag egentligen tycker. Men, mina åsikter är knappast något som avgör en annan persons framgång eller ej. Och jag vet inte om det skulle vara bra om det var så. Även om jag ibland, småsint, säkert skulle kunna tycka det.

Vi har inte träffats på åtta år, jag och den gamla kollegan. Jag har under årens lopp fått höra vad han har för sig. Det har gått ömsom bra, ömsom dåligt. Nu går det bra. Och det är bra. Det tycker jag nog.

Jag inser att det jag föraktar hos honom är samma svagheter som jag förmodligen skulle ha föraktat hos mig själv; ryggradslöshet, falskhet, opportunism och omständlighet. Evigt jagande efter social bekräftelse och alltid beräknande.

I efterhand kan jag nog inse att de svagheter jag förknippar med honom är hans styrkor.

Han har förmodligen också en gång sovit tungt och tryggt bredvid sin pappa. Hoppas det.

Motiv

På jakt efter vettig information om digitala mellanformatskameror hamnar jag ofelbart på sidor med exempelbilder och fotogallerier som entusiaster och proffs lagt upp i olika forum. I ett svep är jag förflyttad till 70-talet och tonårstidens läsande av Aktuell Fotografi, Foto och Photo.

Mer eller mindre bra fotografer och fotografier, mer eller mindre stulna manér, klichéer och effekter, men även originalitet. Att döma av fotografernas namn och bakgrunderna i bilderna kan jag konstatera att de kommer från, eller åtminstone befunnit sig i, alla delar av världen. Och den övervägande majoriteten av fotograferna är nog inga proffs. Mina fördomar löper fritt och jag antar skamlöst att de med italienska namn som plåtat blonda flickor på ett ganska platt, men pretentiöst sätt använder sin (noga redovisade kamerautrustning) som ett sätt att få kontakt med flickor, eller nått. Amatörfotograferna som del av den globala turistupplevelseindustrin, kanske?

Funderar över fotografernas motiv. Alltså inte det som de avbildar utan varför de tagit sina bilder. Och varför de vill ha dem publicerade, just de bilderna, i ett forum där alla kan se dem. Är bilden tagen för dem själva eller för någon annan?

En bild kan ju vara ett fångat ögonblick; just detta har jag sett eller jag varit med om. Men det kan ju också vara ett sätt att visa vad man kan. Om någon annan skulle vilja anlita dem. Det kan också vara ett sätt att visa vem man är, eller önskar vara.

Jag vet inte varför jag kommer att tänka på det nu. Som om jag inte kunde nöja mig med att se på bilderna för vad de visar. Men, en bild lär ju säga mer än tusen ord och kanske är motivet bakom motivet minst lika intressant.

Nu

I brytpunkten mellan det förflutnas framtid och vår framtids förflutna konstaterar jag hur hur snabbt det går att falla ur vanor. Alldeles nyss tog jag skållheta bad tre gånger i veckan och spelade tennis varje lördagsmorgon när vädret var milt. Men baden har jag slutat med och senaste gången jag spelade tennis en lördagsmorgon var nästan ett år sedan.Eller två?

Så snabbt det går att falla ur vanor, såväl goda som dåliga. Så snabbt det går alltihopa.

Tja, intalar mig själv ofta att det bara finns detta undanglidande nu, men jag har fel. Även om framtiden, per definition, är oändlig så är det bara det som nu sker och det som har skett som faktiskt finns eller funnits.

Att byta ett ord eller två

Är på återbesök i Hornstull, skall fixa en vägg och en golvlist, och stöter ihop med en bekant som jag träffar alltför sällan. Han är verkligen otroligt trevlig att träffas och prata med. Och som det är nuförtiden blir det alltför sällan.

Vi pratar om att jag flyttat, om trädgårdsskötsel, om våren och hur skönt det är, när han plötsligt berättar att han fått cancer i strupen som inte kan opereras. Han skall få cellgift och strålbehandling:
- Det är ju inte så trevligt att berätta, folk ryggar ju när de hör det ordet, men jag vill att du skall veta eftersom jag inte vet om vi stöter ihop igen.

Han är bra mycket äldre än jag och har vuxna barn så det handlar inte om någon medelålders pappa som skall lämna fru och småbarn efter sig. Så en sån tragedi är det inte frågan om. Men han är en trevlig person som jag gärna skulle vilja stöta ihop och byta tankar med fler gånger än hittills. Och så kan det kanske bli.

När jag tänker efter finns det en massa möjliga vänskaper som runnit iväg och bort under åren. Inte bara de som gått bort utan de som runnit ut i sanden för att de yttre omständigheterna och förutsättningarna försvunnit. Men jag får väl vara glad för att de förekommit alls.

Och cellgift och strålbehandling kanske fungerar.

Hopplösheten

På väg hemåt i stilla veckan. Mellansonen är upphämtad från fritids och tunnelbanevagnen är fylld av sådana som inte har råd med lantställe eller kan ta klämdag. Vi tar oss längre bak i vagnen och sonen hittar en sittplats. En mycket blek kvinna med de största ögonvitorna jag sett står och pratar med en mörk, hårdsnaggad kille som har någon form av ticks. Deras samtal, eller snarare hans monolog, är så högljudd att jag oundviklingen fångas av deras samtal. Han vill gå på Cosmonova i helgen och jag tänker att de kanske är ett par. Allt eftersom hans monolog utvecklar sig tänker jag att han förmodligen har någon form av begåvningshandikapp. Och utifrån hennes svar är det ganska tydligt att hon vare sig är hans flickvän eller hans personliga assistent. Station efter station passerar och deras samtal, i.e. hans monolog, mal på. Då slår det mig plötsligt att de inte känner varandra alls. Han gör sitt bästa för att stöta på henne och han har definitivt någon form av socialt eller begåvningsmässigt handikappad. Och hon försöker parera varje hans invit, hövligt.

Tack och lov blir det dags att kliva av. Funderar på vad hon skall göra om hans monolog utvecklar sig till ett tjatande om att få följa med henne hem.

Är det revolutionen eller vad den leder till som är det intressanta?

Tänkte på sociala medier och fastnade i en tanke medan jag tömde diskmaskinen på rent och fyllde på med smutsigt. Revolutionsromantiken, oavsett vilken förändring den fäster sig vid och närs av, är en slags förälskelse i uppbrottet med alla de nya chanser det för med sig. Minns de olika hopp som skett och förknippats med i min pågående samtid under årens lopp. Förändringar har alltid tillskrivits stor betydelse och förväntan. Och förändringar har det sannerligen blivit, men inte ens när det blivit som det sades har utfallet blivit särskilt mycket muntrare.

Revolutionsromantiken är som ett frejdigt hejande på nya profiler som ställer sig på barrikaderna. Ett frejdigt hejande på att det gamla skall krossas och det nya (ännu inte fullmogna) skall blomma ut. Ungefär som att gå ut gymnasiet. De gamla förpliktelserna byts ut mot en lovande framtid. Och med det lovande är det just så att det ännu inte är.  Och det som ännu inte är kan ju rymma allt.

Diskmaskinsluckan far igen med ett tjoff (en rejäl sak).

Är det revolutionen, och förändringen i sig, som älskas eller är det vad som komma skall?

Förmodligen är det den eviga längtan efter något annat, något nytt. Allt annat, bara inte samma gamla värld. Bara samma gamla längtan nån annanstans.

Tankar i kvällningen

Att sälja in något som att det är lättare än vad det är, är aldrig något en hantverkare skulle göra. Men det görs dagligdags av vissa konsulter. Och det fascinerar mig lite, fast skrämmer mig än mer.

Hantverkare vill sällan ha någon som kikar över axeln, för deras yrkeskunskap är de rädda om. För de med någon form av legalt monopol eller motsvarande gäller samma. De vill vara i fred och göra det som de gör i godan ro.

Kom på det idag när jag lunchade med en bekant som ägnade månader åt att gör en sak som borde kunna vara avklarat på ett par veckor. Men nu fanns det som sagt månader att göra det. Kom att tänka på en person jag känt som förmodligen sålt in det som ett par dagars arbete. Konsekvenserna bar någon annan stackars stressad person. Den säljande personen är i en ny bransch nu. Bra så, men branschen är som den är och företaget är knappast kvar.

Konkurrerar du på lågt pris och snabb leverans så får du inse att din arbetsplats blir en låglönefabrik.Hur snobbigt du än klär dig och vilka ord du än väljer.

Zebran är ett randigt djur

När man läser sånt här så undrar i alla fall jag hur naiva journalister är, eller hur naiva de tror den stora allmänheten är. Det finns få, om någon, bland alla de "politiska experterna" i vårt land eller annorstädes som inte är eller har varit en del av någon partiapparat. Vissa, som inte längre är med, tänker nog att de för tillfället befinner sig på avbytarbänken. Vissa andra redovisar sin tidigare/nuvarande partitillhörighet mer eller mindre öppet (med hopp om att få uppdrag därigenom) och ytterligare andra är lite mer hemlighetsfulla av snarlikt perfida skäl.

Min erfarenhet är att alla som varit lite mer än passiva medlemmar har någon form av avsikt med sina inhopp. Antingen för att visa att de finns, fortfarande är duktiga eller så för att bereda vägen för sin egen framtida partikarriär. Jag tror att partiengagemang är som alkoholism. Även om de håller sig nyktra alldeles så länge så kommer de förr eller senare att trilla dit igen. Då sitter de där bakom ratten och fumlar med nyckeln i tändningslåset för att kunna trycka gasen i botten och vara herre över mittlinjen.

Arbetade en gång i tiden med flera forna politruker (stavas det så?) som skakade av harm om de inte blev listade  bland medlemmarna i politikens "hemliga nätverk" i PR-branschen eller om det gick bra för någon av deras forna kontrahenter inom partiapparaterna. De hade ju så många bättre kontakter och så mycket mer smaskiga skandaler som de kunde avslöja.......

Allt partimedarbetare, forna eller nuvarande, gör har ett politiskt syfte. Det ligger i deras natur.  

Ränderna går aldrig ur!

Det är inte alltid det som lyckats som lär oss något

Åt lördagslunch i myllret på Kungshallens nedre våning. Det vore en överdrift att säga att folk slogs om sittplatserna, men långt ifrån en grov överdrift. I ett samtal blev jag påmind om food-courtrestaurangen vid Norrmalmstorg, bredvid huset där MEA låg. Minns när den restaurangen öppnade och minns när den stängde. Minns att jag tyckte att det var ett genialt koncept när de öppnade och minns att de höll hyfsat hög nivå innan de dekade ned sig och lade ned. Tanken var att ett sällskap kunde träffas och äta tillsammans och att alla kunde välja vad de ville ha, från dyrt/avancerat till "billigt"/enkelt.

En genial och storslagen idé som föll huvudstupa ned i graven. Kan föreställa mig att det berodde på alltför stort förhållande mellan för många fullutrustade kök i förhållande till antal platser och omsättningshastighet. Det var trevligt och gott och folk satt säkert kvar alltför länge.

Men "food-court" som koncept fungerar. Folk vill träffas och äta och kunna välja från olika kök i samma sällskap. Fast för att det skall kunna fungera ekonomiskt så får det bli junk-mat.

Jag vet inte riktigt hur min hjärna hoppar till slutsatsen att det emellanåt är de storslagna försöken och spännande misslyckanden som ger en fingervisning om vad som kan bli framgångsrecept.

Eller som Wineasy-grundaren Johannes Bertorp sa när han avfärdade en radiointervju: Det är inte alltid de som lyckats som har något att lära ut.

Och han sa det vid cirka 22 års ålder.

Fascinerande!

Reklampaus

Alla dessa svindlande magiska sista förbrukningsdag på de konserverade delikatesser som jag staplade i skafferiet på landet. Tills jag slängde dem för att de passerat sin gräns. Med råge.

Alla dessa forna framtida datum som förbrukats, men inte brukats. Jag minns dem alla. Som igår.