Hopplösheten

På väg hemåt i stilla veckan. Mellansonen är upphämtad från fritids och tunnelbanevagnen är fylld av sådana som inte har råd med lantställe eller kan ta klämdag. Vi tar oss längre bak i vagnen och sonen hittar en sittplats. En mycket blek kvinna med de största ögonvitorna jag sett står och pratar med en mörk, hårdsnaggad kille som har någon form av ticks. Deras samtal, eller snarare hans monolog, är så högljudd att jag oundviklingen fångas av deras samtal. Han vill gå på Cosmonova i helgen och jag tänker att de kanske är ett par. Allt eftersom hans monolog utvecklar sig tänker jag att han förmodligen har någon form av begåvningshandikapp. Och utifrån hennes svar är det ganska tydligt att hon vare sig är hans flickvän eller hans personliga assistent. Station efter station passerar och deras samtal, i.e. hans monolog, mal på. Då slår det mig plötsligt att de inte känner varandra alls. Han gör sitt bästa för att stöta på henne och han har definitivt någon form av socialt eller begåvningsmässigt handikappad. Och hon försöker parera varje hans invit, hövligt.

Tack och lov blir det dags att kliva av. Funderar på vad hon skall göra om hans monolog utvecklar sig till ett tjatande om att få följa med henne hem.