Sånt som påminner om en själv en gång

Röjde i mitt barndomshem och fann ett vältejpat exemplar av Bonniers svenska ordbok från 1980. En examensgåva från klassföreståndaren.

Vi fick varsitt exemplar tillsammans med ett ord på vägen som fanns skrivet på ett kort i ett kuvert.

Tror inte ordböcker var gratis eller lärarlönerna var astronomiska i slutet av 70-talet så jag antar att inköpet förmodligen kostat på. Och tiden att finna lämpliga citat till drygt 30 elever hade nog tagit en och annan kväll i anspråk. Pengar, tid och engagemang.

Mitt ord på vägen var ett citat av Lord Birkenhead och löd: Bär motgångarna som en man och framgångarna som en gentleman. Kloka ord och ett intressant val av "förebild".

Jag vill minnas att jag levt efter denna devis. Vill eller hoppas kan i mitt fall, i detta nu, i den meningen komma på ett ut.

Tack än en gång Sonja!

Om berggyltor

Minns när jag och min bror följde med farbror Evert ut och pilkade berggylta till krabbtinorna.

Agnade med musslor släpptes kroken och sänket med reven ned till botten, för att dras upp några decimeter. Sen pilkade man genom att mjukt rycka upp reven och låta den sjunka ned. Med reven över långfingret kunde man känna när någon av berggyltorna nafsade på agnet. Och sen, när de krokade, fick man dra upp dem i båten. Det nappade alltid otroligt mycket, för platsen och tidpunkten var vald med över 50 års erfarenhet och rutin. Och min bror och jag var oerhört fokuserade på vad vi skulle göra.

Efter någon timme fyllde psykedeliskt färgade berggyltor trälåren på durken. Senare skulle de bli till agn för att locka krabbor in i tinorna som farbror Evert la ut.

Farbror Evert hade gått till sjöss efter folkskolan och hade tatueringar gjorda i Sydamerika. Han och hans fru fick aldrig några barn. Och ingen av dem lever idag.

Det är över 40 år sedan nu, en annan värld och ett annat jag.

För övrigt är berggyltorna hermafroditer. De föds som honor och blir till hannar efter några år. Om de inte fiskas upp av en 7-årig kille eller hans 10-åriga bror. 

Ingenting

Följer en brokig samling åsiktsmaskiner och bekanta på Twitter, men går sällan in för att ta del av flödet. Känns lite som Molly Blooms tankeström i 18:e (?) kapitlet i Odysseus och får mig att känna på samma sätt. Det blir mest till att skumma och scrolla. Ett flöde som tecken på liv, eller något.

Lika-samma med kommentarsfälten under artiklar i tidningars nätupplagor (som i allt högre grad stängs ned). Återigen inser jag att jag är kluven; det mesta som skrivs i kommentarsfälten är dynga, men det finns ett och annat guldkorn och dyngkommentarer kanske ger en bild av vad människor tycker om saker och ting.

Alla med en internetuppkoppling och en dator/mobiltelefon/surfplatta kan göra sin röst hörd och kommentera. Men, rätten att göra sin röst hörd är inte samma sak som skyldigheten för andra att lyssna, instämma och lyda. Oavsett om man skriver en blogg, för en nätpublikation eller kommenterar.

Önskan om anonymitet kan jag förstå.

Allt hat kan jag inte förstå.

Vill se Mia Engbergs Belleville Baby.

Känner mig gammal

Sucker i telefonköeländet

Gör research inför en debatt och ringer runt till myndigheter och organisationer. Det tycks finnas ett oändligt antal kommunikatörer och informatörer, men ändå får man sitta i evighetslånga telefonköer. Och just den som är expert på just den sak jag vill veta mer om är (efter lite hummande förklaringar och frågor).... på möte. Dessa experter på information, i sig, är ju ett speciellt kapitel. Tycker nog att det vore bättre om de istället för att vara experter på att vara informatörer var experter på det jag automattelefonvalsslussats till dem för att få reda på.

Och varför utgår de automatiska svararrösterna som tryfferar min telefonkötid frånatt jag ringt fel och att jag istället borde ringa ett annat nummer eller gå in på www.bla-bla-bla.se?

Och annars är det väl vad det är.