onsdag 18 augusti 2010

PR-skolan: 3. Sociala medier

Som med månget nytt finns det idag, när detta skrivs, många fler experter än lyckade exempel på hur man bäst utnyttjar sociala medier i kommunikationen med sin omvärld. En orsak kan vara längtan efter ett ständigt paradigmskifte, en annan kan vara att det finns på tok för många människor som jobbar med media och som tror sig ha funnit ett saftiga köttben. Efter IT- och mediebubblans bristning. Experteriet tycks ibland bestå av att man har koll på de senaste möjligheterna, snarare än att man faktiskt kan hitta och lyfta fram de och det som lyckats. Och som inom den sekteristiska vänsterrörelsen blir det en strid om vem som har rätt och vem som är senast.

Återstår att få den allra viktigaste frågan besvarad: Varför?

Det kan finnas många goda skäl, men som med all omvärldskommunikation handlar det till syvende och sist om de man vill nå, vill nås där och på vilket sätt de vill nås och i sin tur få en chans att nå dig och vad de förväntar sig att få.

Jag minns den gode IT-konsulten Måns som hjälpte mig bygga upp en gigantisk kunskaps- och informationsdatabas under 90-talets första hälft (och ja, de anslutna företagen ringde upp den och tankade ned informationen under natten). Efter många om och men där vi tittat på mer eller mindre fantastiska tekniska lösningar (inte med dagens mått kanske, men på den tiden var det så i alla fall) säger Måns: Och hur blir det med innehållet?

När det gäller kommunikation kopplad till en faktisk verklighet så gäller det att inte skapa några förväntningar du inte är beredd på (och kapabel till) att infria under en mycket lång tid. Oavsett om det gäller att föra ut eller hämta in information.

måndag 16 augusti 2010

PR-skolan: 2. Amerikan i stan

Någon gång kan det hända, det kan hända ganska snart, att det amerikanska företag du arbetar som konsult för har någon Vice President ute på high-rotation i EMEA. De gör så ibland, för att peppa styrkorna, skärpa upp rapporteringen eller för att han (i 39 fall av 40 är det en han) gör bättre nytta någon annanstans än på HK.

Nåväl, det blir ju tid över och nog borde den albanska bondby som Stockholm är och den affärspress vi har här vara beredda att klättra över lik för att kunna delge oss om dennes unika (generella) insikter om framtiden och företagets förträffligheter. Fast riktigt vad han (eller hon till 1/40-del) kan prata om är inte riktigt fullständigt klart. Därför behövs det en mediabrief och en profil på de 'top tier'-journalister som skall göra intervjun. Invändningar mot detta ses som gravt subversiva och borde nästan räknas som ett brott mot Homeland Security Act eller motsvarande.

Nåväl, mediabrief och beskrivning av 'profilen' på den eller de journalister som kan tänkas bli aktuella går iväg och det blir .......tyst.......

Sen kommer ett besked om att det inte riktigt passar eller att profilen inte är riktigt rätt. Men det viktiga är att han (eller hon) hamnar i media, givetvis helst stort. Det här är en cirkus som kan pågå ett tag och inget blir egentligen särskilt klart tills det plötsligt blir aktuellt för besöket. Och då skall man som PR-konsult gärna vara med vid intervjun, för att kunna styra undan besvärliga frågor och i princip kasta sig framför kulan från skjutjärnsjournalisten. Och den tillgängliga tiden för intervjun sätts gärna till eventuella hål i den tillreste amerikanens kalender vilket kan innebära 6.30 i en hotelllobby eller 12.30 i ett kontor ute i Kista.

Du har alltså en okänd amerikansk vice president från ett företag som inte är särskilt stort i Sverige, som inte kan säga någonting speciellt på en plats och en tidpunkt som oftast är katastrofal.  Det är ett kamikaze-uppdrag som ibland lyckas (om det är fullmåne, du har extrem tur och det inte händer någonting alls i världen den dagen).

Jag har lyckats, andra har lyckats men det är bland det sugigaste man kan tvingas göra. Och resultatet blir sällan bra. Förståelsen för att man inte kan skriva om en journalists artikel är inte direkt stor.

Det är en s.k. lose-lose-situation.

Så kommer det en amerikan på stan så är det bara att gömma sig.

söndag 15 augusti 2010

PR-skolan: 1. Visitkortskonsulter

En visitkortskonsult är en välkänd person, gärna från politiken, som mer eller mindre frivilligt slutar på sin förtroendepost och tämligen omedelbart erbjuds anställning på en PR-byrå med hög svansföring inom Public Affairs.

Att anställa en visitkortskonsult tjänar flera syften:

  • Som en gentjänst (för kommande tjänster) till det parti som personen representerat,
  • för att kunna få lite PR för sin verksamhet och visa vilka man har råd att anställa,
  • som tidsåtskild ersättning för tidigare fattade beslut åt en befintlig uppdragsgivare,
  • för att kunna utnyttja personens kontaktnät och de gentjänster denne har att ropa av
Visitkortskonsulten kan även med fördel användas som talare vid olika seminarier (och gärna kunna presentera lite skvaller kring vad som egentligen hände, höhöhö..., i samband med något uppmärksammat beslut, höhöhö....)eftersom denne är en kändis och likt Leif "Loket" Olsson så är en kändis, en kändis, en kändis långt efter att någon egentligen minns om det som gjorde personen känd egentligen var något minnesvärt.

Kunskaper om beslutsgångar och "maktspelet" är inte något som ens en medioker PR-byrå skall behöva anställa någon för att förstå och begripa. 

torsdag 12 augusti 2010

Undantagstillstånd i livet

För många år sedan ingick det i mitt arbete att resa till en europeisk stad för möten. Mötena var många, långa och frekventa. Det här var huvudsakligen innan wifi-revolutionen som erbjuder snabb och gratis uppkoppling överallt och alltid. Men den bärbara datorn var med och idogt arbetade jag på spartanska hotellrum kvällarna igenom. Rapporter och mötesanteckningar, idéer för framtiden; allt kom på pränt. Men, den SAS-flight jag så gott som alltid tilldelades av min affärsresebyrå (jorå, så gick det till på den gamla goda tiden) var lika gott som alltid försenad. Och med försening menar jag inte 5 - 10 minuter utan 1-2 timmar.

Jodå, så ofta flög jag att mitt lojalitetskort var av den ädlaste valör och jag släpptes in på den speciella loungen. Men där satte jag mig sällan, utan hellre längst ut på piren, långt förbi min gate. Där hände sällan någonting alls. Där befann jag mig i ett undantagstillstånd, ett väntat och väntans undantagstillstånd. Jag hade fullgott alibi för att inte vara produktiv eller någonting överhuvudtaget. Tänker på de stunderna ibland.

Och vad är väl en semester eller ett inställt affärsmöte i en fylld kalender om inte ett undantagstillstånd?

En legitim möjlighet att vara upplöst i tiden och befriad från förpliktelser!

Säger kanske något lite om vår tid och kanske mer om mig.

tisdag 10 augusti 2010

Homo Publicus

Borde väl betyda den offentliga människan?

Med allt mer av vårt liv och gärning offentlig publicerat och tillgängligt, för vår egen möjlighet att ta del av världen och att marknadsföra oss själva för att kunna ta (få?) alltmer del av världen, kommer kanske integritetsbegreppet  att få en ny betydelse och utformning..

Jeremy Paxman konstaterar i sin bok The Political Animal att vi som väljare vill rösta på kandidater som är som vi, fast perfekta (den moderna demokratins dilemma). Kanske kommer "perfektionskriteriet" att förändras över tiden?

Nä jag ger råd åt företag i (medial) kris handlar det om att "lägga korten på bordet", erkänna fel och misstag samt att be om ursäkt. Därefter handlar det om att leverera ett budskap kring hur man tänker sig att ta tag i problemen. Men när allt redan är offentligt kanske det inte längre kan bli några besvärande avslöjanden?

Minns en intervju med en ung kvinna kring sociala medier och att det kunde förekomma bilder där hon var berusad, vilket (enligt reportern) eventuellt skulle kunna äventyra framtida anställningsmöjligheter.

Hennes svar löd lakoniskt: - Men om jag var full på en fest och var full så var jag väl det då!

Thorsten Ehrenmark föreslog en gång att för att verkligen dölja en hemlighet så skulle man arkivera den bland allt annat. Ingen journalist ids rota igenom en massa tråkigt vanligt för att hitta en skandal. La man hemligheter i ett låst skåp märkt "hemligt" så var det att göra den grävande journalistens arbete alltför lätt.

Ut med skiten så döljs den i all annan bråte istället.

Så var jag väl det då..

Upprepningar eller upprapningar?

Har ägnat mig åt eftertanke och reflektion (en avsiktlig tautologi) under sommaren. Har slagits av hur uppraddande av synonymer i text o budskap ses som ett retoriskt knep i debattartiklar och i reklam (istället för kommunikativ inkompetens). Eller så är det ett led i hur torgförandet av åsikter eller uppmaningar alltmer efterliknar vad som tillskrivs vara ett citat av propagandaminister Joseph Goebbels: "Repetition builds reputation".

Vet inte om han verkligen sa det och vet inte om det verkligen fungerar. Störs dock av det. Fast jag börjar väl bli gammal.