Gadgeten innehöll ett fel

söndag 24 november 2013

Mediekritik

Lyssnade till utmärkta Medierna i P1 och får en känsla av att tiden stått stilla. Och det oroar mig storligen.

Att journalister så världsfrånvänt resonerar kring sin egen roll och den värld de arbetar i. De flesta arbetar i bollfransavdelningen, men hävdar att de utför samhällsbevakning, samtidigt som rollen som verkligen granskande tredje statsmakt undergrävs av utökad sekretess. Samtidigt finns det de som uppenbarligen riskerar sina liv för att granska makten och hotas för det. Och då tänker jag inte nödvändigtvis om Schibbye o Persson som är omöjliga att kritisera eller komplicera.

Pratade med en trevlig man i Trollhättan som konstaterade att (enligt honom hade) konflikter runt om i världen utvecklats till en "back-drop" för kända (eller de som ville bli kända) journalistvarumärken att posera framför. Och enligt honom hade medierna förvandlats alltmer till en "peep-show" där tittarna fick ta del av en annan persons (fejkade) utsatthet bakom betraktarfönsterglas. Men det handlade inte om de som verkligen drabbas. De dödades utan någon som helst pardon.

Turistandet i misären är just en form av turistande. Det kan leda till en lång tid av vidrigheter och utsatthet, men sällan en evighet av dem.

Sen får man säga vad som helst, i stora stycken handlar det om någonting på låtsas som priviligierade kan kosta på sig.




lördag 28 september 2013

Sed fugit interea, fugit irreparabile tempus

Har färre tillfällen än förut att vandra förbi gamla områden och kvarter där jag en gång bott. Men jag gör det, om jag kan, lite i förbifarten och av genuint intresse.

Har haft förmånen av att bo i områden och kvarter som, till viss del gentrifierats, till viss del klassmässigt schangserat (om man nu får säga så i det här landet...)Mer pengar har i alla fall kommit de nu boende till del på ett eller annat sätt.

Butiker har lagt ned och nya ställen har uppstått i dess ställe. När jag är där, på besök, morsar jag av och till på bekanta som, i princip med vissa uppdateringar i klädsel, ser likadana ut som förr. Men de har blivit gråare, rundare och, i männens fall mer gleshåriga, och ansiktenas porer har blivit tydligare.

De stannade kvar, härdade ut och förblev i sin roll. Det blev väl kanske jag också, även om jag flyttade på mig och, mer eller mindre omedvetet, anpassade mig själv och mina attribut.



Sitter som förälder och väntar under något av barnens idrottsträningar. Kvinnan bredvid känner igen mig från grundskolan och säger: Så du har också hittat hit.

Jag är inte lika bra att känna igen henne, men hon berättar att vi är uppväxta i samma område på 70-talet, men hon är ett par år yngre. Jag frågar om hon inte har en längtan tillbaka, dit vi båda bodde.

Hon säger att hon tycker att det skulle kännas som att aldrig ha flyttat hemifrån.

Barnen stökar på planen och idrottsledaren får säga ifrån. Jag ropar på min son och säger att han skall lyssna på tränaren.

Jag frågar henne hur det kommer sig att hon flyttat hit, till vår förort.

Hon är tyst en stund och säger sen: Min man är uppväxt här.

Sen lägger hon till: Och han har definitivt inte flyttat hemifrån.

Så kan det vara.

söndag 15 september 2013

Slumpartat delande av plats med en kvinna och hennes dotter

I kollektivtrafikens myller händer det sig att man får förmånen av att dela plats med andra. I detta fall en kvinna och hennes dotter.

Kvinnan talade, likt många andra unga urbana kvinnor, med en röst som förtjustes över varje uttalat ord och stavelse som vore det handplockat med pincett ur en ask exklusiv konfektyr. Trots att det var vanliga ord som användes och inte heller i någon kombination som tydde på någon särskild insikt eller bildning. Varje milt ord uttalades med en satsmelodi som om det väntade förtjusning och uppskattning hos den/de som lyssnade, bara för att det sades.

Jag sökte i minnet efter någon annan som pratade på det viset och kom fram till att det påminde om hur Jonas Gardell pratade.

Givetvis hette kvinnans dotter Minou.

torsdag 12 september 2013

Ryggskott

Längre steg, oftare, var ett tips som min friidrottstränare på Bromma IF gärna förmedlade när vi fick återkoppling, liggandes på stavhoppningsmadrasserna på Stora Mossens IP, i min ungdom på 70-talet.

Om han var min bloggcoach på 2013-talet hade han säkert kunna säga samma sak.

Men det blev ingen friidrottsstjärna av mig, trots OK tider, längder och höjder. Annat kom och gick som förflyttade mitt fokus och mina ansträngningar. Och lika bra var nog det. Min pianofröken hade säkert önskat att jag övat mer, men tji fick även hon.

Har förmodligen gjort alla fordom lärare o tränare besvikna, men de minns nog inte mig. Och jag kan blott namnge ett fåtal av dem.

Så kan det vara. Och så har jag ryggskott. Så kan det också vara... 

måndag 12 augusti 2013

Reklam o satir, låt mig skrocka av skratt

Reklam- och satirbranschen dras med samma problem, vilket kanske förklarar varför det de presterar är såpass platt och konservativt. De utgår båda från samma antaganden om människors föreställningar kring olika saker, att allt de kan åstadkomma för att slå igenom är att bygga på antagna föreställningar om vad folk tycker.

Reklambranschen kan i bästa fall inhämta uppfattningar från såkallade fokusgrupper, en samling människor som skall vara demografiskt representativa för den tilltänkta målgruppen (som någon med mer eller relevant verklighetsuppfattning tänkt ut). För satirikerna utgörs referensgruppen (även det ett slags fokusgrupp) av vänner och bekanta som, gissningsvis, delar satirikerns världsuppfattning samt en gemensam uppsättning av stereotyper.

Resultatet blir tråkigt material med stereotypa förtecken. Något som knappast kan anses som nydanande eller som påverkar samhället i stort. Lyckligtvis är såväl reklamare som satiriker ett utdöende fenomen.

Även om de inte förstår det själva.

tisdag 6 augusti 2013

Rösta gärna på AlmedalenSherpas i Podradiopriset 2013


Rösta i Svenska podradiopriset 2013

fredag 7 juni 2013

Guru lurifax - Sevärt och tillgängligt fram tills 17 juni

Guru lurifax är en intressant dokumentär om sökandet efter andlighet och vad som krävs för att vi skall tro på något. Vikram Gandhi har wallraffat ihop en kärleksfull film som på sätt och vis drar ned brallorna på en hel "industri", men som samtidigt visar att de sökande människorna som tar del och tror på ett semireligiöst insiktspaket, inte nödvändigtvis är vare sig dumma eller förtjänar att hånas.

I övrigt är det fortfarande sådär med mig.