Skänker en tanke åt de som en gång i tiden skaffade sig iögonenfallande tatueringar för att tydligt markera sitt utanförskap och sin asocialitet. Tatueringen var en tydligen markering av "no way back" till varnagel för omgivning för att de skulle veta att involvering skedde på den tatuerades villkor och att en eventuell kamp skulle ske på liv och död, rättare sagt din död och hans liv...
Tatueringar och ointresserat blåstirrande under halvslutna ögonlock.......
Undrar vad det gamla gardet med tatueringar och idiotblick tänker om alla hipsters på Södermalm som sportar samma attribut och attityd, men som skulle kunna användas som tandpetare av kamphundsvalpar.
Snyggt med hudfärgad bakgrund till detta inlägg.
SvaraRaderaMin mamma säger att tatueringar har bara "kåkfarare och sjömän".
Men hon säger också att kvinnor inte ska röka på gatan (Det ser illa ut.) och en hel del annat som förmodligen är lika förlegat.
Ändå har jag det som tatuerat i själen: det är bonnigt/rotlöst/fult med tatueringar...
Eller som min man sa då vi var vid en svensk badplats: Un peuple à la dérive.
Ett folk på glid.
Din mamma har helt rätt. Det där med att kvinnor inte skall röka på gatan (eller medan de gör något annat) var något min egen mamma påpekade. Min mamma påpekade en massa andra saker också, som hon hade helt rätt i.
SvaraRaderaMin mamma hävdade också att det var fult att röka på gatan. Som 80-åring röker hon numera precis överallt, även på gatan. Jag tycker att det är irriterande, men samtidigt lite anarko-skönt. Tänk, hon gjorde revolution där med!
SvaraRaderaTatueringar är däremot en annan sak, oavsett min moders åsikt så kan jag inte komma ifrån att det är white trash-stigma. En artikelserie i Svenska Dagbladet försöker nu reda ut vad det beror på. En åsikt är att vi är så extremt självfixerade och därmed tar till alla sätt för att ytterligare profilera oss.
Och så händer det igen - i jakten på att se unik ut - ser vi alla likadana ut.