Det är PRIDE-vecka och det är väl både bra och tråkigt. Bra, för att det förmodligen behövs, tråkigt av samma anledning. Funderar över normativitet, inte begreppet som sådant, men att det vunnit så i popularitet. OK, den "klassiska" judeo-protestantiska, postkoloniala och socialdemokratiska heteronormativiteten (hur kan någon människa skriva en sådan mening utan att skämmas) som påstås ha dominerat Sverige har tycks ha ersatts av en massa olika militanta normativiteter som strider om allmän legitimitet. Det finns säkert en HBT-normativitet, men den alarmerar knappas lika mycket som den folkhemsnostalgiska (brunaanstrukna) normativiteten som tycks söka sin grund i vad "vanligt folk" tycker. Det finns de som skulle kunna stämpla detta som konventionella, intuitivt lättfattliga vanföreställningar. I linje med vad "far- och morföräldrarna skulle ha tyckt". Och jag tänker inte äns ge mig in på vilka som hänger upp sina tankevärld på den rockhängaren. Fast det finns flera och även andra som tycks skrika ut sitt behov av att störta rådande normativitet (och ersätta den med sin egen). Grundad på religiösa, politiska, progressiva eller bara nostalgiska skäl. Känns fruktansvärt självcentrerat. Fast det är väl
bara jag..
bara jag..
Nära, det är inte bara du.
SvaraRaderaAnnannan och jag var inne på det där häromdagen.
Svårt samtalsämne. Men att provocera är ju också en marknadsföring - eh?
Jag vet inte vad man ska säga om det så länge homomän fortfarande är så utsatta för våld som de är. De ska försvaras mot den ondskan.
Jag vet bara att många homosexuella män jag känt/känner inte kan få mycket ut av en gaypride med pornografisk normativitet.
Jag vet inte jag. Jag tänker bara på det värmländska ordstävet - det finns fôlk till allt! Och det tycker jag är lite bra.
SvaraRaderaSjälv tänker jag på det värmländska ordstävet: Det finns fôlk till allt!
SvaraRaderaOch det tycker jag är lite bra.