Nu

I brytpunkten mellan det förflutnas framtid och vår framtids förflutna konstaterar jag hur hur snabbt det går att falla ur vanor. Alldeles nyss tog jag skållheta bad tre gånger i veckan och spelade tennis varje lördagsmorgon när vädret var milt. Men baden har jag slutat med och senaste gången jag spelade tennis en lördagsmorgon var nästan ett år sedan.Eller två?

Så snabbt det går att falla ur vanor, såväl goda som dåliga. Så snabbt det går alltihopa.

Tja, intalar mig själv ofta att det bara finns detta undanglidande nu, men jag har fel. Även om framtiden, per definition, är oändlig så är det bara det som nu sker och det som har skett som faktiskt finns eller funnits.

Att byta ett ord eller två

Är på återbesök i Hornstull, skall fixa en vägg och en golvlist, och stöter ihop med en bekant som jag träffar alltför sällan. Han är verkligen otroligt trevlig att träffas och prata med. Och som det är nuförtiden blir det alltför sällan.

Vi pratar om att jag flyttat, om trädgårdsskötsel, om våren och hur skönt det är, när han plötsligt berättar att han fått cancer i strupen som inte kan opereras. Han skall få cellgift och strålbehandling:
- Det är ju inte så trevligt att berätta, folk ryggar ju när de hör det ordet, men jag vill att du skall veta eftersom jag inte vet om vi stöter ihop igen.

Han är bra mycket äldre än jag och har vuxna barn så det handlar inte om någon medelålders pappa som skall lämna fru och småbarn efter sig. Så en sån tragedi är det inte frågan om. Men han är en trevlig person som jag gärna skulle vilja stöta ihop och byta tankar med fler gånger än hittills. Och så kan det kanske bli.

När jag tänker efter finns det en massa möjliga vänskaper som runnit iväg och bort under åren. Inte bara de som gått bort utan de som runnit ut i sanden för att de yttre omständigheterna och förutsättningarna försvunnit. Men jag får väl vara glad för att de förekommit alls.

Och cellgift och strålbehandling kanske fungerar.

Hopplösheten

På väg hemåt i stilla veckan. Mellansonen är upphämtad från fritids och tunnelbanevagnen är fylld av sådana som inte har råd med lantställe eller kan ta klämdag. Vi tar oss längre bak i vagnen och sonen hittar en sittplats. En mycket blek kvinna med de största ögonvitorna jag sett står och pratar med en mörk, hårdsnaggad kille som har någon form av ticks. Deras samtal, eller snarare hans monolog, är så högljudd att jag oundviklingen fångas av deras samtal. Han vill gå på Cosmonova i helgen och jag tänker att de kanske är ett par. Allt eftersom hans monolog utvecklar sig tänker jag att han förmodligen har någon form av begåvningshandikapp. Och utifrån hennes svar är det ganska tydligt att hon vare sig är hans flickvän eller hans personliga assistent. Station efter station passerar och deras samtal, i.e. hans monolog, mal på. Då slår det mig plötsligt att de inte känner varandra alls. Han gör sitt bästa för att stöta på henne och han har definitivt någon form av socialt eller begåvningsmässigt handikappad. Och hon försöker parera varje hans invit, hövligt.

Tack och lov blir det dags att kliva av. Funderar på vad hon skall göra om hans monolog utvecklar sig till ett tjatande om att få följa med henne hem.

Är det revolutionen eller vad den leder till som är det intressanta?

Tänkte på sociala medier och fastnade i en tanke medan jag tömde diskmaskinen på rent och fyllde på med smutsigt. Revolutionsromantiken, oavsett vilken förändring den fäster sig vid och närs av, är en slags förälskelse i uppbrottet med alla de nya chanser det för med sig. Minns de olika hopp som skett och förknippats med i min pågående samtid under årens lopp. Förändringar har alltid tillskrivits stor betydelse och förväntan. Och förändringar har det sannerligen blivit, men inte ens när det blivit som det sades har utfallet blivit särskilt mycket muntrare.

Revolutionsromantiken är som ett frejdigt hejande på nya profiler som ställer sig på barrikaderna. Ett frejdigt hejande på att det gamla skall krossas och det nya (ännu inte fullmogna) skall blomma ut. Ungefär som att gå ut gymnasiet. De gamla förpliktelserna byts ut mot en lovande framtid. Och med det lovande är det just så att det ännu inte är.  Och det som ännu inte är kan ju rymma allt.

Diskmaskinsluckan far igen med ett tjoff (en rejäl sak).

Är det revolutionen, och förändringen i sig, som älskas eller är det vad som komma skall?

Förmodligen är det den eviga längtan efter något annat, något nytt. Allt annat, bara inte samma gamla värld. Bara samma gamla längtan nån annanstans.