fredag 5 augusti 2011

De motstridiga normativiteterna i vår samtid

Det är PRIDE-vecka och det är väl både bra och tråkigt. Bra, för att det förmodligen behövs, tråkigt av samma anledning. Funderar över normativitet, inte begreppet som sådant, men att det vunnit så i popularitet. OK, den "klassiska" judeo-protestantiska, postkoloniala och socialdemokratiska heteronormativiteten (hur kan någon människa skriva en sådan mening utan att skämmas) som påstås ha dominerat Sverige har tycks ha ersatts av en massa olika militanta normativiteter som strider om allmän legitimitet. Det finns säkert en HBT-normativitet, men den alarmerar knappas lika mycket som den folkhemsnostalgiska (brunaanstrukna) normativiteten som tycks söka sin grund i vad "vanligt folk" tycker. Det finns de som skulle kunna stämpla detta som konventionella, intuitivt lättfattliga  vanföreställningar. I linje med vad "far- och morföräldrarna skulle ha tyckt". Och jag tänker inte äns ge mig in på vilka som hänger upp sina tankevärld på den rockhängaren. Fast det finns flera och även andra som tycks skrika ut sitt behov av att störta rådande normativitet (och ersätta den med  sin egen). Grundad på religiösa, politiska, progressiva eller bara nostalgiska skäl. Känns fruktansvärt självcentrerat. Fast det är väl
bara jag..