En god vän bjuder mig på DN en månad. En fin gest och ett utmärkt sätt för DN att ragga nya prenumeranter. Läser igenom tidningen och först när jag skall kamma håret ser jag hur mina ögonbryn tycks ha fastnat i förhöjt och förhäpnat läge. Det känns som när man åker sidor utför, i en brant backe och man hittar en rytm och ett flyt som gör att allting balanserar på en nålspets tills, alltid detta tills, en sten eller något annat får mig att förlora den magiska balansen och det blir till att häpet kämpa sig tillbaka till ett tryggt normalläge. I DNs fall rörde det sig om en artikel om två, till synes normala, välbeställda pappor (bor båda i trevliga hus på Lidingö) som hade söner (eller en gemensam son, framgick inte riktigt tydligt) som inte kommit in på den skola som föräldrarna ville till följd av alltför många barn i upptagningsområdet. Artikelförfattaren (som bara måste vara nära vän till de "drabbade" föräldrarna) lät framskymta att fusket för att hamna högt på prioriteringslistan för förtur till skolan var mycket utbrett. Och dessa föräldrar tycktes också ha försökt, men inte lyckats. Varför man nu vänder sig mot antagningsreglerna som tycks rymma en hel del godtycke. Hade dessa föräldrar son/söner kommit in hade de inte brytt sig ett skvatt.
Det måste finnas allvarligare problem i vårt samhälle. Jag föraktar verkligen dessa föräldrar. De representerar det lägsta tänkbara i vårt samhälle: De som har mest och framställer sig som utsatta, gränslöst drabbade offer eller vad som helst om de kan vinna en millimeter fördel av det.
Det är synd om dem, men kanske inte på det som de själva hoppas på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar