Följer en brokig samling åsiktsmaskiner och bekanta på Twitter, men går sällan in för att ta del av flödet. Känns lite som Molly Blooms tankeström i 18:e (?) kapitlet i Odysseus och får mig att känna på samma sätt. Det blir mest till att skumma och scrolla. Ett flöde som tecken på liv, eller något.
Lika-samma med kommentarsfälten under artiklar i tidningars nätupplagor (som i allt högre grad stängs ned). Återigen inser jag att jag är kluven; det mesta som skrivs i kommentarsfälten är dynga, men det finns ett och annat guldkorn och dyngkommentarer kanske ger en bild av vad människor tycker om saker och ting.
Alla med en internetuppkoppling och en dator/mobiltelefon/surfplatta kan göra sin röst hörd och kommentera. Men, rätten att göra sin röst hörd är inte samma sak som skyldigheten för andra att lyssna, instämma och lyda. Oavsett om man skriver en blogg, för en nätpublikation eller kommenterar.
Önskan om anonymitet kan jag förstå.
Allt hat kan jag inte förstå.
Vill se Mia Engbergs Belleville Baby.
Känner mig gammal
Lika-samma med kommentarsfälten under artiklar i tidningars nätupplagor (som i allt högre grad stängs ned). Återigen inser jag att jag är kluven; det mesta som skrivs i kommentarsfälten är dynga, men det finns ett och annat guldkorn och dyngkommentarer kanske ger en bild av vad människor tycker om saker och ting.
Alla med en internetuppkoppling och en dator/mobiltelefon/surfplatta kan göra sin röst hörd och kommentera. Men, rätten att göra sin röst hörd är inte samma sak som skyldigheten för andra att lyssna, instämma och lyda. Oavsett om man skriver en blogg, för en nätpublikation eller kommenterar.
Önskan om anonymitet kan jag förstå.
Allt hat kan jag inte förstå.
Vill se Mia Engbergs Belleville Baby.
Känner mig gammal
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar