Souvenirer

Hittade en stor ask fylld med miniatyrklädnypor i min byrålåda, där gamla glasögon, manschett- och skjortknappar ligger. Jag tog upp en näve och tittade på dem. Mest blåa, men en del silverfärgade. Visste precis varifrån de kom; SAS-flighter framför skynket på den "gamla goda tiden". De satt på servetten och skulle användas för att hålla fast den, när man åt. Var och en, en resa. För det mesta till Bryssel, men även till andra flygplatser och destinationer. Ingen av dessa klädnypor var yngre än 11 år och ingen äldre än 21. Så länge sedan var det och så nära i tiden. Hade förmodligen en tanke bakom mitt samlande, särskilt som jag de flesta gångerna reste bakom skynket och inte fick någon klädnypa att ta med.

Sen börjar det forsa över mig, minnen av gater, terminaler, anslutningståg och taxiresor. Den sterilt generiska miljön och det kalla ljuset som fanns överallt. De trista mackbutikerna och doften av gratinerad ost. Kvällspromenaderna från tågstationerna till hotellen som alla såg ungefär likadana ut. De stängda butikerna och de trista skyltfönstren. Tiggarna och de blanksvettiga ansiktena på (framförallt) män som varit allvarliga hela dagen och nu skulle ägna sig åt socialt nätverkande, eller bara fylla.

Så europeiskt och modernt det en gång kändes. Så länge sedan.    

Jag hade en dröm

Somnade tungt efter intensiv gårdag som inte slutade förrän sent. Drabbades av "nakna ögon", en känsla av hypernärvaro, under kvällsuppdraget som medmoderator på en debatt. Förmodligen av anspänningen, kanske av tankar som jag haft under dagen, eventuellt av kombinationen.Jag var trött när jag tog tunnelbanan hem och jag var trött när jag gick och la mig.

Drömde sen en banal men otroligt rolig dröm. Vaknade mitt i natten av att jag skrattade högt. I korthet handlade drömmen om en middag, en otroligt trevlig middag. Samtalet böljade fram och tillbaka, men det var en särskild person med som jag tyckte jag kände igen. Vi pratade och skrattade oerhört mycket åt varandras skämt och ordvändningar, men vi kunde inte komma på var vi träffats förut eller vår gemensamma beröringspunkt. Ända tills vi samtidigt konstaterade att vi faktiskt träffats tidigare, i en dröm jag hade haft för någon månad sedan. Det hela var så absurt att vi båda skrattade så att tårarna rann. Och då vaknade jag mitt i natten av att jag skrattade högt.   

Årstafältet, Allhelgonadagen, klockan 12 på dagen

Elegi över hösten 2011

Cyklar till den lokala pizzerian i den begynnande höstkvällen. Dagens gråa dimma har snabbt förvandlat denna hellediga (komp och utflexade) halvdag under höstlovet till ett disigt mörkeruterum. De timerstyrda lamporna i de tomma villorna och radhusen har inte hunnit med i svängarna. Inte heller gatlyktorna.

På pizzerian konstaterar bemanningen att det är lugnt; ovanligt och kusligt lugnt.Jag vill inte äta där och tar min kartong i kasse och cyklar hem. Inte ens omkörd av någon bil tar jag mig hem. Inte ens en medelålders man och husse på kvällspromenad med hunden ser jag på min cykeltur. Allt är stilla, allt är öde. Allhelgonaaftonsöde  och i stilla frid vilar förorten i mörkret.

Jag funderar på om kungen i konungariket Sverige, Carl XVI Gustaf, någonsin går på gatorna i villaförorterna, som en vanlig man, med cigarett i sin hand. Bara för att känna av hur hans undersåtar har det. Och vad som får dem att ticka och gå.

Senare, pizzan uppäten och ett glas vin därtill, står jag vid fönstret och ser ut över husen i grannskapet. Avklädda vilar de, löven har fallit från träden, och med sina tidsinställda lampor tända, för att avskräcka inbrottstjuvarna. Gapandes ihåliga, vittnande om frånvaron av allt mänskligt liv.

Och vad med mig själv?     

Det uppenbara blir trivialt först efter att det konstaterats

Har ägnat arbetsdagar åt att intervjua experter inom ett visst område för en rapport. Har ställt kritiska frågor och bett dem jag intervjuat att fördjupa och förklara sig noggrant.

Jag har varit vänlig, strukturerat vad de sagt och ställt kontrollfrågor. Jag har lyssnat till cynisk reflektioner "off the record" som jag inte får eller har citerat i rapporten, men som ändå skänkt en viss ton åt vissa av mina formuleringar.

Läser igenom vad jag ställt samman och konstaterar att det blir ganska menlöst; uppenbart och trivialt.

Går tillbaka till mina anteckningar och konstaterar att det nog inte är mer avancerat eller spännande än så här. Så lätt, trivialt och ...och ..och .. uppenbarligen så kontroversiellt att informationsansvariga på ett företag, där en av experterna är anställd, hör av sig och meddelar att de inte vill ha med "sitt bidrag".

Tänker på en rad ur en bok av PJ O'Rourke om jätteträden i Amazonas som sträcker sig majestätiskt högt upp i himlen och med rötterna i en extremt näringsfattig jord.

Är nog mest sur över den tid jag slösat bort.