Promenerar till skolan med mellangrabben. Rödljus tycks mest vara en försynt rekommendation till cyklisterna. En rekommendation som lika gärna kunde ha visats på Anslagstavlan (finns den?) för ingen tycks bry sig. Inte ens när barn går över gatan.
Likaså bilar som skall svänga. Det är jobbigt att använda sin blinkers och särskilt om man kör bil. Fram och kör nästan över det korsande övergångsstället tills det tar stopp av barnen som promenerar över. Mellangrabben vinkar till föraren, vänder sig till mig och säger: "Det är viktigt att få ögonkontakt!". Jag sneglar på bilföraren som blåser upp kinderna av irritation och försening. Då slår det mig, en tanke som föresvävat mig, men som jag inte tidigare lyckats formulera: Det är förhindrandet av potentialen som frustrerar. Den potential som ett redskap ger och vars roll man ikläder. Har jag en stor stark bil som kan köra fort så måste jag också köra fort, för att jag kan! Och cyklisten grenslar en snabb, miljövänlig, smidig mackapär, så varför skall han eller hon hindras av tråkiga regler ("det gör ju ändå ingenting om jag smiter förbi detta rödljus, jag har ju ett moraliskt övertag och det går, jag kan!").
Det är därför unga män och kvinnor inte skall få gå omkring med kniv eller kamphundar. Att bära eller ha med en potential är att bli denna potential och kommer med största säkerhet alltid leda till att man måste förverkliga den. För att man kan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar