PR-skolan: 4. Medieträning

Medieträning har sett likadan ut länge, men vad som ibland läggs till nuförtiden är uppträdande i sociala medier.Lata journalister ser gärna medieträning som ett hot mot deras arbete, men jag är mer övertygad om att medieträning underlättar för såväl duktiga som mindre duktiga journalister.

Grunden för medieträningen handlar om att utbilda (de som har råd) i att förstå mediernas spelregler och vad som gäller vid olika intervjusituationer. Det kan vara viss skillnad mellan hur man skall formulera sig för att elda på de anställda och entusiasmera kunderna samt hur man formulerar sig för att få något vettigt sagt till en journalist som i bästa fall (och i runda slängar) har en uppfattning om vad företaget överhuvud taget sysslar med för att tillfredsställa sina kunder och samhället i stort.

Vanligtvis genomförs medieträningen med en inhyrd medieträningskonsult, gärna med bakgrund (och helst lite känd) från någon  kändare blaska, TV eller radio. Och ju mer känd, ju dyrare; men har man köpt något dyrt har man i alla fall försökt... Och det finns en hel del journalister att hyra som sadlat om eller gör det som extraknäck.

Utbildning, budskapsträning, övning, återkoppling, ny övning och sedan slutord samt någon liten minneslapp att ta med sig till kontoret att ha under skrivbordsunderlägget.

Oftast, men inte alltid, leder det till att den som tränats kan svara redigt på frågor och lär sig att hjälpa journalisten med sitt arbete. Något som vanligtvis uppskattas.

Det största problemet med medieträningen är väl att företagsledaren förväntar sig att någon större affärstidning skall ringa.

PR-skolan: 3. Sociala medier

Som med månget nytt finns det idag, när detta skrivs, många fler experter än lyckade exempel på hur man bäst utnyttjar sociala medier i kommunikationen med sin omvärld. En orsak kan vara längtan efter ett ständigt paradigmskifte, en annan kan vara att det finns på tok för många människor som jobbar med media och som tror sig ha funnit ett saftiga köttben. Efter IT- och mediebubblans bristning. Experteriet tycks ibland bestå av att man har koll på de senaste möjligheterna, snarare än att man faktiskt kan hitta och lyfta fram de och det som lyckats. Och som inom den sekteristiska vänsterrörelsen blir det en strid om vem som har rätt och vem som är senast.

Återstår att få den allra viktigaste frågan besvarad: Varför?

Det kan finnas många goda skäl, men som med all omvärldskommunikation handlar det till syvende och sist om de man vill nå, vill nås där och på vilket sätt de vill nås och i sin tur få en chans att nå dig och vad de förväntar sig att få.

Jag minns den gode IT-konsulten Måns som hjälpte mig bygga upp en gigantisk kunskaps- och informationsdatabas under 90-talets första hälft (och ja, de anslutna företagen ringde upp den och tankade ned informationen under natten). Efter många om och men där vi tittat på mer eller mindre fantastiska tekniska lösningar (inte med dagens mått kanske, men på den tiden var det så i alla fall) säger Måns: Och hur blir det med innehållet?

När det gäller kommunikation kopplad till en faktisk verklighet så gäller det att inte skapa några förväntningar du inte är beredd på (och kapabel till) att infria under en mycket lång tid. Oavsett om det gäller att föra ut eller hämta in information.

PR-skolan: 2. Amerikan i stan

Någon gång kan det hända, det kan hända ganska snart, att det amerikanska företag du arbetar som konsult för har någon Vice President ute på high-rotation i EMEA. De gör så ibland, för att peppa styrkorna, skärpa upp rapporteringen eller för att han (i 39 fall av 40 är det en han) gör bättre nytta någon annanstans än på HK.

Nåväl, det blir ju tid över och nog borde den albanska bondby som Stockholm är och den affärspress vi har här vara beredda att klättra över lik för att kunna delge oss om dennes unika (generella) insikter om framtiden och företagets förträffligheter. Fast riktigt vad han (eller hon till 1/40-del) kan prata om är inte riktigt fullständigt klart. Därför behövs det en mediabrief och en profil på de 'top tier'-journalister som skall göra intervjun. Invändningar mot detta ses som gravt subversiva och borde nästan räknas som ett brott mot Homeland Security Act eller motsvarande.

Nåväl, mediabrief och beskrivning av 'profilen' på den eller de journalister som kan tänkas bli aktuella går iväg och det blir .......tyst.......

Sen kommer ett besked om att det inte riktigt passar eller att profilen inte är riktigt rätt. Men det viktiga är att han (eller hon) hamnar i media, givetvis helst stort. Det här är en cirkus som kan pågå ett tag och inget blir egentligen särskilt klart tills det plötsligt blir aktuellt för besöket. Och då skall man som PR-konsult gärna vara med vid intervjun, för att kunna styra undan besvärliga frågor och i princip kasta sig framför kulan från skjutjärnsjournalisten. Och den tillgängliga tiden för intervjun sätts gärna till eventuella hål i den tillreste amerikanens kalender vilket kan innebära 6.30 i en hotelllobby eller 12.30 i ett kontor ute i Kista.

Du har alltså en okänd amerikansk vice president från ett företag som inte är särskilt stort i Sverige, som inte kan säga någonting speciellt på en plats och en tidpunkt som oftast är katastrofal.  Det är ett kamikaze-uppdrag som ibland lyckas (om det är fullmåne, du har extrem tur och det inte händer någonting alls i världen den dagen).

Jag har lyckats, andra har lyckats men det är bland det sugigaste man kan tvingas göra. Och resultatet blir sällan bra. Förståelsen för att man inte kan skriva om en journalists artikel är inte direkt stor.

Det är en s.k. lose-lose-situation.

Så kommer det en amerikan på stan så är det bara att gömma sig.

PR-skolan: 1. Visitkortskonsulter

En visitkortskonsult är en välkänd person, gärna från politiken, som mer eller mindre frivilligt slutar på sin förtroendepost och tämligen omedelbart erbjuds anställning på en PR-byrå med hög svansföring inom Public Affairs.

Att anställa en visitkortskonsult tjänar flera syften:

• Som en gentjänst (för kommande tjänster) till det parti som personen representerat,
• för att kunna få lite PR för sin verksamhet och visa vilka man har råd att anställa,
• som tidsåtskild ersättning för tidigare fattade beslut åt en befintlig uppdragsgivare,
• för att kunna utnyttja personens kontaktnät och de gentjänster denne har att ropa av

Visitkortskonsulten kan även med fördel användas som talare vid olika seminarier (och gärna kunna presentera lite skvaller kring vad som egentligen hände, höhöhö..., i samband med något uppmärksammat beslut, höhöhö....)eftersom denne är en kändis och likt Leif "Loket" Olsson så är en kändis, en kändis, en kändis långt efter att någon egentligen minns om det som gjorde personen känd egentligen var något minnesvärt.

Kunskaper om beslutsgångar och "maktspelet" är inte något som ens en medioker PR-byrå skall behöva anställa någon för att förstå och begripa. 

Undantagstillstånd i livet

För många år sedan ingick det i mitt arbete att resa till en europeisk stad för möten. Mötena var många, långa och frekventa. Det här var huvudsakligen innan wifi-revolutionen som erbjuder snabb och gratis uppkoppling överallt och alltid. Men den bärbara datorn var med och idogt arbetade jag på spartanska hotellrum kvällarna igenom. Rapporter och mötesanteckningar, idéer för framtiden; allt kom på pränt. Men, den SAS-flight jag så gott som alltid tilldelades av min affärsresebyrå (jorå, så gick det till på den gamla goda tiden) var lika gott som alltid försenad. Och med försening menar jag inte 5 - 10 minuter utan 1-2 timmar.

Jodå, så ofta flög jag att mitt lojalitetskort var av den ädlaste valör och jag släpptes in på den speciella loungen. Men där satte jag mig sällan, utan hellre längst ut på piren, långt förbi min gate. Där hände sällan någonting alls. Där befann jag mig i ett undantagstillstånd, ett väntat och väntans undantagstillstånd. Jag hade fullgott alibi för att inte vara produktiv eller någonting överhuvudtaget. Tänker på de stunderna ibland.

Och vad är väl en semester eller ett inställt affärsmöte i en fylld kalender om inte ett undantagstillstånd?

En legitim möjlighet att vara upplöst i tiden och befriad från förpliktelser!

Säger kanske något lite om vår tid och kanske mer om mig.

Homo Publicus

Borde väl betyda den offentliga människan?

Med allt mer av vårt liv och gärning offentlig publicerat och tillgängligt, för vår egen möjlighet att ta del av världen och att marknadsföra oss själva för att kunna ta (få?) alltmer del av världen, kommer kanske integritetsbegreppet  att få en ny betydelse och utformning..

Jeremy Paxman konstaterar i sin bok The Political Animal att vi som väljare vill rösta på kandidater som är som vi, fast perfekta (den moderna demokratins dilemma). Kanske kommer "perfektionskriteriet" att förändras över tiden?

Nä jag ger råd åt företag i (medial) kris handlar det om att "lägga korten på bordet", erkänna fel och misstag samt att be om ursäkt. Därefter handlar det om att leverera ett budskap kring hur man tänker sig att ta tag i problemen. Men när allt redan är offentligt kanske det inte längre kan bli några besvärande avslöjanden?

Minns en intervju med en ung kvinna kring sociala medier och att det kunde förekomma bilder där hon var berusad, vilket (enligt reportern) eventuellt skulle kunna äventyra framtida anställningsmöjligheter.

Hennes svar löd lakoniskt: - Men om jag var full på en fest och var full så var jag väl det då!

Thorsten Ehrenmark föreslog en gång att för att verkligen dölja en hemlighet så skulle man arkivera den bland allt annat. Ingen journalist ids rota igenom en massa tråkigt vanligt för att hitta en skandal. La man hemligheter i ett låst skåp märkt "hemligt" så var det att göra den grävande journalistens arbete alltför lätt.

Ut med skiten så döljs den i all annan bråte istället.

Så var jag väl det då..

Upprepningar eller upprapningar?

Har ägnat mig åt eftertanke och reflektion (en avsiktlig tautologi) under sommaren. Har slagits av hur uppraddande av synonymer i text o budskap ses som ett retoriskt knep i debattartiklar och i reklam (istället för kommunikativ inkompetens). Eller så är det ett led i hur torgförandet av åsikter eller uppmaningar alltmer efterliknar vad som tillskrivs vara ett citat av propagandaminister Joseph Goebbels: "Repetition builds reputation".

Vet inte om han verkligen sa det och vet inte om det verkligen fungerar. Störs dock av det. Fast jag börjar väl bli gammal.

Inget samhälle tycks fungera, även om det är på olika nivåer..

Timslånga samtal med whisky i den hyfsat milda Atennatten tycks bekräfta det allmänna missmodet som finns här i Grekland. Och samtal med franskar, franskor, norskar, norskor, tyskar, svenskor och svenskar säger samma sak: Allting barkar utför! T.o.m. norrmännen, sin ganska solida position till trots, säger att det snart kommer att gå åt pipan (när oljan tar slut, vilket den kommer att göra).

Tror ingen på framtiden?

Same same but different

Den kulturella skillnaden i uppfattning om privat och offentligt samt mellan enskilt och gemensamt föresvävar mig när jag sitter och arbetar utanför det lokala EU-kontoret på Anafi. Inne i byn säljer de inte tuggummi för att det blir fula fläckar på gatan av utspottade tuggummin. Samtidigt ligger slängda sängbottnar på sluttningen nedanför Chora och tomma vattenflaskor glittrar i gräset längst vägarna. Samma sak vad man gör eller inte gör offentligt. Att klappa till sina barn verkar vara helt OK, men att kyssas offentligt betraktas som konstigt. 

Getinghonung Provencale

En resa till Grekiska landsbygden visar antagligen inte upp fler original än en svensk byhåla, men det vilar ett inte så litet drag av exotism. Mannen som kör med varninsblinkerserna på, alltid, för att han anser att det är så det ska vara. Och de som sitter och betraktar murarna i arbete. Samma samma samma. Kan man inte se det hemmavid så spelar det antagligen ingen roll att eller vart man reser.

Det är väl egentligen ingen skillnad, annat än till de yttre attributen. Och att här är det anständigt varmt.

Den urbana motsvarigheten till Schrödingers "Cat in a box"

Erwin Schrödingers tankeexperiment med en katt inlåst i en stållåda med en giftampull som slumpmässigt kunde ta kål på katten var hans kritik av vad han ansåg vara en ofullständig (kvantfysisk) teori. Poängen i korthet går ut på att kattens död var helt slumpmässig, men man kunde inte få reda på det förränns man öppnade lådan och kollade efter. Å andra sidan är det ju ganska lätt att föreställa sig att kattkräket strukit med i vilket fall som helst, om man gav experimentet tillräcklig med tid.  Det här död/levande-tillståndet är ett slags mix av tillstånd. Nåväl, enligt Köpenhamnstolkning upphör ett system att vara en mix av tillstånd och blir det ena eller det andra först när en observation har ägt rum. Tankeexperiment ansåg man påvisa den subjektiva naturen i mätningar och observationer. Vissa använder den inlåsta kattstackaren som ett slags exempel på att när stållådan är stängd, så existerar systemet simultant i en mixad överlagring av tillstånden död och levande. Först när kammaren öppnas och observationen sker, så övergår vågfunktionen i ett av de båda tillstånden. Kul så... En modern variant torde vara en cykel, parkerad på gatan över natten i Stockholm. Huruvida den finns kvar eller är stulen är något man upptäcker först när man kommer för att hämta den.


Och tänker på Per Naroskins reflektion kring godkända cykellås: Låset är godkänt, men det tar bara en tjuv två sekunder att knipsa av det. Så är det och ingen tycks bry sig....


Undrar om katten tänker innanför eller utanför boxen?

Tatueringar och deras sociala utveckling

Skänker en tanke åt de som en gång i tiden skaffade sig iögonenfallande tatueringar för att tydligt markera sitt utanförskap och sin asocialitet. Tatueringen var en tydligen markering av "no way back" till varnagel för omgivning för att de skulle veta att involvering skedde på den tatuerades villkor och att en eventuell kamp skulle ske på liv och död, rättare sagt din död och hans liv...

Tatueringar och ointresserat blåstirrande under halvslutna ögonlock.......

Undrar vad det gamla gardet med tatueringar och idiotblick tänker om alla hipsters på Södermalm som sportar samma attribut och attityd, men som skulle kunna användas som tandpetare av kamphundsvalpar.

Avdelningen vitsar om namn och platser

Barack i Vita huset tycker jag är ganska festligt.

Regnets inverkan på cykelbanor och parker

skall inte underskattas. Promenerar med mina två äldsta till skolan. Avsevärt färre cyklister en dag när regnet vräker ned. Och Högalidsparken, nu i tonen av en mättad regnskogsgrönska, ligger öde. En del skräp skymtar i gräset, men  farbröderna som ramlat i alko-hålet syns inte till, ej heller hobbyalkoholisterna som legat halvnäck och lapat sol på morgontimmarna. Ernst Jünger skriver någonstans i Stålstormen att regn och kyla är det som snabbast bryter ned moralen hos stridande enheter. Lika sant i första världskrigets skyttegravsbataljer som i de enskilda olycksfåglarnas krig mot sig själva.

När barnen är lämnade på skolan återvänder jag samma väg. Upplevelsen är ännu bättre; Här är det tomt.

Och håller regnvädret i sig kommer Tanto kännetecknas av ett värdigt lugn, likt en engelsk slottspark, denna kväll. Och fotbolls-VM börjar! Plötsligt händer det!

Har någon tagit upp Lugns stafettpinne och gjort om DN Kontakten till ett forum för vardagssurrealistisk poesi, eller är Sverige bara fantastiskt?

"Kramgod 08-kvinna söker kramgod, svensk akademiker. "

"Humorgillande , aktiv kvinna, skrattar gärna."

"Man i 50-årsåldern. Uppfostrad i en polisfamilj, både på gott och ont. Har aldrig haft tanken att supa mig full eller göra inbrott. Den kvinna jag kommer överrens med är mjuk och förstående."

"Man, 36 år, vill träffa charmig, snäll tjej som är omtänksam och medmänsklig."

"En man söker en tjej, 30-35 år, som är ärlig, trevlig och artig. "

"Det vore trevligt om en kvinna ville ta kontakt med mig. Jag är 63 år, bor mellan Bollnäs och Hudiksvall. Det vore roligt om det inte var så långt mellan oss till att börja med."

Världen är ibland både rolig och fantastisk.


Finns även på nätet: http://kontakten.dn.se

Många politiker tror att sociala medier kommer att avgöra valet

enligt en undersökning av SR. Hela 58 procent kommer att använda sig av sociala medier och 70 procent tror att  sociala medier kommer att avgöra. Men de flesta som intervjuas tycks vara högoddsare och högoddsare är ju desperata och tacksamma för all uppmärksamhet. Även den som sker i gammelmedia.

En självutnämnd expert, sociala mediepropagandist och twittourettare är aningen skeptisk och en statsvetare från västsverige är skeptisk.

Man kanske skulle byta ut "tror" mot "hoppas". Själv tror jag att det skulle vara kul om alla de som tror på sociala mediers avgörande betydelse förlorade stort. Fast det är ju jag och jag kandiderar ju inte.

Sommar i P1

var under många år ett intressant radioprogram. Hör presentationen av årets sommarPRATARE och konstaterar att det nog bara finns tre som jag vill lyssna på.

Och denna flåsiga presentation........

Eller så har jag blivit gammal och sur.

Allting är precis som förut

Ingenting förändras. Samma då som nu. Otroligt roligt!

Hugget i sten!

Live the potential!

Promenerar till skolan med mellangrabben. Rödljus tycks mest vara en försynt rekommendation till cyklisterna. En rekommendation som lika gärna kunde ha visats på Anslagstavlan (finns den?) för ingen tycks bry sig. Inte ens när barn går över gatan.

Likaså bilar som skall svänga. Det är jobbigt att använda sin blinkers och särskilt om man kör bil. Fram och kör nästan över det korsande övergångsstället tills det tar stopp av barnen som promenerar över. Mellangrabben vinkar till föraren, vänder sig till mig och säger: "Det är viktigt att få ögonkontakt!". Jag sneglar på bilföraren som blåser upp kinderna av irritation och försening. Då slår det mig, en tanke som föresvävat mig, men som jag inte tidigare lyckats formulera:  Det är förhindrandet av potentialen som frustrerar. Den potential som ett redskap ger och vars roll man ikläder. Har jag en stor stark bil som kan köra fort så måste jag också köra fort, för att jag kan! Och cyklisten grenslar en snabb, miljövänlig, smidig mackapär, så varför skall han eller hon hindras av tråkiga regler ("det gör ju ändå ingenting om jag smiter förbi detta rödljus, jag har ju ett moraliskt övertag och det går, jag kan!").

Det är därför unga män och kvinnor inte skall få gå omkring med kniv eller kamphundar. Att bära eller ha med en potential är att bli denna potential och kommer med största säkerhet alltid leda till att man måste förverkliga den. För att man kan!

Stora och små frågor, eller även en blind höna

Det finns flera gravt överskattade debattörer i Sverige, men jag konstaterar att även en av de dummaste kan finna ett intressant korn av sanning, om man skalar bort den akademiska motsvarigheten till kåkfararspråket (i.e. en begreppsvärld från varje överspänd gymnasists favoritfilosof och favoritreferens Nietzsche), och det finner och uttrycker han här, tillsammans med en annan överdrivet hyllad men ändå tänkvärd mediepersonlighet. Jaget och jagets tyckandens beständighet i en värld där tyckandet får en återkoppling som är avsevärt snabbare än tidigare. Å andra sidan hade Sveriges bittraste blöjbebis, Pol Pot-hyllare med mera, förmodligen inte hejdats av detta för 40 år sedan.

Millenniets första decenniums lösen var demokratiseringen av promulgerandet av  varje tänkbara åsikt, i ett flöde man knappast sett tidigare förutom i Molly Blooms tirad (eller vad man nu skall kalla det; logorée?) i Odyssevs.

Nationaldagen - Startskottet för lullesommarperioden i Sverige

Så lullar sakta Sverige in i den mash-up av traditionell försommarlättja/industrisemester/EU-semester som blev följden av vårt EU-medlemskap per den 1 januari 1995. I Sverige kan vi raljera över demonstrerande fransmän som vill ha verklighetsfrämmande förmåner kvar och lättjefyllda greker som går i pension vid 55  år, men vår egen lättja (och korruption) har vi svårt att se. Och visst, många slavar och sliter, men det finns väldigt många (med anställning) som inte gör det. Sommarlättjan tar sig många uttryck, bland annat att arbete och ansvar flyter iväg och folk "unnar" sig ett eller flera glas rosé eller öl på vägen hem efter jobbet. Och kanske även på kvällen, vid grillen eller på verandan. "Man behöver ju inte vara så himla Luther eller Jante eller vad det nu är...". Och för de som är olyckliga nog att få åka till Visby för Almedalsveckan så kan man nog gå ganska hårt in i sommarnattens svarta alko-hål.

Denna lullesommarperiod sträcker sig tills personalkonferenserna och kick-off:erna tar sin början i slutet av augusti. Och då kan man hö-hö-hö:a till berättelserna av hur sommaren varit och att det kanske börjar bli dags att ta det lite lugnare. Men det är nog bara temporärt eftersom folk måste stämma av med en AW-öl eller drink och det ramlar lätt på tills det är dags för lulleluciaglöggkalsen som nu flyttat till november för att hinnas med och för att november ändå är en sådan jäkla mörk och trist månad.

Sjungåmmstudäntennslyckliadaaar

Studentutspring och på studentmottagning. Förtjusande alltihopa. Kanske är detta det lyckligaste ögonblicket i mångas liv? Fulladdat av förväntningar och förhoppningar, tillsynes frigjorda från familjen, samhällets och jordens gravitation. Mitt i språnget är allting möjligt. Precis som efter avstampet och upphoppet, innan någon kroppsdel, aldrig så litet, nuddar ribban och river ned den från sina ynkliga hållare. Och dunsen ned i mattan är inte farlig för kroppen, men skramlet av ribban mot kolstubben sargar själen, kanske?

Promenad till tunnelbanan genom sommarkvällen. Hade inte barnen varit så trötta hade vi kunnat vandra Hornsgatan hemåt, lätt och skönt. På Hornsgatan och i köerna  utanför krogarna myllrar de nyutsprungna studenterna. Från Tanto hörs sorl och skrål av snart nyutslagna studenter. Men, ännu i upphoppet och ribban har bara börjat darra lite försiktigt av vinddraget.

Den existensiella aspekten av att vara fri företagare

I min vulgärversion av existensialismen ser jag det som människans frihet att själv välja sin roll, eller friheten att tvingas att själv välja sin roll. Och när det inte enbart handlar om vad och hur man vill vara som människa (nja, så mycken frihet finns väl inte där) utan även det man gör och försörjer sig på som fristående konsult där det sker en idelig omformulering av vad man erbjuder utifrån den utveckling man genomgår för varje uppdrag och uppdragsgivare. Du är vad du gör eller vad du säger att du gör (om någon köper det)?

Lika förvirrad fortfarande.

Allt började med två självutnämnda experter på sociala medier som rabblade varumärken och statistik.Och från det till framtiden för medierna...

Jag beklagar sorgen, men hur skall jag uttrycka mig?

Skriver mitt andra kondoleansbrev på en vecka. Det första var till hustrun till en tidigare kollega som jag arbetade tillsammans med i 11 år, det andra, det som är nu, är till en kollega (vars far gått bort) från en annan del av mitt yrkesverksamma liv.

Och hur sjuttsingen uttrycker man sig? Det kantrar åt det formella, lite styltiga. Prövade det väldigt avspända sättet också, men det blev helt fel. Och snart är de värdiga korrespondenskorten slut. Kanske är just kondoleansbrev ett område där man inte måste visa stilistisk briljans och egenhet. Sånt kan man spara till nekrologen.

Mäter vi vad som är lätt att mäta eller vad som är relevant att mäta?

Oftast tror jag att det är det förstnämnda, för då ser det ut som om man gjort något utan att anstränga sig alltför mycket.

Eller så fattar folk inte bättre. Men det tror jag inte. Jag tror att folk fattar precis. Fast kanske inte alla.

 Och vilka är "vi", "man" och "folk"?

Du sökte en konflikt och du fann den

Ships that pass in the night, 
and speak each other in passing, 
only a signal shown, 
and a distant voice in the darkness; 


So on the ocean of life, 
we pass and speak one another, 


Klart att de som arrangerade konvojen visste vad som skulle hända. Klart att de som planerade motinsatsen förstod vad som skulle komma att ske. Alla har fått vad de ville ha. Såväl de som var ute för att provocera som de som var ute för att statuera ett exempel. Några människor, som nyss var barn, har fått sätta livet till. Herrar och damer inom politik och diplomati har fått sätta sig i krismöten. Snart kommer uttalandena och fördömandena. Världen är inte svart/vit, många gånger är världen grå/grå eller rent av svart/svart. Och Folkrätten? Tja, utbenas kanske här?

only a look and a voice, 

then darkness again and a silence. (Henry Wadsworth Longfellow)

Fast det här är ännu vackrare skrivet av samme man, men knappast tillämpligt.

Fler som bloggar än som läser bloggar

Som i livet:
* Fler som lever sina liv än som intresserar sig för andras.
* Fler som har en åsikt än som intresserar sig för andras.
* Fler som pratar högt i sin mobiltelefon än som lyssnar till vad som egentligen sägs

The opposite of talking isn't listening. The opposite of talking is waiting.  (Fran Lebowitz)

Och gör det något, egentligen?

Alien i kattkrematoriet?

Ekokyckling, skonsamt uppfödd och hänsynsfullt avdagatagen (icke bedagadtagen), fylld med turkiska paprikor (doftar sött i hela köket) och vitlök samt kryddad med salt, peppar, söt och pikant paprikapulver, olivolja, smör med mera. Skjuts in i ugnen 80 minuter på 175 grader och redo att ätas när jag hämtat mina barn från skola och dagis.

Järva, Nya, Mål

When you can't measure performance, you measure input. In a perverted hope of assessing some value to the work done.

Händelser som ger perspektiv

Att vara (tillfälligt i alla fall) curlingförälder (tja, förälder är jag ju jämt, men dito curling- tror jag nog inte att jag är särskilt ofta), föreningsordförande, oroligt barn till äldre förälder, egenföretagare och maginfluensasjukomhändertagande make kan ibland ge ett perspektiv på tillvaron när samtliga biorytmkurvor slår i botten med ett brak.Alla dessa saker man inte ska göra, som att skälla på barnen som bråkar och vägrar släcka lampor och sova samt att vara sarkastisk och använda svåra ord när man pratar med barnen och stressa, stressa, stressa dem till skola och dagis för vi försovit oss efter att jag ha varit vaken halva natten.

Det finns inget livspussel, för det finns inte ett sätt att lösa livet, om nu livet är ett problem eller en tenta som måste lösas på ett visst sätt. Livet är inte heller en labyrint, även om vägval vi gör leder oss in i gångar som inte alltid är enkla att ta sig ut från. Fast, som någon klokare än jag skrivit, vi märker sällan våra val förränns i efterhand, förränns vi ställs inför konsekvenser av våra omedvetna val och någon håller oss ansvariga för vad vi gjort och beskriver det som om vi höll i ratten och körde. Å andra sidan förekommer det väl att vi får beröm för saker vi mest av en slump fått till och som blivit en succé. Kanske.

Och sen en härligt, gammeldags e-postgräl som jag än så länge endast är åskådare till (cc:ad) men som jag snart skall tvingas ge mig i kast med

Dagens visdomsord

You owe the companies nothing. You especially don’t owe them any courtesy. They have re-arranged the world to put themselves in front of you. They never asked for your permission, don’t even start asking for theirs.

Banksy

Partiledardebatt i Ring P1! under ledning av Täppas Fogelberg

lär vi aldrig få vara med om. Vilket är synd, eftersom där och då skulle det kunna hetta till på ett sätt som sällan annars.

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Partiledardebatt i Ring P1! under ledning av Täppas Fogelberg, NU!

Användargenererat innehåll

Kloka Karin skriver om ett Newsmillinlägg och jag tar en snabbtitt på Bonniers framtidssatsning. Som Ring P1 möter en insändarsida vars redaktör nog är på fyllan och lämnat walk-over (i.e. somnat vid skrivbordet). Men förutan Täppas underhållande ledning blir Newsmill en batalj mellan rättshaverister (i den svenska, feltolkade betydelsen: Trädgårdstomte på irrfärd). Och det kan förvisso vara underhållande, men om det enbart kommer att erbjudas användargenererat tyckande framöver i en kunskaps- och bildningsrelativistisk värld, så känns det lite kväljande. "Innehållet gör du - intäkterna tar vi!". Och jag inser att jag själv är del i tyckarproletariatet.

Framtidens sociala plattform är redan uttänkt

Den kommer att utnyttja mobiltelefonen geotaggning som kompletterats med automatisk information om vad som pågår/pågått precis där man befinner/befann sig. Det enda användaren behöver göra är att markera den emotikon som motsvarar vad man tycker om det man är med om/befinner sig vid.

Varför jag tror det?
Bekvämlighet (lättja) och behov av att kommunicera vad man gör (monoman logorré). Och givetvis kan "vännerna" komplettera med kommentarer i form av emotikoner som beskriver vad de tycker om hur deras "vän" upplever det. Givetvis kan detta sedan aggregeras så att man ser vad hela högen tycker om varandra och vad de är med om. Som Foursquare, fast så himla mycket enklare.

Sätt in 40 procent av bruttointäkten på mitt konto om du vill genomföra denna idé.

Bored beyond belief

Kommer med andan i halsen till min 8.30-tid på SÖS. En vanvettigt sur sköterska tar emot i receptionen. Hon är solbränd och har siffran 7 tatuerad på handleden. Förmodligen för att hålla reda på antalet veckodagar. Jag kommenderas inåt i korridoren för att vänta. Här är det gott om folk, både patienter och vitklädd personal. En datorskräm står helt öppet och bredvid, ett stencilerat anslag om att man "Vänligen skall fylla i patientenkäten". Efter 20 minuter kommer en sköterska och hämtar lappen jag fått vid receptionen. Tio minuter senare kommer hon ut och säger åt mig att gå och ta en fika. Jag skall inte in förrän 9.45. Jag säger att i kallelsen stod det 8.30. Hon frågar om jag har med mig den och det har jag inte. Med triumf i rösten säger hon då: - Ja men då är det 9.45 och DU som tagit fel på tiden. Hon kommer ut en gång till och uppmanar mig att gå och ta en fika och att det var jag som tagit fel på tiden.

10.17 släpps jag in till doktorn som ställer frågor som han redan vet svaret på (bättre än jag eftersom han, till skillnad från mig, har läst min journal) och inte säger något mer informativt än vad jag redan fått reda på av min sjukgymnast. När jag säger att min sjukgymnast redan berättat det får jag reda på att sjukgymnaster inte är läkare.

Besöket tog sju minuter. Jag försökte gå redan efter fem. Det fanns liksom inget mer att säga eller lyssna till. På vägen ut fyllde jag i patientenkäten. En personal i vitt stod bredvid och tittade på.

Ute regnade det.

Amused to death

I förströelseekonomin krävs att även djupa tankar som inte så lätt låter sig formuleras måste vara omedelbart kommunicerbara och enkelt konsumerbara. Annars har de inte chans. Och om man inte kan formulera sig enkelt eller åtminstone slagkraftigt och helst roligt så är man likt en böckling: Rökt!

Omvärlden vill inte inte ha frågor eller ifrågasättanden (det tar tid, det är inte effektivt) utan man vill ha svar. Oavsett dessa är korrekta eller ej. För har någon givit svar så kan man alltid skylla på den eller de som svarat och man har så att säga ryggen fri. Den s.k. IBM-lösningen i ny tappning,  the safety of crowds....

Vem skall man tro på, tro på, tro på?

Är på rockkonsert i Skarpnäck. Tog tunnelbanan genom söderförorterna som det var länge sedan jag besökte. Märker att det som tidigare var skinheadsland och smålägenheter med konstiga lägenhetsfester tycks ha blommat upp och "gentrifierats". Lite Williamsburgvibbar får jag nog. Men Skarpnäck, denna förort som jag tror byggdes för en välmående medelklass är ett multikulturellt samhälle där förhållningssättet till stadsbilden är bra mycket mer internationell än vad som kanske tänktes vid planeringen.

Konserten är bra,ganska gott och blandat. Vi är alla medelålders  nu och det märks kanske lite. De låtar som var verkligt provokativa för 30 år sedan tillhör den gemensamma visskatten, eller nått.

Hungrig som jag var, fick jag äta av Svenska Freds vego-buffé. De kommer inte att göra revolution, det kommer inte att bli fred i evighet (amen) och de är så rara i sin alternativa lördagsaktivitet. De har kanske hittat hem?

När det sista bandet på scenen river av "Vad ska du bli" kan de flesta sjunga med. Vi blev nog alla det vi sa vi inte skulle bli.

Och vi fick kämpa och kämpar fortfarande för det.

Och vi trivs med det, någorlunda.

Kallsvetten om natten handlar nog inte om att vakna upp medelålders i en villa med barn, partner och bil. Kallsvetten handlar nog snarare om att aldrig uppnå det eller att förlora det.

Frågor och svar!

Fråga: Vad kallar man någon som skamlöst och indignerat exploaterar mänskliga tillkortakommanden utifrån ett pseudoallmänintresse?

Svar: Journalist.

Hur stavar man till reminissens?

Min barndoms drömmar handlade mycket om att bli vuxen och fri. Fri att göra det jag själv ville och fri från de förpliktelser och hänsyn jag inte gillade.

Tja, snacka om att ha varit naiv.

En kvällscykeltur runt Södermalm och Kungsholmen

stöter man ihop med en sambaorkester som övar i Tanto, hundratalet kamphundar med vidhängande tatuerade "West-coast-latinos", nyförälskade par och företag som jobbar stenhårt med sina "inför sommaren"-evenemang. Heterogent som jag vet inte vad. Men uppfriskande. Lite NYC-känsla, men till skillnad från NYC/NY så kommer allt skräp ligga kvar i morgon. Och aldrig att de unga skulle bli så fylleborta där som här.

En man i stålmannendräkt vinglade omkring vid Järnvägsparken och många 40-talslajvare stod och småpratade på cykelbanorna. Och så alla dessa medelålders män i cykeltävlingstrikåer på Cannondalecyklar sombränner på som om det inte funnes någon morgondag. Och efter allt detta klagande skräms jag av det faktum av att jag skriver som en DN-kolumnist.

Från Lenbuster Syftningsfel's fotostream på Flickr

http://www.flickr.com/photos/lenbuster/

Exformationen äger

Allting i relation till sitt sammanhang, eller ännu hellre allting i relation till det förutsatta, icke nämnda. All information måste förstås till allt det som inte sägs eller skrivs för att det inte behöver sägas eller skrivas. Vad säger begreppet "fem i tolv" för någon som inte bryr sig om eller kan klockan. Och hur roligt är begreppet "fem i tolv, på dagen" för samma person?

I varierande grad är kanske all konversation och kommunikation esoterisk. Den gemensamma referensvärlden av det som kan utlämnas. Och det är kanske eftersträvansvärt. Tills den dag då man måste vända sig utåt, mot andra och förklara. För att fixa finansiering eller för att det är god reklam för företaget. Och det man har att berätta måste kläs i ord som kan förstås av andra.

Den enkelhet man kan klara sig på i ett esoteriskt sammanhang tvingas ut på en annan bana, en annan värld där andra saker och regler gäller. Som systemarkitekten som slänger sig med begrepp tills han måste han förklara det för mig som skall skriva ihop en text som förklarar det han gör för någon annan. Och då blir det utläggningar som inte lämnar någon del oförklarad tills det inte går att se skogen för alla träd. Och jag förenklar och kampen börjar. Till slut står striden om huruvida man kan säga att systemet är dubbelt säkrat genom en smart serverlösning utan att nämna fabrikat och 643 ords förklaring om exakt hur det är genomfört. För mig och min uppdragsgivare är denna lösning en detalj som kan nämnas. För systemarkitekten är det hans stolthet i dubbel bemärkelse.

Till slut säger jag: Förklara det så att din gamla mamma kan förstå det och gör det så att du inte skäms inför din kollegor. Och sen var det ju givetvis så att hans mamma var dement och det var inte något han tyckte att man kunde skämta om på det sättet.

Alla dessa små sprakfålar och glädjespridare...

L'enfer, c'est les autres!

Tvärspårbanan från Globen till Liljeholmen erbjuder en skrämmande inblick i ensamstående mödrars förtvivlan. Hon kan knappast vara äldre än jag, hennes son beskriver henne som CP på Facebook. Det är inte förtvivlan, det är hat i hennes röst och hennes väninna får knappast en syl i vädret. Hemmanenten är inte den bästa och det verkar inte vara hennes värsta problem. Och idioten som hon "hakade upp med" i helgen var en idiot som hon inte vill ha något mer att göra med. Vad ska man säga, vad ska man tro? Min sjuke sonen är mer intresserad av något annat och jag funderar på om jag vågar smyga upp ljudinspelaren för att bevara denna stund för eftervärlden. Konduktören från Veolia/MTR ställer sig mitt för och diskuterar 7-månadersbebisars utvecklingskurva och det är ingen idé att ens försöka spela in någonting.

Och jag tror inte att hon ens är ovanlig. Bara läskig.

Kom igen katten, det svänger ju (på franska)!

Allting i sitt sammanhang

Jorå, tåget var 1½ timme försenat från Malmö och 2 ⅓ timme sent till Stockholm C. Endast två toaletter i hela tågsetet fungerade fram till Mjölby: Därefter endast en. En kuvad liten flicka kräktes i höjd med Gnesta. Oombedd hämtade jag servetter och vattentetra. När de gick av i Södertälje sa mamman "Tack, det var lite ovanligt!" (oklart vad hon syftade på, flickans kräkning eller något annat?). Dottern var likblek.

En umpa-pumpa-brallis i tidiga 20-årsåldern (med krockkuddeläppar etc) ryade om att någon tagit hennes plats (snett emot mig) när hon klev på i Norrköping. Jag frågade om hon kanske tagit fel på tåg, för detta var väldigt försenat, varpå hon snäste av mig på östgötska att hon inte var någon dum blondie (sic!). Efter en stund, när konduktören/tågvärden kollade hennes biljett fick hon reda på att hon klivit på fel tåg. DÅ tittade hon på mig och sa: Typiskt SJ!

I ett samhälle där ingen någonsin kan ta sitt ansvar…….

Men hur illa det än är så har jag min egen Lajka-historia. Slutet på 90-talet, taxichaffisen i Metro Manilla som för att undfly det totala kommunikationssammanbrottet i detta stadskonglomerat med 15 miljoner innevånare, genade genom de värsta slumområden jag någonsin sett för att få oss till myndighetskvarteren i Quezon City i något sånär tid. Och han kunde inte köra luftkonditionering eller taxametern eller radion samtidigt (yes, han valde radion på högsta volym): Han uppfattade våra värderande och ganska ogillande kommentarer (på väg genom människors verklighet längst ned på världens samhällsstege) på svenska, fångade min blick i backspegeln och säger leende: It’s not your life – Be happy!  

Cyniskt?, kanske... 

Rimligt?, tja!

Kupésamtalens försvinnande

Främlingar på tåg är inte bara en roman av Patricia Highsmith, det var även ett fenomen jag minns från min ungdom då tåg var modus operandi för att ta sig runt i Europa om man inte var lagd åt liftarhållet. Minns att man kunde resa inrikes med Linjeflyg för en spottstyver om man var beredd på att att sitta och vänta vid gaten och kanske även var beredd på att inte resa alls. Sak samma, det här handlar om tåg och det handlar om hur man färdades på tåget: i kupé. Fyra i första klass och sex i andra klass. Ett tillfälle att mötas och samtala, hela kupén var som uformad för ett civiliserat samtal. På lagom långt avstånd och med möjlighet för alla att deltaga kunde samtal blomma upp, plana ut och återuppstå. Främlingar på tåg handlar helt enkelt inte bara om att utbyta mordplaner för att undkomma straff. I dagens moderna tågkorridorer sitter hälften rätvända och andra halvan felvända i rader som vare sig inbjuder till spontana samtal eller social aktivitet. Därvidlag är tågresande knappast längre ett socialt medium. Fast sådana skall kanske vara digitala för att räknas numera.

Dessutom fick man röka i korridoren utanför. Nu får man inte röka alls.

Hur länge har du varit paranoid? - Hur kommer det sig att du vill veta det?

Kan längtan efter att det skall finnas en annan värld, en verkligare värld, parallell med den "vanliga världen", få människor att utifrån en gemensam syn bygga upp just denna parallella värld?

När man formulerar och åskådliggör denna värld, i en roman eller filmer som (la-la-la-la-la) Matrix 1-17 (la-la-la-la-la) så förstärker man denna vanföreställning (om det nu rör sig om det) för att tankarna formulerats och visualiserats. Konspirationsteorier kräver två saker: 1. Ett skenbart systematiserande av händelser i en "logisk" förklaringsmodell(-er), samt 2. Avfärdande av denna/dessa som en konspirationsteori av den etablerade MAKTEN ("de" som skulle kunna "tjäna" på att sanningen förtigs för den stora allmänheten").

Tankar som slår mig när jag läser om Ove Svidén och hans 15 minuter i rampljuset: Tänk efter nu, förrn vi föser dig bort, du barfotabarn i livet.

Fast allting som sker, sker kanske parallellt.Och väljer man att se det som olika världar så kanske.... bon voyage!

Hommage à, tja vaddå, cine noir?

Regnet svepte in staden i ett förlåtande dis. De skarpa konturerna blev trubbiga, precis som sinnena hos stadens invånare samt de repliker och föremål de använde mot varandra. Visserligen grönskade det, men det var inte samma nyans som de dollarsedlar jag ville se travade framför mig på bordet. Och ingen Robert Mitchum eller tjusigt kurvig brunett uppenbarade sig på mitt kontor. Jag tände en Cohiba Club och tänkte på vilket inflytande Raymond Chandler och Dashiell Hammett hade på uppfattningen om värdigt, manligt utanförskap när jag var ung. En orgie i romantiserande av elfenbetstornsaktiviteter som cigarettrökning, whiskey och att låta sig förföras av fala golddiggers.
Jazz At The Movies Band – Farewell, My Lovely

I fritt förfall

Tar emot ett tidigt telefonsamtal från en upprörd äldre BRF-medlem om tvättstugan. Det rör sig om något mer substansiellt än icke avtorkat dammfilter i torktumlaren.

Kvarglömd tvätt och otömda tvättmaskiner. Hon säger: - Det kunde ju varit någon som dött, eller åtminstone skadat sig. Och då gör det ju inte så mycket. Men om man bara lämnar tvätten. Det känns så otryggt. Och skulle jag lägga tvätten åt sidan så kanske de kommer och tömmer min tvättmaskin när jag håller på att tvätta. Förfall föder förfall!


Och jag håller med. För henne är det inte trivialt. Fast det hade varit värre om det låg färska lik därnere varje morgon.

Stilla dagar och stilla nätter i Skåne

Kristi Himmelsfärdshelgen åkte jag och andra i Bromma KFUM Sherpas till Kullaberg och klättrade. Ibland följde andra med, andra som inte riktigt var med i klubben. Senaste gången jag var i Kullaberg och klättrade borde ha varit 1982.

Tja, det är bara 28 år sedan. Pappa använder ett av mina gamla uttjänta klätterrep för att hissa plank till sin altan. Och Mats omkom julhelgen 1991 i en klätterolycka i Chamonix. Det är ungefär 18 år sedan.Har nog kvar klätterskorna jag köpte i Paris 1984. Och karbinhakarna och talkpåsen. Någonstans.

Det skulle vara intressant att få reda på exakt hur han tänkte innan han svarade på frågan: "Vem vill du återuppliva?"

(Faksimil ur Se och Hör, nr 13/14, 24 mars 2010)

Skyfall i Malmö

Eller för att citera Travis Bickle: - Thank God for the rain to wash the trash off the sidewalk. 

En inre resa

Plötsligt på tåget, i höjd med Hässleholm, ser jag en man vingla rakt in i glasdörren som avgränsar den tysta avdelningen. Det blir fläckar på glaset, men dörren går inte upp. Han vinglar, men inte av tågets krängningar. En hand sträcks upp av en medresenär och snuddar vid sensorn, dörren glider upp. Jag ser att mannen i det närmaste är redlös. Och han bär resterna av en uppäten måltid i retur på det stickade tröjbröstet. Han är förbi det tillstånd då han söker kontakt med främlingar. Hans höfter studsar i ryggstöden för varje steg och jag tänker en kort stund vad som skulle hända om han missade ett ryggstöd med sin höft och föll huvudstupa över någon resenär.

Han klarar sig igenom vagnen och försvinner mot bistrovagnen. Han återvänder inte.

Att se en värld i ett sandkorn och en himmel i en vild blomma

Jag har inte för vana att studera den tidning varur jag funnit följande pärla men det förtar inte poängen med den gode presidentens uttalande i NYP. Förströelse till döds....

To see a World in a Grain of Sand
And a Heaven in a Wild Flower,
Hold Infinity in the palm of your hand
And Eternity in an hour.
- William Blake

Det förflutna träffar som en stenhård snöboll i nacken en majdag...

Alla dessa människoöden vars liv kan presenteras till allmän begabbelse. Och tänk vad åren flyr. När detta skrivs är Nikos på väg mot sin 22:a födelsedag. Har denna händelse eller denna artikel påverkat hans liv?

Passar inte in här, heller.

En regnig lördag, på utställning med en av sönerna. Efteråt "fika" i restaurangen. Läsksorterna är lite lagom (markerat) annorlunda. Ett ställningstagande i att välja att erbjuda lite mer udda märken. Det fungerar det med och den skeptiska blicken hos barnet går över till glädjen av att dricka kolsyrat sockervatten. Det är fräscht, fint och annorlunda på det där trevligt medvetet moderna sättet. Ser en ung man i en elegant Hollingtonkostym av tweed. Ser några unga mammor i hitlerjugendfrisyrer (rakat på sidorna och lång, sidoslickad lugg). Det pratas råvaror, daghem och arkitektur. I Paris gentila salar kallas de nog för bobo, borgerliga bohemer. Ett slags designmedveten medelklass med företag eller fast anställning. Funderar på om det är en stil eller livsstil jag skulle kunna anamma, om jag skulle passa in i och ses som tillhörig till?

Skulle jag klä i de kläder de bär, klara de diskussioner som de engagerar sig i, uppskatta livsstilspaketet?

Sonen äter under djup koncentration sin chokladkaka med vispgrädde och fiskar upp isbitar ur glaset. Han är inte intresserad av att prata om vad han sett på utställningen. Efter en massa frågor svarar han att han tyckte att utställningen var fin, men fortsätter meningen med att prata om ett dataspel. Inser att jag inte begriper ett skvatt av det han berättar. Han suckar när jag ber honom förklara. Sen vill han gå. Och jag med.

IDG vill uppenbarligen vässa sitt erbjudande

Jag gillar verkligen Sverker Brundin. Han skriver bra och är trevlig, trots att säkert får alldeles för många telefonsamtal från PR-konsulter. Nu skall han växla upp redaktionen och söker en ny medarbetare. Saknar tyvärr akademisk journalistexamen och senast jag kollade tillhörde jag inte det täcka könet. Annars hade det varit kul att arbeta på IDG, åtminstone ett tag. Då hade man kanske hunnit ned till tennisbanorna vid Karlberg på lunchen. Det är bara att önska honom lycka till med förhoppningen att han finner det han söker.

I framtiden kan vi alla vara offer om vi tjänar på det!

En god vän bjuder mig på DN en månad. En fin gest och ett utmärkt sätt för DN att ragga nya prenumeranter. Läser igenom tidningen och först när jag skall kamma håret ser jag hur mina ögonbryn tycks ha fastnat i förhöjt och förhäpnat läge. Det känns som när man åker sidor utför, i en brant backe och man hittar en rytm och ett flyt som gör att allting balanserar på en nålspets tills, alltid detta tills, en sten eller något annat får mig att förlora den magiska balansen och det blir till att häpet kämpa sig tillbaka till ett tryggt normalläge. I DNs fall rörde det sig om en artikel om två, till synes normala, välbeställda pappor (bor båda i trevliga hus på Lidingö) som hade söner (eller en gemensam son, framgick inte riktigt tydligt) som inte kommit in på den skola som föräldrarna ville till följd av alltför många barn i upptagningsområdet. Artikelförfattaren (som bara måste vara nära vän till de "drabbade" föräldrarna) lät framskymta att fusket för att hamna högt på prioriteringslistan för förtur till skolan var mycket utbrett. Och dessa föräldrar tycktes också ha försökt, men inte lyckats. Varför man nu vänder sig mot antagningsreglerna som tycks rymma en hel del godtycke. Hade dessa föräldrar son/söner kommit in hade de inte brytt sig ett skvatt.

Det måste finnas allvarligare problem i vårt samhälle. Jag föraktar verkligen dessa föräldrar. De representerar det lägsta tänkbara i vårt samhälle: De som har mest och framställer sig som utsatta, gränslöst drabbade offer eller vad som helst om de kan vinna en millimeter fördel av det.

Det är synd om dem, men kanske inte på det som de själva hoppas på.

Av sjukhus är du kommen, till sjukhus skall du åter varda

De har precis hämtat min gamla granne med ambulans. Ambulansen tycktes inte göra någon brådska iväg. Det kanske inte fanns någon anledning. Två män, vad jag tror var hennes söner, kom ut från porten och tände varsinn cigarett. När de rökt en stund så ringde de båda två på sina mobiltelefoner och pratade med någon.

Förra veckan hjälpte jag henne deklarera. Vi pratade om allt möjligt, hur snabbt tiden gick och hur stora mina pojkar blivit, alldeles plötsligt. Tja, hennes egna pojkar var ju över femtio nu, till och med över sextio. Men tiden hade gått fort.

Hon är/var född samma år som min mamma. Vem/vad säger hur gammal man blir.

Ambulansen slog i alla fall på sirenerna när de svängt ut på Hornsgatan.

Allting börjar och får sitt slut på ett sjukhus. Dit har vi kommit.

Who is Bill Posters and what has he done?

Bill Posters will be prosecuted!

Etik och moral - när det passar och framför allt när det gäller andra

Minns hur den första PR-byrån jag anställdes vid pratade om hur viktigt det var med etik och moral (och miljömedvetenhet). Jag var en smula naiv och imponerades storligen tills jag insåg att den fina miljöpolicyn mest var ett redskap att lyfta fram i samband med upphandlingar som krävde just en sådan och att efterlevnaden mest var den typ av ord som spricker likt en såpbubbla i friska luften. Vidare arbetade företaget inte med vapen- eller tobaksindustri. Och det tror jag mest var för att man dittills inte blivit tillfrågad. Och när möjligheten gavs så, vips, arbetade man gladeligen med vin- och spritindustri. Till och med konkurrerande märken, fast i separata arbetsgrupper (som det hette och framställdes).... Området kallades för Lifestyle och exakt hur lågt i tak vad gällde skämt om detta, framstod snabbt med all önskvärd tydlighet; Först kommer bröd, sedan moral. Fast det uttalades att det enbart handlade om varumärken och skickligt hanterade sådana. Att företaget inte hade någon kund inom vapenindustrin handlade nog mest om att ingen sådan kund någonsin varit intresserad av ett samarbete.

När det kom till andra byråer och vad dessa gjorde så var den moralisk hållningen mycket striktare. Och det är ju klart att andras fel och brister (och eftertraktansvärda klienter) är något helt annat.

Jorå, det blev arbete för tobaksindustrin också, senare. Och jag vet att en medarbetare som gärna höll sin moraliska indignationsflagga högt, arbetar med tobaksindustrin senare. Fast på strategisk nivå (typ....). Det är ju en helt annan sak.

Sanningen skall göra er fria, men lögnen kan vara din trisslott!

Att man lyckats positionera granskande och ifrågasättande konsumentjournalistik till något nästan löjligt, inget som vi lite mer världsvana människor MED ETT LIV bryr oss om. ATT man osynliggjort fattigdom eller åtminstone behovet av att vända på slantarna. Prishöjningar som tidigare kraftigt och allmänt ifrågasattes viftas idag bort. Och undermåliga produkter får 15 sekunders uppmärksamhet i Plus, om ens det. För det tveksamma, ja lögnerna som det faktiskt många gånger handlar om, leder över till frågan om ljugandet och ljugandets dagspris.

Jag pratade med en psykolog om det här med att jag upplevde att ljugandet ökat i samhället och när man beslår någon med en lögn får man svaret: "Ja, men jag ljög väl då!". Som om det inte spelade någon roll.

Katarina, psykologen, svarade att hon nog upplevde det på samma sätt. Och att det sociala priset för att ljuga sjunkit kraftig. Blir det ingen konsekvens av det (för att man inte har tid att granska påståendet eller konfrontera den uppenbara lögnen) så spelar det ju ingen roll. Och även om man inte har någon större vinst av det så gör det ändå inget. Lögnen kan bli en lottsedel för att få en verklig fördel eller framstå som intressant; går det så går det (eller nått!).

Jag har haft flera chefer under den senaste decenniet som tycks ha varit helt fria i sin inställning till sant och falskt. Samtidigt har flera av dem varit mycket måna om att framstå som ärliga, intelligenta, kompetenta och med uppdragsgivarens intresse i första rum. Jorå, och här tar denna bloggpost slut.

Det är ju bara de fattiga och godtrogna som drabbas....

Affärsutveckling av media som ett svar på .....

IDG har alltid legat i framkant vad gäller marknadsanpassning och särskilt intressant blir det att kunna läsa om möjligheten att köpa in en journalist från IDG som talare eller moderator  på sitt event. Och när man dessutom utlovar att aktuella tidningar från IDG kommer att vara på plats vid eventet till en kostnad motsvarande en månadsretainer så är det kanske inte så illa. Fascinerande är det i alla fall.



[uppdatering1] Nu har de ändrat texten och tagit bort erbjudandet om att aktuella tidningar från IDG skulle bevaka eventet. Därför är länken ovan död.

Även branschens Argusögon har uppmärksammat detta här.

[uppdatering2] nu har Ulrika Ullman förtydligat att det är pappersexemplar av aktuella tidningarna som man får på eventet (i.e. att IDG kan marknadsföra sina tidningar på ditt event om du anlitar IDGs talarförmedling) och inte den journalistiska bevakningen av eventet...... Och det får man väl lov att tro på. Men kanske faller erbjudandet lite i värde då från det ursprungligen var tänkt.... Och journalister från IDG kan ju komma i alla fall om det är värt deras intresse...

Utvärdering av teknik - demokratiseringen av kunskap

Lärde mig ljudredigera i helgen. Programvaran är gratis (ja, inget pirateri) och hårdvaran är delvis befintlig och delvis inhandlad. Sen är det upp till min kreativitet, handlingskraft och driftighet att nå ut med det jag gör. Instruktionsmaterialet hade något år på nacken och saker som då var en smula dyra erbjuds idag till liten eller ingen kostnad. Ett verktyg som söker användningsområde... Lite som punken - alla kan och får spela (oavsett det är bra eller uselt). Kan det bli en seger för kreativiteten?

Fascinerande.

Håll kvar denna frekvens för ytterligare information

Att konstruera och iscensätta sin egen utsatthet för att rättfärdiga sin harm

Lyssnar till det utmärkta Stil i repris och lyssnar till en smådryg 50-talsreenactare som med illa maskerad glädje konstaterar att omvärlden lägger märke till henne och hennes klädstil. Och inte bara lägger märke till utan även kommenterar och reagerar på den. Och kommer att tänka på alla de som fastnar i sin roll från högstadie-/gymnasietiden och framförallt tonårsattityden. Tror det var  Kurt Vonnegut Jr som konstaterade att "high school is closer to the core of the American experience than anything else I can think of." 

Att konstruera sin egen utsatthet för att få vara något eller någon. Att få rättfärdiga sin harm över den inskränkta och oförstående omvärlden... Då blir man någon.

Beviset på att vi lever i ett socialistiskt samhälle

är att svenskan (i.e. Svenska Dagbladet) inte kommer ut på 1:a maj. Idag skall folk demonstrera mot att dikt och verklighet inte överensstämmer.

Å andra sidan tändes eldar och smälldes smällare för att förvirra o skrämma oknytt igår på Valborg.

Ingen större skillnad.

Sea-monsters in 3D på Cosmonova var kul och spännande, men ännu bättre är

min favorit-Banksy som du kan se här!

Banksy, Banksy, Banksy....

Så enkelt och genialt

Från en tidig lunch mot Östermalmstorgs T-banestation

stötte jag på (som av) en händelse som nog var tänkt som en upplevelse. Och det kändes som om vad som tänkts ut vid Stureplan (eller önskas ha tänkts ut vid Stureplan), stannar vid Stureplan. Om det så rör sig om en hudkräm för män av ett varumärke som närmast associeras med en gammal statsminister och numera PR-konsult (där Sveavägen korsas av Kungsgatan).

Och förklaringen till detta magiska ögonblick av tokig upplevelse fick jag här!

Barca - Inter på lokal

Folkligt, festligt och fullsmockat beskriver en afton på lokal med Viasatvisning av MATCHEN, öl och testosteronstinna genrlemän. ENtusiasmen var hög och utanför dörren stod alla de som inte släpptes in för att det var för fullt. Och det utbröt givetvis tjafs som resulterade i slagsmål. Dörrvärdarna sprang fram och tillbaka och de som slagit ned sprang iväg. Efter dom sprang kompisar och flickvän till den som slagits ned. Sen kom polisen.

Vuxna mäns behov av att misshandla varandra en regning onsdagskväll i slutet av april förbryllar mig. Handlade bråket om kärlek eller fotboll?

Hade jag skrivit "kurr" hade man avskrivit det som "ett pojkstreck". Men det finns inget kurr och det finns inga pojkstreck. Det handlar om makt, stolthet och våld. I all sin primitiva oprydnad.

Kommunikatördagen på Cirkus

En begivenhet. Resultat av en stor, nåja, enkätundersökning presenterades och sen var det workshop. Fick dock ge mig av efter hastigt minglande. Branschens uniformitet, åtminstone yttre, var slående. Men, var det bra det hela?

Visst var det OK, alls inte illa (men vad annat var att vänta?).... Homogeniteten var i det närmaste total. De strama , kontrollerade ansikten, den diskreta make-upen, de praktiska frisyren och Filippa K-kläderna.. De som morsade som jag inte kände igen (fast jag nog borde ha). Nåja, det var inte ett mångfaldsseminarium. Många tycktes vilja röra på sig anställningsmässigt åtminstone. Igenkännande skratt när tämligen barocka (men förståeliga) invändningar från företaglednings-/kundsidan presenterades som exceptionella svar på öppna frågor kring s.k. kommunikativa utmaningar.  Frustration som en förlösande gemensam identitet?

Och alla fick twittra....

Också ett svar...

Q: When a child swallows a cleaning product, why is milk often given?

To make them happy before they die

Undrar vad mamma och pappa säger nu

Blir man prins om man gifter sig med en prinsessa?

Vad blir man om man nästan gifter sig med en prinsessa?

Jag undrar vad mamma och pappa säger till  sin son nu när han (och även de) inte längre är aktuella för kunglig anknytning. Det spelar säkert ingen roll, det viktigaste är ju att deras son mår bra och att han får stöd nu när förlovningen bröts. 

Vårteater - Vår teater

Får man skämta på detta vis?

http://www.soderscykel.se/page33.php

Orföranden för det hela

När jag var liten kunde jag häpnas över att ett hel nation, världens mest folkrika till råga på allt, kunde unisont byta åsikter över en natt. Det kunde de givetvis inte heller i verkligheten, men det fanns en föreställning om att det var så. En välvillig föreställning. Kommunismen i Kina framstod som så mycket mer sympatisk och kultiverad än den i Sovjetunionen eller Albanien. Förklaringen var kanske att Kina var ett mångtusenårigt högkulturland och att det låg på bekvämt avstånd från Sverige. Idag är Ryssland och Albanien demokratier med marknadsekonomi. Kina är fortfarande en enpartistat med kommandoekonomi. Men landet älskas nästan ännu mer. Även av människor i näringslivet. Och det är världens största kommunistiska land. 

Möjligheternas land.  

Tung information och dess konsekvenser

Building blocks på Färgfabriken ons-sön, 11-16, Entré 1 kr

När barn får vara husbeställare och duktiga arkitekter lyssnar så blir det annorlunda. Klart att ett hus skall kunna blåsa såpbubblor. Barnsligt - javisst, men på ett intelligent sätt (såvitt jag kan bedöma). Och de som var där var väl iofs människor som gillar samma typ av annorlunda saker.

Jag sätter fingret på ett budskap som annars hotar att fladdra iväg

I'm as busy as a spider spinning day dreams

Jag har varit i Boden, jag har varit ute i Boden, jag förstår

Boden är kommunen för dig som vill ha kul,

Man kan supa sig full och åka dit!

Och hur "ombads" uttrycktes är en annan spännande fråga att utreda!

Var det här?

Vi far till en stad som e provinsiell. Och luften e tom på dofter, och alltid kall. Vi löser två biljetter på Lule station, till ett tåg destinerad Bodens central. Men där vill jag, där vill jag ropa högt ditt namn!

OK, den är gammal, men det är jag också!

Tömde kameran på lite brobilder från vintern

Och om inte klistret vidhäftade så bra...

Skillnaden mellan allmänintresse och allmänt intresse

är både intressant och avgörande, åtminstone tidigare, för medias rapportering.

När Sveriges högst avlönade tjänstemän med de vräkigaste tjänstebostäderna får löpa gatlopp för ett icke närmre specificerat snedsteg är det kanske av allmänt intresse, på samma sätt som Paradise Hotell, men om det är av allmänintresse vette håken.

Stackarna!

Passande en vårkväll, en dröm om Paris och med 29 år på nacken

Oscar Danielson äntligen på Spotify

Oscar Danielson – Jag Vill

Någonting att äta, någon att prata med och något att se och inspireras av

är väl ett utmärkt sätt att tillbringa en lunch.

Just nu och fram till 9:e maj ställs Carnegiestipendiaterna ut på Mejan. En del bra, en del "måste konst alltid betyda någonting?".

Malmö, mi ricordo di te!

Älvlandskap sett från bergstopp med stad i förgrund (Fotografi 47x62 cm)

Utan kärlek är du alltid tomhänt

... och med kärlek är du aldrig tomhänt?

Dagen efter Lionel Hamptons födelsedag, i Rålambshovsparken

Aldrig stavas aldrig med två l

....... i övrigt kan jag bara hålla med.

C'est la vie, c'est la guerre, c'est de pommes de terre

Just precis så kan det vara!

Överallt dessa budskap som pockar på uppmärksamhet

Ungefär vid platsen på Liljeholmsbron där Anna Odell omhändertogs

Men frågan som jag inte tycker besvarats lyder: På vilket sätt är hon släkt med Finansmarknadsministern?

Igår var för hundra år sedan. Något utkristalliserat, som en fluga i bärnsten

skrev Raymond Chandler i det Höga fönstret (tror jag det var). Hade en bra lunch med en bra människa. Vi är vänner när vi möts, men vi möts för sällan. Samtalet böljade fram och tillbaka och berörde allt från jobb till drömmar och förväntningar. Och givetvis populärkultur (vad jag gillar det begreppet som står för ett slags överlägsen distansering genom uppskattning av esoteriska aspekter av något allmänt omtyckt.. ).

En TV-serie om reklambranschen på 60-talet blir ett exempel på något som i sin extrem, sin atypiska extrem blir till beskrivningen av 60-talet som vi vill föreställa oss det, men som aldrig funnits.

Allting är så precis rätt att det absolut inte kan ha funnits på just det sättet. Men genom att det satts ihop med alla de rätta attribut som vi lärt oss skall representera den tiden så blir det precis så som det borde ha varit.

Här öppnar ett Mexikanskt koncept!

Objektifierat subjekt eller subjektifierat objekt?

Har aldrig förstått fetischm, men det kanske beror på min begränsade fantasi. Förmodligen har jag själv någon betingning som jag inte är medveten om. Och jag lägger ingen värdering i det, inte alls.

Men om man för att svara upp mot någons längtan skall bära något speciellt, klä ut sig till något; vem eller vad är man då?

Blir man till det objekt för åtrå som den eller de andra önskar, eller gör man fetischen till ett levande väsen, ett subjekt?

Tänk vilka tankar man kan få av att se en kasse från MIO uppställd bredvid en rad Big Bag på väg till skolan med barnen. Och på vägen tillbaka stod bara MIO-kassen kvar.

Att sälja drömmar om framtiden med en massa snack om att ta initiativ

är väl vad politik handlar om: Ord i långa rader som skall påverka vårt sätt att se på världen och få oss att rösta på ett visst parti eller kandidat.

Att hela tiden komma med initiativ för framtida förbättringar är långt mycket mer intressant än att genomföra det "kraftfulla" initiativ som man föreslagit. Det där dagliga gnetet finns det tjänstemän, tjänstekvinnor och tjänstefolk som skall utföra.

Att alltid framstå som idérik, kompetent och relevant. Att kunna "snacka för sig".

Att kunna snacka sig till en plats nära köttgrytorna, då har man kommit upp sig.

Den där skådespelaren, vad hette han nu igen?

På väg till ett möte stannade jag och tog ut pengar vid en Minutenautomat. Köande stod jag och såg ut över Skanstull som det ter sig utanför Ringens köpcentrum. DÅ ser jag den där skådespelaren. Han är propert klädd, men äldre och håret är grått. Han går sakta förbi och jag försöker komma ihåg vad han heter. Jag kommer inte på det och sen försöker jag komma på var jag sett honom. Jag kommer inte på det heller, men han är välkänd eller var åtminstone.

Den där skådespelaren, vad han nu hette igen?

När jag diskret knäppte av fotot på honom hade han precis passerat ut till höger, ur bilden. Lite symboliskt.

Flams och trams

I dagens förströelsekultur där det mesta handlar om att förmedla mer eller mindre grundlösa föreställningar om vad något är, kan jag känna en viss frustration. Satt på ett möte och berättade om sociala medier som ett verktyg för att utveckla företagets relationer till sin omvärld och sina kunder. Försäljningschefen konstaterade att han inte var överdrivet intresserad av att utveckla relationerna med gnällspikarna, han var intresserad av att öka försäljningen och att hans viktigaste kunder hade bättre saker att göra än att sitta och twittra. Sånt kan undersysselsatta puckon göra.

Och vad svarar man på det?

Vad du gjort på Internet, stannar på Internet

Vad mer finns att säga?

Och konsekvensen av det, när allas pinsammaste ögonblick och dumheter ligger ute i det offentliga, är att det inte spelar någon roll.

Gårdagens skandaler är dagens rara trivialiteter. Gränserna flyttas.

Dolt därunder finns en bild av en vuxen och ett barn som håller hand

Att tänja på samhällets gränser eller bristande opportunism

En gång i tiden, när jag var ung, var begreppet opportunist ett skällsord. Idag är det snarare ett positivt omdöme. Likaså var smilfink och bristfällig integritet nedvärderande omdömen. Jag är inte först med att konstatera att tiderna förändrats.

När jag var ung kunde man, eller åtminstone jag, inte föreställa mig att man kunde ha en platt-TV på 50 tum med högupplöst bild. Eller att man kunde ha en sladdlös telefon i sin ficka. Tiderna ändras och nu är jag vuxen. Nu har jag till och med två telefoner i fickan när jag går ut.

Men jag vet att man gör klokt i att svänga och det åt rätt håll när gångvägen svänger. Om man inte vill köra in i staketet. Fast det ger uppenbarligen vika det med, som andra gränser i samhället. Fast kanske inte för mig.

Tänker inte pröva i alla fall. Inte frivilligt.

Kör sakta - akta mej