Jorå, tåget var 1½ timme försenat från Malmö och 2 ⅓ timme sent till Stockholm C. Endast två toaletter i hela tågsetet fungerade fram till Mjölby: Därefter endast en. En kuvad liten flicka kräktes i höjd med Gnesta. Oombedd hämtade jag servetter och vattentetra. När de gick av i Södertälje sa mamman "Tack, det var lite ovanligt!" (oklart vad hon syftade på, flickans kräkning eller något annat?). Dottern var likblek.
En umpa-pumpa-brallis i tidiga 20-årsåldern (med krockkuddeläppar etc) ryade om att någon tagit hennes plats (snett emot mig) när hon klev på i Norrköping. Jag frågade om hon kanske tagit fel på tåg, för detta var väldigt försenat, varpå hon snäste av mig på östgötska att hon inte var någon dum blondie (sic!). Efter en stund, när konduktören/tågvärden kollade hennes biljett fick hon reda på att hon klivit på fel tåg. DÅ tittade hon på mig och sa: Typiskt SJ!
I ett samhälle där ingen någonsin kan ta sitt ansvar…….
Men hur illa det än är så har jag min egen Lajka-historia. Slutet på 90-talet, taxichaffisen i Metro Manilla som för att undfly det totala kommunikationssammanbrottet i detta stadskonglomerat med 15 miljoner innevånare, genade genom de värsta slumområden jag någonsin sett för att få oss till myndighetskvarteren i Quezon City i något sånär tid. Och han kunde inte köra luftkonditionering eller taxametern eller radion samtidigt (yes, han valde radion på högsta volym): Han uppfattade våra värderande och ganska ogillande kommentarer (på väg genom människors verklighet längst ned på världens samhällsstege) på svenska, fångade min blick i backspegeln och säger leende: It’s not your life – Be happy!
Cyniskt?, kanske...
Rimligt?, tja!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar