Föredettingar

Det är långt mellan inläggen, men så kan det vara...

Stötte ihop med en jämnårig person på tunnelbanan vars utseende var bekant och jag hade svårt att komma på om det var en bekant till mig eller en bekant person (säger man så nu för tiden?). Åren sätter spår (främst på andra...) och jag gjorde en snabbspolning i minnet för att avverka skola, gymnasium, universitet, värnplikt, universitetet (andra voltan), åren med hund, karriären, föräldraåren, moderatorsuppdrag, sociala medier med mera. Givetvis med varierande "åldersfilter" på.... Men, nix!

Trevande konversation avslöjade att personen själv genomförde samma desperata snabbspolning i minnet och det blev ett alldagligt samtal med allmänna, vaga personliga referenser (....leta, leta, leta efter ledtrådar....), men det utvecklades. Jag hann klämma ur mig att jag haft ett ganska tungt år och det blev till ett samtal om  föräldrar som går bort och att det nu var vi som stod på tur. Till slut och på det hela taget ett sympatiskt och medkännande samtal.

Jag skulle gå av och bekantingen skulle fortsätta. Vi tog i hand och när jag var ute ur vagnen sa bekantingen: - Hälsa!

När jag stod i rulltrappan kom jag på att det var en person som varit ganska het i olika debatter på slutet av 90-talet, men knappast hörts av sedan dess. Namnet kunde jag inte komma på och vi hade definitivt aldrig träffats förr.

Vilken eventuell rulltrappeinsikt den personen fick, har jag ingen aning om.

Studiebesök i verkligheten

Åkte tåg någonstans och blev intervjuad i en soffa. Det var som ett TV-program med nyhetsuppläsning och en kvinna som gjorde en tårta i studion. Dock, sändningen skedde via den lokala tidningen och det hela var främst tänkt som ett "live-event" för företagare på orten. Programledaren var smittande entusiastisk och hade alldeles rött hår.

Det var trevligt och alla var trevliga. Med förkylningshes röst fick jag kommentera en lokal skandal och komma med råd till de som drabbats. Jag tyckte att alla skött sig bra och gav några allmänna råd och reflektioner kring vad som skett och kommer att ske. Sen blev det dags för nästa inslag och sen nästa och sen var det slut. Var inte där för att föreläsa utan för att reflektera och tycka.

Vet att det finns människor som försörjer sig på denna slags yrkesturism. Alla de som mest reser runt på studiebesök, visar upp sig och sitt intresse för det som förevisas, humma och ahhha och har trevligt med trevliga och artiga människor. Jag vet inte nödvändigtvis om den tillvaron i sig leder till en skev världsbild, men känslan av att inneslutas i trevlighet och att det hela kanske inte har så stor betydelse är nog korrumperande. Ett privilegium, få förunnat. Det finns ju bara utrymme för så många landshövdingar och kungar i ett land.

I övrigt har hösten varit riktigt mörk och eländig. Men allt behöver man ju inte berätta.

A way with words or away with words?

Redigerar en podcast där jag intervjuar en mycket insiktsfull person om en reportageresa som skall bli till text i en bok. Normalt sett för denna typ av podar så klipper jag bort mycket av mina frågor så att den som intervjuas får just berätta. Det brukar bli bättre lyssnarupplevelse då.

Men, så uppstår en situation under intervjun som bryter igenom. Intervjun blir tillfälligt en kort diskussion om huruvida de som kommer att lyssna till poden kommer att förstå det som sägs, eller om det blir oklart. Normalt skulle en sådan diskussion klippas bort, men i och med att den bryter igenom och har ett budskap, att man måste söka egen information för att det som presenterats aldrig kan bli komplett, gör att samtalet kommer väldigt nära. Det blir transparent.

Detta är nödvändigtvis inget nova persei som flammar upp på min natthimmel, men jag försöker sätta ord på hur jag uppfattar det i en diskussion och får ett dramaturgiskt begrepp, från teatern, i retur. Jag lyssnar på förklaringen och argumenterar aningen emot, men faller sen till föga och inrättar min upplevelse efter den övertygande förklaringen. Så kanske det var: Våra ord och begrepp, vårt språk, är vår världs gränser.

När jag är på väg hem kan jag inte sluta fundera på om begreppet verkligen stämde överens med hur jag uppfattat vad jag upplevde. Jag börjar luta åt att det nog kanske inte var så. Får givetvis skylla mig själv för att jag inte framhärdade, MEN... hur ofta är det inte så att upplevelser och insikter inrangeras av de begrepp som ligger nära, men ändå inte stämmer. Och sen konstaterar jag att det var nog så jag upplevde det. Ha-ha, och det fanns redan ett färdigt begrepp för det. Men, betydelseglidningen uppstår kanske inom mig själv?

Tycker mig ha förmåga att hantera språket, men jag har nog mina stunder då språket får övertaget och förmår att hantera mig, istället. A way with words or away with words?

Motiven bakom motiven, återigen

Hittade en pappkartong i pappas arbetsrum med fotografier, kvitton, brev, identitetshandlingar och små läderetuier för olika linser märkta Carl Zeiss.

Bilderna var från slutet av 40-talet och de flesta avbildade finns nog inte mer. Fotografier, som ju skall säga mer än tusen ord, är ganska obegripliga när man inte kan sätta dem i något sammanhang. Och utan sammanhang lär de förbli, för de som visste är inte längre med.

Bilder ur ett liv på personer, platser och föremål som förmodligen haft betydelse i personlig, om än inte i allmänhistorisk mening. Men när avsikten bakom bilden förlorats i det förflutnas dunkel så återstår bara en bild av något begripligt, men oförklarligt. Det blir en fråga om det estetiska och, kanske, ett tecken på att ett liv har levts och att någon fångat något så flyktigt som ett ögonblick på 1/60- eller 1/125-dels sekund.

Återigen är det motiven bakom motiven som gäckar mig.

Men allting behöver inte förstås.

Ser du planet?

Händelsehorisonten

Händelsehorisonten är gränsytan mellan ett svart hål och världen utanför. Ingenting av vad som sker innanför denna gräns kan observeras utifrån. Ingenting av vad som sker innanför denna gräns slipper ut. 

Återigen blir jag del av det undantagstillstånd som sjukhus och vård/omsorg utgör. Återigen som besökare och anhörig; nu som medelålders barn till en äldre förälder. Sådant kan livet vara.

Har tillbringat mycket tid på sjukhus som anhörig: Som tonåring, som ung man, som yngre medelålders man och som (nu) en medelålders man. Måndagar, tisdagar, onsdagar, torsdagar, fredagar, lördagar, söndagar, julaftnar, nyårsaftnar, midsommar, Valborg, Mickelsmäss o.s.v. Men den som nu ligger i sjuksängen är den förälder som inte var dålig, den som inte behövde åka in med ambulans, den som okuvligt stretade på och skötte om. Av kärlek och av pliktkänsla. Det sistnämnda är inte att förakta eller förlöjliga.

Tiden rinner snabbt ur våra händer och minnet spelar oss ideligen spratt. Tycker att det var nyss vi var och storhandlade tillsammans, tände ljus vid gravlunden, åt lunch på IKEA, kollade virke på brädgården. Visst var nyss och annat var för tio år sedan eller mer. Det flyter på och flyter ut: åren och livet.

Vi pratar. Om det som händer och hänt i världen och livet. Om vänner som finns och om vänner som inte längre finns. Om livet i stort och smått. Vi pratar om byggnader, städer, tennis, mat, öl och vin.

Han har mycket ont och är mycket trött. Jag anar att det finns en annalkande händelsehorisont. Tids nog kommer den skilja oss åt.

Man kan säga mycket om vård och omsorg, men en hel del av det handlar nog om vår egen ovilja att acceptera hur döden kan vara: Seg, utdragen, plågsam och oåterkallelig.

Det är inte synd om mig, men det är en smula ledsamt just nu. Sådant kan livet också vara.

Några dagar i Visby

Åter i hemmet efter att arbete och obligatorier avklarats. Samlar mina intryck och tankar; har skrivit för andra, annorstädes och för annan publik. Hittar en snurrig lista på Spotify som jag lyssnar till och inser att den som skapat den antingen har mycket bisarr humor eller är vansinnig, i klinisk mening.

Funderar på egenskaper som blind opportunism och dito lojalitet. I vissa fall råder det tyvärr ingen motstridighet vad gäller sådant. Funderar på tidsepoker och situationer när den blinda fanatism som de uppvisar, tilläts verka fullt ut. Tänker elaka tankar om en del jag mött, och vad de skulle ha gjort om de hade en annan nationalitet och tillhörighet i en annan tid. Tänker den förbjudna tanken att de i sådant fall mycket väl kunnat vara på Simon Wiesenthal-centrets lista över eftersökta personer nu. Kanske är det att gå för långt, men jag vet inte. Jag tror inte att de är egentligen onda, men de är definitivt sugna på att komma fram och upp: Till vilket pris som helst. Och är det riggat för dem att vägen upp handlar om att bokstavligen klättra över lik vet jag faktiskt inte om de hade funderat särkilt länge på det och att det hade hindrat dem. Förmodligen en hastig blick till vänster och höger (för att se att de inte hamnade efter) och sen ett steg framåt.

Skall nog vara glad över att tiderna förändrats. 

Egoreaktionär

Att vandra runt i natten i en stad i ett främmande land med barnen ger perspektiv på mig själv och alla andra som jag. Insåg att jag befann mig i detta främmande lands motsvarighet till Västerlånggatan. Fast här var det ruiner från Romarriket som lockade, inte staden mellan broarna. Förklarade inkastare som ord och begrepp för äldste sonen. Han följde upp med olika vitsar och det var ganska kul. Befinner man sig i en turistfälla är det inte en fråga om, utan när och hur man blir blåst. Vi tar en läsk på en restaurang i ruinerna och utsikten mot det mörka havet är lika hänförande som notan. Runt om, skådespel kring serveringen med inslag av bordsfyrverkeri och, i ärlighetens namn, rätt mycket annat tingel-tangel. Pojkarna är hänförda och jag inser att det är nog inte läge för en cynisk föreläsning om bondfångeri. Notan går på mer än det dubbla mot en middag, men personalen är utsökt servil och mycket bekräftande. Tänker mig att alltihopa skulle kunna göras till en kurs i lönsam iscensättning av restaurangupplevelser på restauranghögskolan i Grythyttan. Det är ju det som det handlar om: att locka och plocka kunderna på deras pengar till så lite protester som möjligt. Tänker på min egen barndom och allt skräp som jag och mina syskon förmådde min pappa att ta med oss på. Sånt min mamma spärrade upp ögonen för och avfärdade som skräp; motorcykeluppvisningar (en motorcykel som gång på gång hoppade över ett växande antal uppstaplade skrotbilar), Cirkus Scott, Gröna Lund, Holiday on Ice med mera. Men pappa följde med oss. Och han tyckte nog också att det var skräp, men visst var det någon slags upplevelse. Två av barnen somnar i restaurangstolarna och de kringstrykande katterna visade sig vara en mer spännande attraktion. Det var inte bättre förr, men jag var det definitivt. Och det gäller att inte blanda ihop barndomens förmåga till hänförelse över den till synes magiska världen och huruvida världen var mer magisk och god då än nu. Lyssnar, via Internet, till P4 Gotland. Det pratas om jordgubbsskörden inför midsommar samt huruvida kylan hotar tillgången på bären. Känns som ett eko av min barndom, fast då var det i tidningen Bohuslänningen och handlade om Finnerödjas jordgubbsodling. Jag kopplar ihop det, men så är det med egna tankegångar.

Something's lost

Kernel panic är applevärldens svar på windowsvärldens blue screen. Det sistnämnda har jag varit med om tre gånger under 25 år och det först nämnda 25 gånger under ett halvår. Försöker se det positiva i det hela: att inte bli fäst vid det materiella och, kanske, inte heller bli fäst vid det immateriella. Vad är opublicerade texter och alla dessa fotografier om inte fåfänga försök att hålla fast vid det som varit. Nu hjälper den usla MacBooken och den värdelösa Time Capsule-back-upen mig att glömma allt som jag inte omedelbart publicerat eller mejlat. Då slipper mina efterlevande någon gång i framtiden att sortera och ha dåligt samvete över vilket som skall sparas för att aldrig läsas. This too skall pass

Teofobi och skolavslutningar

Har idag avverkat fyra skolavslutningar varav en i en kyrka. Den sistnämnda var faktiskt mest anslående. Dock i det närmaste, kyrkorummet förutan, helt religionsbefriad. Prästen inledde med att under en minut hälsa välkommen och önska alla en trevlig sommar. Sen blev det klockspel och sen blev det skolkörer. Fantastiskt vackert var det och jag får allt en tår i ögonvrån när barn sjunger vackert i kör. Som avslutning blev det två verser ur Psalm 317, så lite mer av Gud blev det. På de första av dagens skolavslutningarna höll de sig till naturromantiken i den första versen (och så fick det vara nog med det). Tror att Svenska kyrkan är ganska smart. Och Högalids församling gör ett strålande arbete. Det vet jag.

En studie i grått

Utan kommentar

Inte längre rusningstrafik

Avfarten upp mot E4S från Tranebergsbron: Fastnar i ännu en slags bilkö; En som rör sig, snabbt. Fyra körfält, hårt packade, Sida vid sida i över 90 km/h, på 70-väg Det jag ser med mina egna ögon Och hur jag ser det (I min egen hjärna) Är bara min upplevelse (eller ett kommande minne) av den jag är och har varit.

En lång mening utan särskild vikt eller mening

En tanke som slår mig är att OM en viss australiensare, när han utlämnats till Sverige, åtalas och döms för våldtäkt eller sexuellt övergrepp och istället för att avtjäna sitt straff utlämnas till en stor stat i väst som för honom till ett fängelse på ön Kuba och därstädes torteras på ett vidrigt sätt så är det ungefär den typ av straff som många anser att den typen av brott skall bestraffas med.

Humus, houmus, kaffe och regnvåta kläder

Lämnade cykeln vid stationen i förorten och tog tunnelbanan. Regnet var mig övermäktigt och jag var inte ensam. Vagnarna var överfulla och armar sökte sig runt varandra för att nå ledstängerna samtidigt som alla kroppar försökte hålla sig till sig själva för att inte snudda vid genomdränkta regnkappor. Luften är mustig av fukt, houmus- och kaffedoftande utandningar, alltför nära. Insnärjda i varandra, som rottrådar i myllan, färdades vi ståltermosen genom underjorden. Varje stopp blev en övning i att lösa upp trasslet av armar för att kunna maka sig för de som skulle av och på.

Jag bytte till grön linje vid Slussen och klev till slut av vid Hötorget. Pollenmättat regnvatten schwooshade och skvätte under bildäcken och upp på trottoarerna. Nu är sommaren här, lika bra att vänja sig. 

Dagens Pekoral

Dagens regnmoln fästet kransa
Flugorna kring foten dansa
Så är helgens fagra solskur
utbytt mot en dito regn-

Vård av barn är dagens lösen
snuvig son, en smula frusen
Icke lugn i sängen ligga
idogt samtal vill han vigga

Liten pilt, när regnet strilar,
spörjer fadern vid tangenter
Varför, varför, varför blogga,
Kan det ledan nått fördela?

Vad man pratar om när man pratar om

Koder och kontext kan vara nog så förvirrande när man växt upp i en kultur och ett sammanhang. Hur blir det inte när man kommer som ny till ett land, en kultursfär eller ett sammanhang.

Har några riktigt gamla vänner, nå de är i min ålder, men när vi pratar om saker och våra liv hamnar vi i ett läge där referenserna för sammanhang och företeelser idag (2012) svävar kvar i 1960- och tidiga 1970-talet. Vet inte hur nyttigt det egentligen är, men det är nog så intressant att reflektera över.  Något som inträffade på mitten av 80-talet betraktas som något nytt, eller åtminstone nyligen skett:
- Det var ju då du satte fart med det där och började umgås med de där och sen........

Men tiden har gått och ibland blir detta umgänge som ett besök på museum. Istället för artefakter är det händelser och relationer, till synes påtagliga, som förevisas och förklaras. Kanske ett sätt att klistra samman en relation där mycket av det som sker, nu sker tillsammans med andra och i andra sammanhang. Men umgänget med dessa gamla vänner blir extremt esoteriskt. Kanske ett sätt att bevara ett reservat, fritt från samtiden och samtida.

Fåglarna sjunger som besatta. Sitter på verandan med nekrologerna i Svenska Dagbladet och tycker att det blivit lite väl mycket tjosan och tjena. Det är söndag och mors dag.

Revirhävdande fåglar

Har vid sidan av läsandet av Bergtagen försökt att följa några debatter som jag inte ids länka till.

Sittande på terassen, ovanför den breda dälden och dold för grannskapet av den prunkande grönskan, kan jag höra olika fåglar som idogt hävdar sina revir. Mest irriterande är duvans monomant gurglande läte som är igång från tidig morgon till skymning. Men där finns även andra fåglar som hävdar sitt revir; hackspettens knackande och småfåglarnas kvittrande. Alla talar de om att det här är deras plats för lek och födojakt. Det förekommer även en del fajter med senkomna häckare som söker sin plats. Sen finns det kråkor som vill röva ur boen, men då är det ett helt annan ljud i skällan. Ibland slåss de så att fjädrarna ryker. Ibland håller jag på kråkorna, i alla fall om de angriper duveländena (oj, det där kanske var fågelrasistiskt?). Då kan det rent av bli så att andra duvor (om jag inte missuppfattat det helt) ger sig in i fajten, eller i alla fall uttrycker sin sympati. Det blir till en kakafoni. Och sen blir det lugnt.

Inte längre förströdd av fåglarnas revirhävdande kan jag återgå till att försöka följa några debatter som jag inte ids länka till.

 


(Hmmmm, man pratar ju inte om fågelraser utan om fågelarter. Då kanske man inte kan avfärda sig som rasist utan som artist?)

Skall man våga ha en åsikt ö.h.t.?

Kluvenheten dragen till sin extrem är ganska fascinerande. Huruvida det blir bra publicerat är en annan sak. Fastnar i resonerande om vad jag egentligen tycker, om det är värt att uttrycka det och om det innebär att jag skall bli lynchad eller inte. Att samtidigt förstå den ena sidan av en konflikt och samtidigt förstå den andra sidan. Och tycka att båda sidor har rätt och båda sidor har fel. I en globaliserad värld blir det som är en "allmängiltig" sanning i en kultursfär, plötsligt något ogiltigt i en annan sfär. Och i en digital, åtminstone till sina grundläggande funktion binär, värld är allting antingen inget eller något. En fjantig allegori, men på något sätt relevant. Vet inte om jag har något mer att säga just nu...

Att läsa om en bok får mig att minnas en massa annat

Minns att Kjell Alinge sammanfattade sens moralen i  Tage Danielssons film Sopor, när han recenserade den i Eldorado 1981, med orden: Det är bättre när det är bra, än när det inte är det. Och det kan till och med korkade barn genomskåda. Det var 31 år sedan.

Och läsningen av Bergtagen i nyöversättning fortskrider. Den är lika utmärkt som förra gången, men jag förstår nog mer nu än vad jag gjorde då. Kanske är det så att jag förstår mer om mig själv. Och så kommer jag ihåg en massa andra saker som jag läst och hört förr. Som Kjell Alinges recension av filmen Sopor, till exempel.

Bergtagen

Läser om Thomas Manns Bergtagen i svensk nyöversättning (från förra året). Läste den som ung gymnasist, men minns mest att jag en gång läst den. Skall bli intressant att se om jag minns något av boken, eller om den kan förklara något om de val jag gjort och den attityd jag har.

Och just läsandet av denna bok tar tid från annat; att blogga till exempel. 

Tankar om sprit

Dags att komma ut med mitt beroende av podar. Den här pärlan tycker jag är hörvärd tycker jag. 

Ryggradslös integritet

Vet inte om det är ett tecken på överlägsen intelligens, vankelmod eller begynnande demens som gör att jag allt oftare hyser motstridiga åsikter om det mesta som jag konfronteras med. Att isolera mig med P2 har inte riktigt lyckats. Korsord och Sudokon i Svenskan, som utgör min nattningsritual, kommer med vidhängande annonsbilagor och nyhetsdelar, varav jag åtminstone läser nekrologerna (som blivit bättre det senaste halvåret efter en dipp som varade i över ett år).

Nå, det är kluvenheten som är i centrum och jag har i alla fall haft förståndet att hålla det för mig själv. Mer för att jag inte orkar slå dövörat till olika resonemang som skall försöka resonera mig till rätta än för någon oro om vad min omvärld skall tycka om mig.  Kommer inte ihåg om det var Andy Warhol eller någon annan som alltid valde att hålla med de han lyssnade till, för att visa engagemang och slippa konflikter. Börjar alltmer förstå honom. Så mycket engagemang och åsikter, så litet intresse.

Till synes ryggradslöst är också en form av integritet. 

Den som har gjort en resa

Har varit i Skåne på besök. Närmre bestämt i Malmö, för det mesta. Hann med en tur till Smygehuk där kombinationen av ruttnande tång och kraftig pålandsvind skapade en spännande associationslek hos barnen i baksätet; de försökte överträffa varandra i precisa beskrivningar av hur det luktade. Carl-Jan Grankvist och Knut-Christian Gröntoft hade inte kunnat göra det vare sig bättre eller vidrigare, men barnen hade kul åt varandra och stanken. Om nu någon är intresserad kan jag meddela att palmerna ännu inte var utplacerade i Trelleborg. Vad som däremot var utplacerat var mängder av mäklarskyltar, troligtvis inför "Konstrundan" som är, eller var, ett populärt påskfördriv i södra Skåne tidigare. Mäklarna hoppades väl på att någon av alla de konstintresserade skulle göra en avstickare och spontanhandla ett pittoreskt litet kustnära hus. De var nog tvungna att baka kanelbullar så att skorstenspipan sprack om de skulle kunna överträffa tångstanken.

Nå, påsken innehöll även andra divertiment utöver denna geografikopplade utflykt till Sveriges ände (eller början?). Fast jag vet inte om de var så illustra. Ägnade morgonstunder åt att betrakta det ohyggligt feta koltrastpar som residerade i innerträdgårdens (yes, fanns även en ytterträdgård) grönska vid huset där vi bodde. Det dröjde ända tills tredje morgonen innan jag vågade fråga värdparet om koltrastarna inte var lite i överkant välnärda. De var lite som (och kanske inte så lite) Edvard Persson-varianter av de magra och stressade koltrastar som finns i trädgården där jag normalt tillbringar min dygnsvila. De skånska koltrastarna var som fjäderklädda handbollar som makligt hoppade omkring på stenplattorna. 

Jag fick till svar att de var normala koltrastar och att de jag hade i Stockholm förmodligen var undernärda. Tja, så är det kanske.

Hittade och läste en gammal julsamling av Torsten Ehrenmark och funderade på honom, Jolo, Philip Marlow och manlig ensamhet som myt och norm. Det var ju ändå påsk

T-t-t-t-t-ankar

Så många dagar, kvällar och nätter jag tillbringat i Stockholms skärgård. Så otroligt genuin jag känt mig. Från yttertrappan till stugan, blickandes ut mot ängen och havet, sommar som vinter.

Resor ut till skärgårdsön, vinter, vår, sommar och höst. Och tillhörigheten, den självklara, som en del i en underförstådd gemenskap. Och den gamla talljäveln, som alltid stod mitt i blickfånget. Någonstans hade jag säkert föreställningen om att det skulle vara för evigt. Tills jag lät tanken snurra några varv och jag insåg att det landade och handlade om leda.

Everything must pass...

Sträcklyssning

Har sträcklyssnat på Filip och Fredriks podcast och gapskrattat. För det mesta så långt ifrån högkultur man kan komma, fyllt med mediereferenser som knappt når utanför TV4s lunchmatsal, Ålstensängen eller Riche, men det kan jag ta.

Man måste inte förstå allting.

Skall skicka en text och åka til stan för att lämna en kvarglömd telefon.  Och se fram emot torsdag när en ny podcast är färdig.

این نیز بگذرد

Att Vara eller inte Vara

Har varit utfrågare på en årsstämma i Vara Konserthus. Två dagars inläsning av verksamhetsberättelser, motioner, ett flertal telefonsamtal med branschfolk och en dags funderande resulterade i ett fyrsidigt frågebatteri och konstaterandet att den nya styrelsen gjort ett riktigt bra arbete. Men det blir det ju ingen underhållning av. Säkert finns det en och annan som vill se "ansvarsutkrävande" och blod, sådana finns det alltid. Men när det bara skulle bli burleskeri, i ett i övrigt seriöst sammanhang, kan jag inte ta på mig den rollen; jag är ju ingen kvällstidningsreporter.

Fast jag ångrar en sak jag sa som moderator. Ångrar det inte mycket, men lite. Det var en onödig, publikfriande kommentar som förringade värderingar vars representanter inte var där.

Nå, på herrtoaletten, efter utfrågningen, kommer en man fram till mig och säger åt mig att jag skulle gått hårdare åt dem i styrelsen. Fast å andra sidan, tillägger han, så har de gjort ett bra jobb som får ihop hela organisationen på så kort tid. Men, fortsätter han, man måste alltid hålla de förtroendevalda kort. 

Tänker på mina egna år som ordförande i en bostadsrättsföreningsstyrelse och minns att det handlade om att hållas ansvarig för de få tillkortakommandena, inte för allt det som gjorts rätt. Och hur det sakta började påverka min uppfattning om en hel del av mina grannar.

Nå, alla är i grund och botten mycket rara och jag vandrar ut i Varaslättsblåsten. Enligt kartan i telefonen är det en kilometer till stationen och jag har en dryg timme på mig att ta mig dit. Beslutar mig för att se stan. Vandrar runt i stadskärnan i motvind, hur jag än vänder mig och går. Ser allt och har bara 48 minuter kvar att slå ihjäl. Conditori Nordpolen Vara är öppet och skyltar med grötfrukost för 60 kronor. Jag tar en Nordpolen special och en vetebulle med pecannöt och lönnsirap. Hela kalaset kostar 37 kronor och jag blir serverad vid bordet. Känner mig lite som en karaktär i en Pär Rådström-roman. 

Publiken på Conditoriet är blandad. Äldre och yngre om vartannat. De sistnämnda kunde sitta på ett fik varsomhelst i Sverige. De verkar vara arbetslösa eller undersysselsatta och diskuterar hur mycket man tjänar på att bära ut tidningar. Och om det är värt att gå upp för, på morgonen. En flicka funderar på att starta ett hästgymnasium och de andra tråkar henne för det. Eller så är det bara så jag uppfattar det.

Det känns lite som om jag gjort en tidsresa. Husen ser ut som något obestämbart 50/60-tal. Det är tomt på folk på gatorna i staden, förutom några pensionärer som stretar i den hårda blåsten. Och så några mörka kvinnor som jag, kanske fördomsfullt, tror är flyktingar. Det är väl det som gör att jag inser att det fortfarande är 2012.

Plockar ihop mina saker från kafébordet och går till tåget för färd till Herrljunga. Där kan vad som helst hända. Exempelvis att det tåg skall komma som för mig någon annan stans.

Elias Canetti i verkligheten

Har huset fullt av ungar; barnen och deras kompisar.

Lagar mat, utfordrar dem och tänker på många saker samtidigt: tankarna studsar som en amfetaminstinn flipperkula mellan nu och då, Sverige och Grekland, Gotland och Mälarhöjden, Bromma och Södermalm, kalamataoliver och brunsås, mina föräldrars söndagstillställningar och varför, Four Tops o.s.v.

Minns ett citat av Elias Canetti: I andras familjer kvävs man. Man kvävs i sin egen också, men man märker det inte.

Äter kalamataoliver, gurka, rödlök och tänker på när min pappa handlade fetaost och RIKTIGA oliver i Hötorgshallen i början av 70-talet. För att det var gott och för att de som sålde det var trevliga personer som kämpade och stod i. Han är och har varit en man utan större åthävor, vars timglass snart runnit ut, och jag har insett att han nog inte är eller varit en såpass dålig förebild. I det inskränkta Sverige som en gång var. Och kanske alltid förbliver vad det var.

Fast i förorten

En cykel står fastlåst i lyktstolpen vid Ugglemossvägen 3. Den har stått där så länge jag bott här, vilket snart är ett år. Det är en s.k. mountainbike och låset är rejält. När jag var ung kallades den typ av bygellås för mopedlås. Nuförtiden heter det säkert något annat.

Cykeln står där och jag har funderat över vad som hänt med dess ägare; om hen (hahahaha, nu skrev jag det) avlidit, glömt den eller bara resignerat. Fastlåst är cykeln och övergiven, på det mest hemska sätt: Ett redskap för flink, fartfylld färd fastlåst i en lyktstolpe i en sovkommun på den sörmländska tundran.

Tror inte att den klarat en månad innanför tullarna, med mindre än att den blivit plockade på det mesta som gått att plockas av med hjälp av bärbara verktyg.

Det kanske är en installation, som en rondellhund eller något liknande?

Skall nog ta en bild av den och publicera. Men det är ingen brådska; den lär stå kvar...

Konsekvensindifferens

Som tonåring har många det,
i berusningen likaså
Men en del har det jämt,
även i vuxen ålder

Om det handlar om beteende,
en inlärd och belönad vana,
om det visat sig vara framgångsrikt
för den enskilda individen

Men det kan också vara så om
man inte accepterar att det man gör
får konsekvenser för andra:
så tror man inte att man är en del av världen

Föregivande av ställning

Föregivande av allmän ställning, det vill säga att utge sig för att vara en myndighetsperson, är ett brott i Sverige enligt 17 kap. 15 § Brottsbalken (1962:700).

Den gör sig skyldig till föregivande av allmän ställning som felaktigt utger sig för att utöva myndighet eller olovligen bär uniform eller tjänstetecken för försvarsmakten eller andra myndighetsutövande organisationer, till exempel polis, tull, kustbevakning, räddningstjänst, ordningsvakt eller skyddsvakt. Det är även ett brott att på samma sätt utge sig för att tillhöra någon yrkeskår inom bland annat kollektivtrafiken eller el- och vattenförsörjningen.

Straffet för föregivande av allmän ställning är dagsböter eller fängelse i högst sex månader. Om brottet bedöms som grovt är straffet fängelse i högst två år.

Föregivande av ekonomisk eller social ställning är dock inte ett brott, i sig. Men det kanske det borde vara.

Sprang på en bekant när jag hoppade av tunnelbanan vid Zinkensdamm för att handla. Det han och jag  har gemensamt är (i stort sett uteslutande) en annan bekant till oss båda och som är minst sagt skrupelfri och ambitiös. Framförallt när det kommer till kvinnor. Även om jag tycker att det är hemskt så skrattar jag gärna åt vad jag får höra. Det gör vi båda, den bekante som jag mötte och jag.

Bravaderna och förvecklingarna tycks fortgå och kvinnorna är ungefär i samma ålder som de alltid varit. Några skratt på det. Mannen i fråga har dock, helt naturligt, blivit äldre. Ytterligare några skratt på det. Kommer på mig själv med att, för vilken gång i ordningen kan jag inte svara på, ställa frågan: - Men vad ser alla dessa kvinnor i honom?

Svaret är fortfarande det samma: - Men han framstår ju som en överklassgrabb som hamnat i tillfälligt trångmål. Han har ju lärt sig hur han skall föra sig och vad han skall säga. Han är ju sån, med lite tiltad verklighetsuppfattning.

Och så är det kanske och har alltid varit. Ingen större skillnad på den gamle bocken som gör allt för att framstå som en aningen grånad jeunesse doré med pojkcharmen kvar eller de som sparar ihop pengar för att kunna stila för andra på veckoslutens Stureplan, i Visby under Stockholmsveckan eller i Båstad under tennisen.

Och hur länge behöver förhållanden vara: Nog tröttnar han fortare än de kvinnor han uppvaktar så honom lider det ingen nöd på.

Hepp och hej, handlade bakad leverpastej, grönmögelost och bröd på Gröna Konsum (eller vad det heter nuförtiden) samt rusade ner i tunnelbanan och fick, givetvis, vänta 9 minuter på mitt tåg.

Olika tider samtidigt

Grejade gårdagskvällens moderatorsgig och gick och tog en öl på lokal med den jag bjudit in för att utvärdera min insats.

Vi hamnade, inte utav en slump, på det som en gång varit mitt och mina gamla kollegors stamlocus. Vi serverades en jubileumsöl från deras tioårsjubileum (för två år sedan) och kunde konstatera att den smakade helt OK. Konstaterade även att just den nyinvigningen hade jag varit inbjuden till och gått på. Mindes också att den nyinvigningen hade markerade slutet på perioden då detta stamlocus förlorade sin stam-del för mig. Därefter hade det blivit alltmer sporadiska, om än fortfarande intressanta, besök där.  Livet hade förändrats, då som nu, och kanske hade nyinvigningen för tolv år sedan bara sammanfallit med förändringen av mitt liv. Givetvis var det så; det var endast ett sammanträffande, om än i mina ögon symboliskt.    

Under utvärderingssamtalet satt jag och mindes hur det sett ut i lokalen tidigare och även hur det sett ut ännu tidigare, innan ombyggnationen av det som byggts om några år tidigare. Och från den hågkomsten associerade jag vidare till hur det såg ut på de kontor och i de sammanhang där jag arbetat och hur man arbetade och vad som värderades och betalades för, på den tiden. Och så mycket har förändrats, men inte för alla och på alla ställen. Den våg av förändringar och nya arbetssätt som de av mina mycket unga uppdragsgivare tagit till sig skulle uppfattas som anarkistiska av andra, till åren äldre uppdragsgivare. Det som vissa av mina branschkollegor går på kurser för att överhuvudtaget begripa är något som andra, de yngre, lärde sig redan när de gick på gymnasiet, för bara några år sedan.

Förhållningssättet, hur världen uppfattas och arbetet skall genomföras blir något individuellt som tar sig uttryck i hur man kräver att något skall göras och med inhyrd insats av vem.

Kanske inte världens mest djupsinniga eller originella tanke, men kysst av en trappistöl (eller två) kan man alltid kosta på sig lite milt överseende med sig själv.

Och jag fick (förmodligen) godkänt på min insats med orden: Det märks att du gjort det där några gånger. Du är ju som en gammal cirkushäst.

Sen pratade vi om våra föräldrar och våra barn.

Live the brand

Att leva som man lär blir lätt ansträngande, men skylten säger å andra sidan ingenting om glasskyltar och ljusskåp heller.

Inför ett vägskäl i förorten kan man stå.....

.... och få bilden klart för sig.

Facis de necessitate virtutem

Enligt Nietzsche upphöjer svaga människor sina gärningar, det som de varit tvingade att göra, och påstår att de valt själva att göra det, för att det är och har varit det goda att göra. Tänker på att egocentrerade människor med ekorrbeteende och inskränkt syn på sin omvärld gärna rationaliserar sitt liv och sitt värv på samma sätt. Och väljer att läsa världen på ett sätt som gör dem till segrare. För det är nog det viktigaste i deras värld. Funderar på om inte de flestas liv är ett misslyckande som i retrospektiv valt att formuleras som om de, just de, kommit upp med trumfen, hur ensamma de än sitter med den.

Vet inte varför jag kommer att tänka på det när jag besöker Stockholms Universitet. Gångvägen från tunnelbanan är lika deprimerande som den var då jag gick här (oavsett väderlek). Huskropparna upplevs som mindre nu, men studenternas ansikten, frånsett piercing och rakade skallar, är de samma. Och jag konstaterar att det var länge sedan jag såg så många ansikten hårt härjade av acne. Samma bleka ansikten och samma håglöshet. Samma nudlar och samma billiga öl.

Den jag träffar är ung och vi samtalar om och runt en massa fenomen som jag känner igen. Det är 22 år som skiljer oss åt, men hans studievardag har varit min. Min vardag nu kan kanske bli hans. Vem vet?

Jag vet inte om jag ännu upphöjt mina val till dygd, men jag har i alla fall funderat över dem.

Nietzsche skulle fylla 20 år när han skrev in sig vid Universitetet i Bonn. Jag var 18 år när jag skrev in mig.

Jag lämnar studenterna och Universitetet och kan konstaterar att de och det nog är lika välanpassat som på min tid.

Fortsätter att fundera över att göra en dygd av nödvändigheten, som enligt Nietzsches kanske skulle stavas kompromissen eller det som bara blev. Herre över sitt öde -  jo-jo med snöre, fem öre, som min mamma skulle ha sagt


*Uppdatering*: Och så läste jag den här recensionen och tyckte att den var alldeles lysande i sin snillrika sågning.

Om en hund mår sådär

CoAl₂O_{4 är den kemiska formeln för det pigment som givit färg åt väggen. En beständig färg som en gång i tiden signalerade beständighet. Nu signalerar den kanske främst att den glaserade tegelväggen bättre bestått tidens tand än resten av bygget. Endast väggen lyser lika klart som den gjorde tidigare. Och vänd mot norr står parkbänken på skuggsidan, för de som lever på densamma. Och deras husdjur.}

Första natten i galgen är värst

Har mitt livs hittills mest besvärliga intervjuobjekt. Tillgänglig endast under bilfärder och dessa företages vid sjutiden på morgonen eller vid obestämbar tid på kvällen: - Skicka ett SMS och stäm av!

Hej och hå, han svarar inte när jag ringer och svar på SMS kommer flera timmar senare, när han inte kan.

Tar en promenad i en, för sinnesstämningen passande, söderförort istället. Vandrar genom ett miljonprogramsområde som låtit förfallas av det allmännyttiga bostadsbolaget. Oklart varför, men har en vag bild av att det i lokaltidningarna pågått en debatt om huruvida bostadsrättsföreningsombildningar alternativt försäljning till ett privat fastighetsbolag är orsak till det. Plötsligt blir ljuset varmt och jag kommer att tänka på hur tallens krona, bakom huset på landet, brukade spraka till av solnedgången.  Tittar på huset framför mig och får en bild av hur nöjd arkitekten måste ha känt sig när han eller hon fick till fasaden på flerfamiljsboendeenheten framför mig. Det var nog såhär det var tänkt att betraktas. Det var nog såhär det såg ut på fasadritningen eller modellen som godkändes. En fråga om perspektiv.

Den äldre damen med barnvagnen, nere till vänster i bild, hittar ingen lösning på hur hon skall få upp joggingbarnvagnen för trapporna. Och gångstigen är alldeles lerig. Hon pratar absolut ingen svenska och ganska många hypoteser rusar genom mitt huvud om hur hon uppfattar det land hon nu lever i. Det kan vara nog konstigt för mig som levt större delen av mitt liv här.

Jag bär upp barnvagnen för trapporna. Vagnen är alldeles ny och, så vitt jag kan bedöma det, högteknologisk. Tanten är alldeles gammal och, så vitt jag kan bedöma det, från en annan tidsålder med huckle och en fotsid kappa.

Härda ut: det blir inte bättre, men man vänjer sig. 

30 minuter stopp på röda linjen vid Örnsberg

De som drömmer om det ogripbara som de längtar efter. Det som förhoppningsvis kan tillfredsställa deras hunger och törst efter någonting annat än det som finns. De som sträcker sig uppåt efter något annat och, i sina fåfänga försök at t få det att materialisera sig på denna, vår jord. Det är de som gör vår verklighet större, trots att de i sina egna ögon misslyckas; För det blir aldrig som de drömt det. Men för oss andra trollar de fram magiska ting, bilder och ljud som andra, praktiska människor, gör åtkomliga. Man måste beundra dem.