Händelsehorisonten är gränsytan mellan ett svart hål och världen utanför. Ingenting av vad som sker innanför denna gräns kan observeras utifrån. Ingenting av vad som sker innanför denna gräns slipper ut.
Återigen blir jag del av det undantagstillstånd som sjukhus och vård/omsorg utgör. Återigen som besökare och anhörig; nu som medelålders barn till en äldre förälder. Sådant kan livet vara.
Har tillbringat mycket tid på sjukhus som anhörig: Som tonåring, som ung man, som yngre medelålders man och som (nu) en medelålders man. Måndagar, tisdagar, onsdagar, torsdagar, fredagar, lördagar, söndagar, julaftnar, nyårsaftnar, midsommar, Valborg, Mickelsmäss o.s.v. Men den som nu ligger i sjuksängen är den förälder som inte var dålig, den som inte behövde åka in med ambulans, den som okuvligt stretade på och skötte om. Av kärlek och av pliktkänsla. Det sistnämnda är inte att förakta eller förlöjliga.
Tiden rinner snabbt ur våra händer och minnet spelar oss ideligen spratt. Tycker att det var nyss vi var och storhandlade tillsammans, tände ljus vid gravlunden, åt lunch på IKEA, kollade virke på brädgården. Visst var nyss och annat var för tio år sedan eller mer. Det flyter på och flyter ut: åren och livet.
Vi pratar. Om det som händer och hänt i världen och livet. Om vänner som finns och om vänner som inte längre finns. Om livet i stort och smått. Vi pratar om byggnader, städer, tennis, mat, öl och vin.
Han har mycket ont och är mycket trött. Jag anar att det finns en annalkande händelsehorisont. Tids nog kommer den skilja oss åt.
Man kan säga mycket om vård och omsorg, men en hel del av det handlar nog om vår egen ovilja att acceptera hur döden kan vara: Seg, utdragen, plågsam och oåterkallelig.
Det är inte synd om mig, men det är en smula ledsamt just nu. Sådant kan livet också vara.
Återigen blir jag del av det undantagstillstånd som sjukhus och vård/omsorg utgör. Återigen som besökare och anhörig; nu som medelålders barn till en äldre förälder. Sådant kan livet vara.
Har tillbringat mycket tid på sjukhus som anhörig: Som tonåring, som ung man, som yngre medelålders man och som (nu) en medelålders man. Måndagar, tisdagar, onsdagar, torsdagar, fredagar, lördagar, söndagar, julaftnar, nyårsaftnar, midsommar, Valborg, Mickelsmäss o.s.v. Men den som nu ligger i sjuksängen är den förälder som inte var dålig, den som inte behövde åka in med ambulans, den som okuvligt stretade på och skötte om. Av kärlek och av pliktkänsla. Det sistnämnda är inte att förakta eller förlöjliga.
Tiden rinner snabbt ur våra händer och minnet spelar oss ideligen spratt. Tycker att det var nyss vi var och storhandlade tillsammans, tände ljus vid gravlunden, åt lunch på IKEA, kollade virke på brädgården. Visst var nyss och annat var för tio år sedan eller mer. Det flyter på och flyter ut: åren och livet.
Vi pratar. Om det som händer och hänt i världen och livet. Om vänner som finns och om vänner som inte längre finns. Om livet i stort och smått. Vi pratar om byggnader, städer, tennis, mat, öl och vin.
Han har mycket ont och är mycket trött. Jag anar att det finns en annalkande händelsehorisont. Tids nog kommer den skilja oss åt.
Man kan säga mycket om vård och omsorg, men en hel del av det handlar nog om vår egen ovilja att acceptera hur döden kan vara: Seg, utdragen, plågsam och oåterkallelig.
Det är inte synd om mig, men det är en smula ledsamt just nu. Sådant kan livet också vara.
Här ska man akta sig att klampa på;
SvaraRaderamen jag känner igen den här tonen; det utdragna, att man bryr sig, men ändå är lite trött på alltihop,
och det måste man få vara. Också. Plikten till trots.
Skönt att du har så mycket att prata om med föräldern - det hade jag också.
Och, utan all beskäftighet; det är bra för alla att va med i det sista. Man blir också mycket mindre rädd för döden när man varit där ett par gånger.
Jo, det är bara att finnas med så länge någon finns till och hjälpa så gott det går.
SvaraRaderaIngen fara med att klampa på!