Elias Canetti i verkligheten

Har huset fullt av ungar; barnen och deras kompisar.

Lagar mat, utfordrar dem och tänker på många saker samtidigt: tankarna studsar som en amfetaminstinn flipperkula mellan nu och då, Sverige och Grekland, Gotland och Mälarhöjden, Bromma och Södermalm, kalamataoliver och brunsås, mina föräldrars söndagstillställningar och varför, Four Tops o.s.v.

Minns ett citat av Elias Canetti: I andras familjer kvävs man. Man kvävs i sin egen också, men man märker det inte.

Äter kalamataoliver, gurka, rödlök och tänker på när min pappa handlade fetaost och RIKTIGA oliver i Hötorgshallen i början av 70-talet. För att det var gott och för att de som sålde det var trevliga personer som kämpade och stod i. Han är och har varit en man utan större åthävor, vars timglass snart runnit ut, och jag har insett att han nog inte är eller varit en såpass dålig förebild. I det inskränkta Sverige som en gång var. Och kanske alltid förbliver vad det var.

Fast i förorten

En cykel står fastlåst i lyktstolpen vid Ugglemossvägen 3. Den har stått där så länge jag bott här, vilket snart är ett år. Det är en s.k. mountainbike och låset är rejält. När jag var ung kallades den typ av bygellås för mopedlås. Nuförtiden heter det säkert något annat.

Cykeln står där och jag har funderat över vad som hänt med dess ägare; om hen (hahahaha, nu skrev jag det) avlidit, glömt den eller bara resignerat. Fastlåst är cykeln och övergiven, på det mest hemska sätt: Ett redskap för flink, fartfylld färd fastlåst i en lyktstolpe i en sovkommun på den sörmländska tundran.

Tror inte att den klarat en månad innanför tullarna, med mindre än att den blivit plockade på det mesta som gått att plockas av med hjälp av bärbara verktyg.

Det kanske är en installation, som en rondellhund eller något liknande?

Skall nog ta en bild av den och publicera. Men det är ingen brådska; den lär stå kvar...

Konsekvensindifferens

Som tonåring har många det,
i berusningen likaså
Men en del har det jämt,
även i vuxen ålder

Om det handlar om beteende,
en inlärd och belönad vana,
om det visat sig vara framgångsrikt
för den enskilda individen

Men det kan också vara så om
man inte accepterar att det man gör
får konsekvenser för andra:
så tror man inte att man är en del av världen

Föregivande av ställning

Föregivande av allmän ställning, det vill säga att utge sig för att vara en myndighetsperson, är ett brott i Sverige enligt 17 kap. 15 § Brottsbalken (1962:700).

Den gör sig skyldig till föregivande av allmän ställning som felaktigt utger sig för att utöva myndighet eller olovligen bär uniform eller tjänstetecken för försvarsmakten eller andra myndighetsutövande organisationer, till exempel polis, tull, kustbevakning, räddningstjänst, ordningsvakt eller skyddsvakt. Det är även ett brott att på samma sätt utge sig för att tillhöra någon yrkeskår inom bland annat kollektivtrafiken eller el- och vattenförsörjningen.

Straffet för föregivande av allmän ställning är dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Om brottet bedöms som grovt är straffet fängelse i högst två år.

Föregivande av ekonomisk eller social ställning är dock inte ett brott, i sig. Men det kanske det borde vara.

Sprang på en bekant när jag hoppade av tunnelbanan vid Zinkensdamm för att handla. Det han och jag  har gemensamt är (i stort sett uteslutande) en annan bekant till oss båda och som är minst sagt skrupelfri och ambitiös. Framförallt när det kommer till kvinnor. Även om jag tycker att det är hemskt så skrattar jag gärna åt vad jag får höra. Det gör vi båda, den bekante som jag mötte och jag.

Bravaderna och förvecklingarna tycks fortgå och kvinnorna är ungefär i samma ålder som de alltid varit. Några skratt på det. Mannen i fråga har dock, helt naturligt, blivit äldre. Ytterligare några skratt på det. Kommer på mig själv med att, för vilken gång i ordningen kan jag inte svara på, ställa frågan: - Men vad ser alla dessa kvinnor i honom?

Svaret är fortfarande det samma: - Men han framstår ju som en överklassgrabb som hamnat i tillfälligt trångmål. Han har ju lärt sig hur han skall föra sig och vad han skall säga. Han är ju sån, med lite tiltad verklighetsuppfattning.

Och så är det kanske och har alltid varit. Ingen större skillnad på den gamle bocken som gör allt för att framstå som en aningen grånad jeunesse doré med pojkcharmen kvar eller de som sparar ihop pengar för att kunna stila för andra på veckoslutens Stureplan, i Visby under Stockholmsveckan eller i Båstad under tennisen.

Och hur länge behöver förhållanden vara: Nog tröttnar han fortare än de kvinnor han uppvaktar så honom lider det ingen nöd på.

Hepp och hej, handlade bakad leverpastej, grönmögelost och bröd på Gröna Konsum (eller vad det heter nuförtiden) samt rusade ner i tunnelbanan och fick, givetvis, vänta 9 minuter på mitt tåg.

Olika tider samtidigt

Grejade gårdagskvällens moderatorsgig och gick och tog en öl på lokal med den jag bjudit in för att utvärdera min insats.

Vi hamnade, inte utav en slump, på det som en gång varit mitt och mina gamla kollegors stamlocus. Vi serverades en jubileumsöl från deras tioårsjubileum (för två år sedan) och kunde konstatera att den smakade helt OK. Konstaterade även att just den nyinvigningen hade jag varit inbjuden till och gått på. Mindes också att den nyinvigningen hade markerade slutet på perioden då detta stamlocus förlorade sin stam-del för mig. Därefter hade det blivit alltmer sporadiska, om än fortfarande intressanta, besök där.  Livet hade förändrats, då som nu, och kanske hade nyinvigningen för tolv år sedan bara sammanfallit med förändringen av mitt liv. Givetvis var det så; det var endast ett sammanträffande, om än i mina ögon symboliskt.    

Under utvärderingssamtalet satt jag och mindes hur det sett ut i lokalen tidigare och även hur det sett ut ännu tidigare, innan ombyggnationen av det som byggts om några år tidigare. Och från den hågkomsten associerade jag vidare till hur det såg ut på de kontor och i de sammanhang där jag arbetat och hur man arbetade och vad som värderades och betalades för, på den tiden. Och så mycket har förändrats, men inte för alla och på alla ställen. Den våg av förändringar och nya arbetssätt som de av mina mycket unga uppdragsgivare tagit till sig skulle uppfattas som anarkistiska av andra, till åren äldre uppdragsgivare. Det som vissa av mina branschkollegor går på kurser för att överhuvudtaget begripa är något som andra, de yngre, lärde sig redan när de gick på gymnasiet, för bara några år sedan.

Förhållningssättet, hur världen uppfattas och arbetet skall genomföras blir något individuellt som tar sig uttryck i hur man kräver att något skall göras och med inhyrd insats av vem.

Kanske inte världens mest djupsinniga eller originella tanke, men kysst av en trappistöl (eller två) kan man alltid kosta på sig lite milt överseende med sig själv.

Och jag fick (förmodligen) godkänt på min insats med orden: Det märks att du gjort det där några gånger. Du är ju som en gammal cirkushäst.

Sen pratade vi om våra föräldrar och våra barn.

Live the brand

Att leva som man lär blir lätt ansträngande, men skylten säger å andra sidan ingenting om glasskyltar och ljusskåp heller.

Inför ett vägskäl i förorten kan man stå.....

.... och få bilden klart för sig.