lördag 28 september 2013

Sed fugit interea, fugit irreparabile tempus

Har färre tillfällen än förut att vandra förbi gamla områden och kvarter där jag en gång bott. Men jag gör det, om jag kan, lite i förbifarten och av genuint intresse.

Har haft förmånen av att bo i områden och kvarter som, till viss del gentrifierats, till viss del klassmässigt schangserat (om man nu får säga så i det här landet...)Mer pengar har i alla fall kommit de nu boende till del på ett eller annat sätt.

Butiker har lagt ned och nya ställen har uppstått i dess ställe. När jag är där, på besök, morsar jag av och till på bekanta som, i princip med vissa uppdateringar i klädsel, ser likadana ut som förr. Men de har blivit gråare, rundare och, i männens fall mer gleshåriga, och ansiktenas porer har blivit tydligare.

De stannade kvar, härdade ut och förblev i sin roll. Det blev väl kanske jag också, även om jag flyttade på mig och, mer eller mindre omedvetet, anpassade mig själv och mina attribut.



Sitter som förälder och väntar under något av barnens idrottsträningar. Kvinnan bredvid känner igen mig från grundskolan och säger: Så du har också hittat hit.

Jag är inte lika bra att känna igen henne, men hon berättar att vi är uppväxta i samma område på 70-talet, men hon är ett par år yngre. Jag frågar om hon inte har en längtan tillbaka, dit vi båda bodde.

Hon säger att hon tycker att det skulle kännas som att aldrig ha flyttat hemifrån.

Barnen stökar på planen och idrottsledaren får säga ifrån. Jag ropar på min son och säger att han skall lyssna på tränaren.

Jag frågar henne hur det kommer sig att hon flyttat hit, till vår förort.

Hon är tyst en stund och säger sen: Min man är uppväxt här.

Sen lägger hon till: Och han har definitivt inte flyttat hemifrån.

Så kan det vara.

söndag 15 september 2013

Slumpartat delande av plats med en kvinna och hennes dotter

I kollektivtrafikens myller händer det sig att man får förmånen av att dela plats med andra. I detta fall en kvinna och hennes dotter.

Kvinnan talade, likt många andra unga urbana kvinnor, med en röst som förtjustes över varje uttalat ord och stavelse som vore det handplockat med pincett ur en ask exklusiv konfektyr. Trots att det var vanliga ord som användes och inte heller i någon kombination som tydde på någon särskild insikt eller bildning. Varje milt ord uttalades med en satsmelodi som om det väntade förtjusning och uppskattning hos den/de som lyssnade, bara för att det sades.

Jag sökte i minnet efter någon annan som pratade på det viset och kom fram till att det påminde om hur Jonas Gardell pratade.

Givetvis hette kvinnans dotter Minou.

torsdag 12 september 2013

Ryggskott

Längre steg, oftare, var ett tips som min friidrottstränare på Bromma IF gärna förmedlade när vi fick återkoppling, liggandes på stavhoppningsmadrasserna på Stora Mossens IP, i min ungdom på 70-talet.

Om han var min bloggcoach på 2013-talet hade han säkert kunna säga samma sak.

Men det blev ingen friidrottsstjärna av mig, trots OK tider, längder och höjder. Annat kom och gick som förflyttade mitt fokus och mina ansträngningar. Och lika bra var nog det. Min pianofröken hade säkert önskat att jag övat mer, men tji fick även hon.

Har förmodligen gjort alla fordom lärare o tränare besvikna, men de minns nog inte mig. Och jag kan blott namnge ett fåtal av dem.

Så kan det vara. Och så har jag ryggskott. Så kan det också vara...