Köar i en evighet i kamerabutiken för att köpa ett zoom-objektiv till ett extremt bra pris. Har inte riktigt tid med det här, men vi pratar 4 lakan i rabatt. Skall till sjukhuset sen och besöka min pappa och är aningen i uppe i limningen. Äntligen blir det min tur och jag får hon som stammar som expedit. Inget fel med det. Tänker att jag skall vara extra tillmötesgående som kund.
Jag vet vad jag skall ha, men expediten insisterar på att jag skall "känna" på objektivet och tar fram en kamera, monterar objektivet och räcker det till mig. Det är då han dyker upp. En man i obestämbar ålder som gratulerar mig till mitt val av kameramärke. Han fortsätter med att berätta att han är krigsfotograf, eller var. Han säger att han är 75 år gammal, har arbetat för den Israeliska säkerhetstjänsten och har varit med. När jag frågade om var han varit med, om det var i Kongo, skakade han på huvudet och säger: Suez, Oktoberkriget, Vietnam..
Och vad svara man på det? Jag sa bara: Oj!
Han berättar om att han ägnat år åt att lokalisera och fotografera krigsförbrytare i Sydamerika. Sen fortsätter han med att berätta om olika tekniska aspekter av olika kameratillverkare, film, digitalsensorer samt satellitkameror. Han berättar om det museum han skapat utanför Tel Aviv med olika militära kameror som är jättehemliga.
Han berättar hela sitt livs historia i FFW-version. Gripande, men absurt eftersom det är som en rabblad redogörelse som jag känner igen, vilket inte förtar den tragik som finns. Han överlevde Förintelsen och vigde sitt liv åt att ... Tankarna far runt i hjärnan och jag funderar på vad jag skall kategorisera hans livsgärning som: Åt att hämnas, att vedergälla?
Jag är stressad, skall betala och sen åka till Sankt Görans sjukhus. Han förklarar en massa saker som jag redan känner till, men jag vill inte vara ohövlig. Särskilt inte som han är trevlig, engagerad och kunnig. Men vad skall jag göra av hans information?
Han berättar en massa teknisk historia och vill att jag skall fråga expediten vad de tar för en Leica M-9. Sen berättar han en massa om Leica och hur de "fuskade" förr i tiden. Han försöker pruta på det pris jag skall betala och expediten säger att jag redan fått 21 procent i rabatt. Han tycker att hon skall vara juste mot mig.
Denne välvillige man vill aldrig sluta och jag gillar honom skarpt, samtidigt som jag inte har tid att stanna och lyssna på honom.
Till slut tackar jag för hans hjälp och tar honom i hand. Jag förklarar varför jag måste gå och känner ett styng av vanmakt. Han gratulerar mig till mitt val av objektiv och önskar mig lycka till.
Ute faller ett snöblandat regn. Det är lördag. Jag skall till Sankt Görans sjukhus.
Jag vet vad jag skall ha, men expediten insisterar på att jag skall "känna" på objektivet och tar fram en kamera, monterar objektivet och räcker det till mig. Det är då han dyker upp. En man i obestämbar ålder som gratulerar mig till mitt val av kameramärke. Han fortsätter med att berätta att han är krigsfotograf, eller var. Han säger att han är 75 år gammal, har arbetat för den Israeliska säkerhetstjänsten och har varit med. När jag frågade om var han varit med, om det var i Kongo, skakade han på huvudet och säger: Suez, Oktoberkriget, Vietnam..
Och vad svara man på det? Jag sa bara: Oj!
Han berättar om att han ägnat år åt att lokalisera och fotografera krigsförbrytare i Sydamerika. Sen fortsätter han med att berätta om olika tekniska aspekter av olika kameratillverkare, film, digitalsensorer samt satellitkameror. Han berättar om det museum han skapat utanför Tel Aviv med olika militära kameror som är jättehemliga.
Han berättar hela sitt livs historia i FFW-version. Gripande, men absurt eftersom det är som en rabblad redogörelse som jag känner igen, vilket inte förtar den tragik som finns. Han överlevde Förintelsen och vigde sitt liv åt att ... Tankarna far runt i hjärnan och jag funderar på vad jag skall kategorisera hans livsgärning som: Åt att hämnas, att vedergälla?
Jag är stressad, skall betala och sen åka till Sankt Görans sjukhus. Han förklarar en massa saker som jag redan känner till, men jag vill inte vara ohövlig. Särskilt inte som han är trevlig, engagerad och kunnig. Men vad skall jag göra av hans information?
Han berättar en massa teknisk historia och vill att jag skall fråga expediten vad de tar för en Leica M-9. Sen berättar han en massa om Leica och hur de "fuskade" förr i tiden. Han försöker pruta på det pris jag skall betala och expediten säger att jag redan fått 21 procent i rabatt. Han tycker att hon skall vara juste mot mig.
Denne välvillige man vill aldrig sluta och jag gillar honom skarpt, samtidigt som jag inte har tid att stanna och lyssna på honom.
Till slut tackar jag för hans hjälp och tar honom i hand. Jag förklarar varför jag måste gå och känner ett styng av vanmakt. Han gratulerar mig till mitt val av objektiv och önskar mig lycka till.
Ute faller ett snöblandat regn. Det är lördag. Jag skall till Sankt Görans sjukhus.
Å vilken bra berättelse! Tack Stefan! Känn ingen vanmakt. Jag tror att du gav den mannen din tid - bästa tiden på länge.
SvaraRadera