För många år sedan ingick det i mitt arbete att resa till en europeisk stad för möten. Mötena var många, långa och frekventa. Det här var huvudsakligen innan wifi-revolutionen som erbjuder snabb och gratis uppkoppling överallt och alltid. Men den bärbara datorn var med och idogt arbetade jag på spartanska hotellrum kvällarna igenom. Rapporter och mötesanteckningar, idéer för framtiden; allt kom på pränt. Men, den SAS-flight jag så gott som alltid tilldelades av min affärsresebyrå (jorå, så gick det till på den gamla goda tiden) var lika gott som alltid försenad. Och med försening menar jag inte 5 - 10 minuter utan 1-2 timmar.
Jodå, så ofta flög jag att mitt lojalitetskort var av den ädlaste valör och jag släpptes in på den speciella loungen. Men där satte jag mig sällan, utan hellre längst ut på piren, långt förbi min gate. Där hände sällan någonting alls. Där befann jag mig i ett undantagstillstånd, ett väntat och väntans undantagstillstånd. Jag hade fullgott alibi för att inte vara produktiv eller någonting överhuvudtaget. Tänker på de stunderna ibland.
Och vad är väl en semester eller ett inställt affärsmöte i en fylld kalender om inte ett undantagstillstånd?
En legitim möjlighet att vara upplöst i tiden och befriad från förpliktelser!
Säger kanske något lite om vår tid och kanske mer om mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar