onsdag 19 december 2012

Föredettingar

Det är långt mellan inläggen, men så kan det vara...

Stötte ihop med en jämnårig person på tunnelbanan vars utseende var bekant och jag hade svårt att komma på om det var en bekant till mig eller en bekant person (säger man så nu för tiden?). Åren sätter spår (främst på andra...) och jag gjorde en snabbspolning i minnet för att avverka skola, gymnasium, universitet, värnplikt, universitetet (andra voltan), åren med hund, karriären, föräldraåren, moderatorsuppdrag, sociala medier med mera. Givetvis med varierande "åldersfilter" på.... Men, nix!

Trevande konversation avslöjade att personen själv genomförde samma desperata snabbspolning i minnet och det blev ett alldagligt samtal med allmänna, vaga personliga referenser (....leta, leta, leta efter ledtrådar....), men det utvecklades. Jag hann klämma ur mig att jag haft ett ganska tungt år och det blev till ett samtal om  föräldrar som går bort och att det nu var vi som stod på tur. Till slut och på det hela taget ett sympatiskt och medkännande samtal.

Jag skulle gå av och bekantingen skulle fortsätta. Vi tog i hand och när jag var ute ur vagnen sa bekantingen: - Hälsa!

När jag stod i rulltrappan kom jag på att det var en person som varit ganska het i olika debatter på slutet av 90-talet, men knappast hörts av sedan dess. Namnet kunde jag inte komma på och vi hade definitivt aldrig träffats förr.

Vilken eventuell rulltrappeinsikt den personen fick, har jag ingen aning om.

1 kommentar:

  1. Blir berörd av berättelsen. A brief encounter med en totalt okänd (eller känd från tv)...Har inte varit med om det så själv men flera gånger nästan hejat på kändisar i tron att det är en bekant. Och snabbspolandet har jag förstås varit med om. Man söker och söker dels i sitt eget minne, dels i personens ansikte - letar sig bakom åren och rynkorna, ev grå hår och andra spår. Ibland klickar det till förvånansvärt snabbt, andra gånger inte.

    SvaraRadera