Det räcker inte med att veta var man är för att komma dit man ska

Den extremt nervösa mannen i Tensonjacka flackar med blicken mellan mig och min son, där vi sitter och spelar Angry Birds på min IPad i Tunnelbanan. Mannen är yngre än jag, men har nästan inget hår på huvudet. Blicken far fram och tillbaka mellan mig och min son och jag stirrar tillbaka. Vare sig vänligt eller surt. Det är fullt i vagnen, men bredvid honom är sätet tomt.

Vid Gamla Stan  kliver en kvinna ombord. Hennes ansikte är rödblått och uppsvullet och avslöjar många nätter utomhus. Inte så lite alkohol heller. Givetvis tränger hon sig in på sätet vid fönstret bredvid den extremt nervöse mannen. Det dröjer inte många sekunder innan han tränger sig upp bland de stående och avlöses av en man som sjunker ned på sätet och somnar. Hans telefon glider ur handen och jag sträcker mig in under hans säte, plockar upp den och räcker den till honom. Han grymtar, oklart om det är till tack eller något annat. Han sjunker ihop igen för att vakna till vid Hornstull och frågar: "Vart fan går det här tåget och var fan är vi?". Jag tittar upp från IPaden och svarar: "Hornstull". Han nöjer sig med svaret och säger: "Bra, jag ska av vid Mariatorget". Min son säger: "Mariatorget har vi åkt förbi."

Mannen stirrar först på min son, sen på mig och säger: "Men vad i helvete!"

Sen går han av, precis innan dörrarna stängs.