Har färre tillfällen än förut att vandra förbi gamla områden och kvarter där jag en gång bott. Men jag gör det, om jag kan, lite i förbifarten och av genuint intresse.
Har haft förmånen av att bo i områden och kvarter som, till viss del gentrifierats, till viss del klassmässigt schangserat (om man nu får säga så i det här landet...). Mer pengar har i alla fall kommit de nu boende till del på ett eller annat sätt.
Butiker har lagt ned och nya ställen har uppstått i dess ställe. När jag är där, på besök, morsar jag av och till på bekanta som, i princip med vissa uppdateringar i klädsel, ser likadana ut som förr. Men de har blivit gråare, rundare och, i männens fall mer gleshåriga, och ansiktenas porer har blivit tydligare.
De stannade kvar, härdade ut och förblev i sin roll. Det blev väl kanske jag också, även om jag flyttade på mig och, mer eller mindre omedvetet, anpassade mig själv och mina attribut.
Sitter som förälder och väntar under något av barnens idrottsträningar. Kvinnan bredvid känner igen mig från grundskolan och säger: Så du har också hittat hit.
Jag är inte lika bra att känna igen henne, men hon berättar att vi är uppväxta i samma område på 70-talet, men hon är ett par år yngre. Jag frågar om hon inte har en längtan tillbaka, dit vi båda bodde.
Hon säger att hon tycker att det skulle kännas som att aldrig ha flyttat hemifrån.
Barnen stökar på planen och idrottsledaren får säga ifrån. Jag ropar på min son och säger att han skall lyssna på tränaren.
Jag frågar henne hur det kommer sig att hon flyttat hit, till vår förort.
Hon är tyst en stund och säger sen: Min man är uppväxt här.
Sen lägger hon till: Och han har definitivt inte flyttat hemifrån.
Så kan det vara.
Har haft förmånen av att bo i områden och kvarter som, till viss del gentrifierats, till viss del klassmässigt schangserat (om man nu får säga så i det här landet...). Mer pengar har i alla fall kommit de nu boende till del på ett eller annat sätt.
Butiker har lagt ned och nya ställen har uppstått i dess ställe. När jag är där, på besök, morsar jag av och till på bekanta som, i princip med vissa uppdateringar i klädsel, ser likadana ut som förr. Men de har blivit gråare, rundare och, i männens fall mer gleshåriga, och ansiktenas porer har blivit tydligare.
De stannade kvar, härdade ut och förblev i sin roll. Det blev väl kanske jag också, även om jag flyttade på mig och, mer eller mindre omedvetet, anpassade mig själv och mina attribut.
Sitter som förälder och väntar under något av barnens idrottsträningar. Kvinnan bredvid känner igen mig från grundskolan och säger: Så du har också hittat hit.
Jag är inte lika bra att känna igen henne, men hon berättar att vi är uppväxta i samma område på 70-talet, men hon är ett par år yngre. Jag frågar om hon inte har en längtan tillbaka, dit vi båda bodde.
Hon säger att hon tycker att det skulle kännas som att aldrig ha flyttat hemifrån.
Barnen stökar på planen och idrottsledaren får säga ifrån. Jag ropar på min son och säger att han skall lyssna på tränaren.
Jag frågar henne hur det kommer sig att hon flyttat hit, till vår förort.
Hon är tyst en stund och säger sen: Min man är uppväxt här.
Sen lägger hon till: Och han har definitivt inte flyttat hemifrån.
Så kan det vara.
Fint inlägg. Och ja, såna vandringar med spaning efter den tid som flytt och spaning på hur det ser ut nu gör jag också ibland - såväl i dom kvarter i Stockholm (Birkastan) där jag bodde innan våra pojkar var utflugna som i min gamla hemstad Söderhamn. Häromåret kunde en av mina systrar och jag t.o.m. gå runt i det som var vårt barndomshem där i den lilla staden. Lite vemodigt kanske men mest ändå roligt dels att försöka känna igen sig, dels att fastigheten som stått obebodd ett antal år nu skulle byggas om till moderna lägenheter och bli bebodd igen. Ombyggnad pågick och vi släpptes lösa såväl i vår gamla lägenhet som i källaren och en titt på vinden blev det också.
SvaraRadera